Finns det egentligen något bättre än lördagsmorgnar? När man vet att man har precis hela helgen framför sig, när man förhoppningsvis inte behöver stressa i sig frukost och man hinner ta det lugnt. Igår kväll roade vi oss med film istället för att bänka oss framför fotbollen som resten av Sverige verkade göra. Det var nämligen aningen svårt utan inkopplad tv. Speciellt när Tv4Play vill ha betalt för att streama. Så. Jag vet pinsamt nog inte ens hur det gick. Var matchen sevärd?
The Break-Up blev det i alla fall, typiskt mysig film att gråta loss lite spänningar ur bihålorna med. För herregud vad sorglig den är. Varenda gång. Det kanske bara är jag, men vissa filmer vill jag bara att något ska hända och att det ska sluta annorlunda. Lite lyckligare. Mindre trevande.
Förresten, nästa gång ni andra kära medföräldrar får för er att ha dåligt samvete för något så föreslår jag att ni tittar lite på Unga Mödrar Danmark. Det programmet var en gång i tiden skapat för att visa på de unga föräldrarnas vardag, men de senaste säsongerna känns det som produktionsbolaget gör sitt yttersta för att belysa mammornas (ja, inte är det många pappor närvarande där) fel. Ändå kan jag inte låta bli att titta och för några sekunder känna mig som världens bästa förälder.
Hur taggade är ni inför kvällens stora comeback? Solsidan är tillbaka! Det är ju så hysteriskt roligt att titta på, kanske mycket för att jag bor ett stenkast från Solsidan (och för att området jag bor i är ett annat typ av Solsidan) och därför kan relatera till många av stereotyperna och hetsen. Själv hoppas jag aldrig hamna i den. Nog för att pengar vore välkommet, men fötterna på jorden är fasen ännu trevligare.
I helgen fastnade jag återigen i Glee, jag som bara kom till säsong två och sen gav upp eftersom jag tyckte den var så dålig första omgången. Nu har jag av någon anledning börjat gilla den igen, känner att jag bara måste se klart den. Kanske är det just det där avsnittet efter Cory Monteihts bortgång jag är ute efter, vad vet jag. Men musiken alltså. Man blir ju något avundsjuk när en själv sjunger som en stucken katt, för att inte tala om hur jag snubblar på mina egna fötter. Tur det finns annat jag är bra på.
Ett tag var jag väldigt dålig på att titta på dokumentärer, jag skärmade in mig i seriernas värld och ansåg att verkligheten var det som stod utanför min dörr. Inte den stora världen. Inte allt lidande. Avskärmad. I en bubbla. Det händer såklart även hemska saker även i Sverige, men väldigt få av oss lever i rädsla dagligen. Man är sig själv närmast, att ta in hela jordens problem kan bli alldeles för tungt. Men jag tror ändå att det är viktigt att öppna ögonen och inse att de frågor vi anser vara viktigast i vårt liv inte ens är tänkbara i andras drömmar. Perspektivet. Det får i alla fall mig att uppskatta det jag har närmast och att inte hänga upp mig på alla smådetaljer som kan gå fel. Det får mig att skratta åt klantigheter och gråta åt orättvisor.
I förra veckan tittade jag på en Dox dokumentär som heter Frihet bakom galler från Iran, den finns tillgänglig på SVTplay i ytterligare ett år och jag rekommenderar den starkt. Överhuvudtaget brukar Dox vara otroligt sevärda, jag har tänkt tipsa om dessa tidigare. Men just nu finns alltså dels ovan nämnda men även dokumentären Mitt Afghanistan. Båda dessa två skildrar helt olika sidor av ett mellanöstern vi oftast bara hör talas om. Där vi vet att människor lever på helt andra villkor än vi själva.
Frihet bakom galler fokuserar främst på fyra kvinnor som alla sitter i fängelse och avtjänar långa fängelsestraff för att de ”förlöpt” hemmet. Det innebär att de antingen lämnat hemmet som ogifta utan sin faders tillstånd eller som gift utan sin mans tillstånd. Tillsammans med sina barn sätts de i fängelse där de bygger upp ett nytt liv, utan sina familjer och ibland utan något stöd eller ekonomisk hjälp utifrån. Familjen har de lämnat för kärleken, mannen har de lämnat för att kärleken blev till misshandel och de drömde om mer. Nu driver de sina hushåll inifrån fängelseväggar, men när de känner för det kommer männen på besök och misshandlar. Tiden däremellan däremot ger kvinnorna andrum. Mitt i det här kaoset som är deras liv, bland dömda fångar växer barnen upp. I ett klimat som aldrig i Sverige skulle anses värdigt, här är det ett av de bättre alternativen.
Mitt Afghanistan är historien om folket, inte soldaterna. Om de som fortfarande försöker att ha något av ett liv innanför det krig som rasar. Där bomber smällar, kulor sprids som strössel och civila faller som furor. Verkligheten för dem som är kvar. Där är morgondagens funderingar aningen tyngre än barnens vinterkläder. Som jag skrev tidigare, för mig är det viktigt att få perspektivet. Det är så mycket lättare att uppskatta det vi har när alternativet vore att inte ha alls.
Brukar du titta på dokumentärer? I så fall – har du någon bra att rekommendera?
