Jag är hemma. En timme tidigare än tänkt, med andan i halsen. Inte för att någon har varit dum, inte för att jag är ledsen utan helt enkelt för att jag inte får tillräckligt med luft. Eller fick. Det har lugnat sig nu, så pass att jag i alla fall känner att kroppen orkar. 
Vad de håller på med? Övar på att vara Zombies såklart. Oombett. De är bara en bunt pajaser, precis som jag.
Vi var i Gubbängshallen och skulle köra de 27 varven. Det handlade om 5 minuters intensiv åkning och jag fick gå av efter 3 eftersom jag inte fick tillräckligt med luft. Det var antingen att stanna eller svimma. Och vet ni vart man inte vill svimma av? Jo, i full fräs på skates kan jag berätta. Så jag satte mig och lugnade ner mig. Men så fort pulsen ökade minsta lilla så började det svartna för ögonen igen. Väste i andningen och sved i lungorna. Jag vet att vissa går igång på sånt, men när jag får kippa efter andan och hostar vid djupa andetag har det gått för långt för mig. Så, här är jag. Aningen irriterad på att min astma plötsligt dykt upp igen (när medicinerade jag för den senast – 6-7-8 år sen?) från ingenstans, aningen less på pollen.
Men ja, sånt är livet – så jag passar på att tröstshoppa lite sommarkläder istället!
