Vår semester är officiellt avslutad, jag förväntas infinna mig på kontoret imorgon bitti redan. På något sätt är det lite bitterljuvt – för åkte vi inte precis? Vart tog den här månaden vägen? Trots att vi njutit. Tagit tillvara på tiden. Bara varit. Jag borde inte sakna lugnet, att inte göra någonting men jag har varvat ner fullkomligt. Superhärligt!
En annan dag, när jag inte har varit vaken sisådär närmare 40 timmar och känner att jag kommer kunna somna ungefär närsomhelst ska jag skriva mer.
Jag vaknade innan solen gick upp här igår morse, låg och vred mig länge. Läste nyheterna. Fick lite klumpar i halsen över Asiana planet som störtat. Det som är av samma flygplanstyp som vi snart ska åka. Bara det att vårt är äldre. Betydligt äldre. Spelade lite spel. interagerade på twitter. Med mig själv, för alla andra sov ju. Beslutade mig sen till slut för att göra det otänkbara, nämligen att ta mig till gymmet.
Konstaterade fyrtiofem minuter senare att det var något välbehövligt. Min ländrygg som är mörbultad bortom igenkännbarhet, behöver mycket, mycket träning för att få mig att känna mig stark igen. Konditionen däremot förvånade mig genom att inte minskat sådär oroväckande, jag orkade fortfarande ”springa” tio minuter på ett löpband. Ironin i det. Men bra! Så ja, det var jag och asiaterna i flip-flops där på gymmet imorse, de morgontidiga tokarna. De som redan hade avverkat en mil när jag kom dit. På en freaking söndag.
Efter det gick jag ungefär konstant i 10 timmar. Så den där träningen fick sig väl en liten skjuts om vi säger så. Mina vader skriker av smärta just nu. För att inte tala om trampdynorna. Men Bangkok alltså. Bra skit!
Imorse vinkade vi hejdå till Buddy Oriental, dess underbara personal. Notan slutade på mer än vi hade tänkt, men ännu ligger vi under budget för resan och när vi nu otalet timmar senare har landat här i Bangkok på Chatrium är vi så sjukt nöjda med hur smidigt den här dagen ändå har passerat.
Lomprayah var inte alls lika illa som jag hade föreställt mig, tvärtom var det en trevlig upplevelse. Speciellt det där med att transfer ingår (i det annars rätt saftiga priset). Ännu mer gillade jag komforten på deras bussar som körde oss till flygplatsen, där jag kunde vila ut nästintill raklång, där Lilla A fick fönsterplats på dubbeldäckaren och njöt. Såklart är det ett stort plus att själva restiden till Koh Samui bara är fyrtiofem minuter. Det känns nästan som att den tiden flyger fram, om vi kommer tillbaka så ska vi åka till Koh Tao. Det bara är så.
Men nu, nu ska vi lämna ölivet bakom oss och gå upp i Bangkok. Kontrasternas stad, här är vi nu. I regn och 40 grader. Inte alls som i Sverige. Men där är vi snart, nu börjar vi nästan längta lite. Det är härligt att ta en paus i vardagen, men det är lika underbart att få längta hem igen. För att vi har det så vansinnigt bra. För att vi har haft jordens grymmaste semester, för att vi har en makalöst skön sommar att se fram emot. Feelgood. Stämningen är på topp.
Fredagskväll, medan ni kanske dukat upp hemma med chipsen och läsk framför underhållning på tv har vi trampat omkring på kvällsmarknad i Bo Phut och Fishermans Village. Så vansinnigt mysigt avslut på vår sista kväll här på Koh Samui. Kvällens avslut fick bestå av förrätt på majs i bägare med salt och smör , vi skippade dock sockret som verkar vara storsäljaren annars här. Toppade upp det med lite revbensspjäll, kycklingsspett och lite annat smått och gott. Sist men inte minst köpte jag lite kokosnötsglass att smörja magen med. Lilla A har dessutom varit med och fått shoppa lite idag, en klocka minsann. Jag gissar på att den håller i en vecka. Max.
Imorgon bitti innan ens solen gått upp står här en bil och väntar på att ta oss till färjelägret i Nathon, där vi ska åka katamaran (speedboat) med Lomprayah de fyrtiofem minutrarna det ska ta till Donsak (Seatran, Raja Ferry och Songserm tar en timme och trettio minuter). Sen vidare till Surat Thani i en dryg timme med buss och slutligen flyget upp till Don Muang. Plötsligt förstår jag lite varför Bangkok Airways som äger flygplatsen här på ön kan ta ut såna hysteriska biljettpriser.
Tänk om man skulle ge sig på en sån dära åksjuketablett igen kanske? Eller nä. Inte värt det.
