I utkanten av Lamai (faktiskt i närheten av där floden mynnar ut) ligger Coco Splash Waterpark lite undangömt. Det är också här i närheten som det på söndagar bjuds på en alldeles galet bra matmarknad framåt eftermiddagen och kvällen – missa inte den!
Coco Splash är ett litet vattenland med det allra viktigaste, nämligen vattenrutschkanor för (främst) barn. Området är ganska litet, men här finns helt klart några riktigt roliga attraktioner och eftersom hela parken är målad i sköna färger känns det som ett riktigt härligt ställe med sin lilla matservering och små hyddor där du kan ta skydd från solen. Däremot finns det ett stort minustecken och det är priset. Inträdet här kostar nämligen 600 THB per person över 130 cm, 500 THB för alla över 90 cm. Vi hade tur och Lilla A fick gå in gratis (hon var nog ca 95 cm i somras) annars hade det helt klart känts som ett rån. Det är nämligen dyrare än att gå in på Gustavsviks Äventyrsbad i Örebro.
Vi spenderade några timmar här, med rätt förutsättningar (humör) på alla inblandade hade det lätt kunnat bli fler. Istället packade vi ihop oss vid lunch och tog en promenad härifrån för att upptäcka vidare.
Egentligen är det en ganska vacker omskrivning att låtsas som att Buddy Oriental (Samui) Beach Resort ligger på Lamai Beach, för om något är det den yttersta utkanten av stranden med 20 minuters promenad in till de centrala delarna (ca 15 minuter till den enorma matmarknaden som äger rum på söndagar). Hotellet i sig andas nästan lite overklig lyx för den budget som ett rum kostar, med ett helt område uppbyggt kring hotellet (supermarket, hamburgersylta,frisör, irländsk pub mm) så behöver den som inte vill se något mer av Lamai eller Koh Samui för den delen ta sig någonstans.
Till hotellet finns två olika poolområden, ett mindre integrerat i hotellet och ett på andra sidan den(tidvis) kraftigt trafikerade huvudleden med stranden precis nedanför. Oroa er dock inte, här finns självklart vakter på plats för att hjälpa till att övergången går smidigt. Var dock noga med att inte smita över själva, för det är inte alls populärt. Dessa fina vakter verkar dessutom logga sina lyckade stopp av trafiken. Poolerna är okej, den nedre poolen oftast upptagen av asiastiska gäster som kanske inte riktigt förstått det här med poolregler.
Stranden är inte någon paradislik vit sandstrand, den är inte heller särskilt lockande till bad överhuvudtaget. När vi var här i början på juli var det skräpigt, lågvatten och nästintill öde. Speciellt överbefolkat är det nog aldrig i dessa trakter då dessa utkanter inte huserar speciellt många farang-hotell. Vad som däremot finns i närheten är utmärkta tvätterior, 7-eleven (som överallt) samt billiga små restauranger. Med billiga menar jag hysteriskt löjligt billiga.
Hotellet och stranden nedanför
Hotellrummen var otroligt bra för de ca 280:-/natt som vi betalade med hög standard (lågsäsong) men frukosten var hutlöst dyr med 350THB/person. Eftersom det låg så pass långt ut fick man antingen ta taxi för 300 THB inom Lamai eller använda sina ben. Utanför ska även så kallade songtaews passera, men de var få och dröjde länge mellan. Personalen på hotellet var supergrym och hjälpte till där det behövdes, men gästerna är främst ryska eller från övriga delar av Asien, vilket präglas i restaurangen närmast stranden och i de avskyvärda foldrarna som kunde hittas i receptionsområdet.
Ett stort plus med detta hotell är det lekrum som finns i anslutning till hotellet, där man antingen får vara med själv och leka med barnen eller lämna in dem för 100THB/timme. Vi utnyttjade det för lekstunder, men eftersom personalen pratade väldigt knapphändig engelska så var det inte aktuellt att lämna med barnvakt.
Buddy Oriental Samui Beach Resort får tre starka solar av mig.
Det är rätt många som undrat hur tusan man åker billigare till Thailand (under längre period) än två veckor till Medelhavet under sommaren. Därför vill jag visa hur vår budget sett ut, vart pengarna har ”försvunnit” och vart vi tjänat in. Självklart är detta beroende av att man hittar flygbiljetter till bra priser, att man inte tänker sig att bo på lyxhotell hela vistelsen. Vi har bott bekvämt på tre och fyrstjärniga hotell men hade absolut kunnat bo ännu billigare och ändå haft det tillräckligt bekvämt. I dagens valutakurs står 1 SEK för ungefär 4,6 THB (vi avrundar ofta upp till 5) för enkel översättning av nedan angivelser.
Ska man resa så långt som till Asien kommer man alltid att ha en kostnad för flyg, den går inte att komma undan. Billigast brukar det bli om du kan tänka dig en mellanlandning, vilket vi faktiskt föredrar när vi reser med barn (mer om det i ett annat inlägg), dyrast blir det självklart om du tänkte dig att flyga direkt. Viktigt är att hålla ögonen öppna när flygbolagen har kampanjer ute på resor, från Sverige är det oftast Finnair, Turkish Airlines, Air China, Aeroflot samt nu även Emirates som börjar flyga via Dubai i höst till Asien.
Vi valde att flyga mellan Bangkok och Surat Thani, men som jag avhandlat i det här inlägget finns även alternativ som buss, tåg, direktflyg. Mellan Surat Thani och piren i Donsak är det en dryg timmes transfer, därefter tar båten ytterligare en och en halv timme till Nathon Pier på Koh Samui. På ditvägen reste vi med SeaTran Express, på hemvägen med Lomprayah. Den sistnämnda är en katamaran som även trafikerar hela vägen ut till Koh Tao, det är det dyraste alternativet men än så länge även det fräschaste. Vi blev dock varnade av thailändarna själva att använda oss av Raja Ferries, då dessa ska vara gamla och slitna. Ett tips när du ankommer till Koh Samui är att förbokat transfer via hotellet då det brukar kosta ca 400-500 THB beroende på destination (eller som med Lomprayah faktiskt ingår i biljettpriset om du har tur) istället för att ta taxi utanför där lägsta angivna pris är 800 THB.
Vad gäller boende så har jag tänkt att det ska vara fräscht, det ska vara nära havet och det ska finnas pool tillgänglig. Det här med mysiga små bungalows på stranden är en härlig tanke, men utan ac och varmvatten vill jag inte vara med barn. Reser man dessutom som vi gjorde med två stycken valde jag alternativ där det fanns spjälsängar tillgängliga, där dessa faktiskt fick plats.
Dyrast på resan är helt klart maten om man ser till överlag. Mae Nam är en liten pärla när det kommer till prisvärdhet, en rätt på stranden låg på ca 120 THB medan du uppe på gatan var nere i runt 80 THB. I BoPhut (och då främst Fishermans Village) var det inga svårigheter att hitta menyer för 1500 THB per person, medan du på stranden köpte kycklingspett för 20 THB/styck. I Lamai var priserna klart dyrast, då de flesta restauranger skyltar med färska skaldjur men här fanns istället ypperlig matmarknad uppställd varje kväll. Koh Phangan låg i ungefär samma krokar som Mae Nam prismässigt, men med lite större variation uppåt. Med andra ord, det är helt möjligt att äta för vilken budget man själv väljer. Vi upplevde att maten överlag var riktigt bra, smakrik. Det som skiljer sig mellan de stora och de små restaurangerna bortsett från priserna är ofta inredningen och möblerna du sitter på. Vår absoluta favoritrestaurang (kommer det med sen) låg i utkanten av Lamai och kostade 49 THB för stekt ris med kyckling. Svårslaget.
Nedan kan du se hur vi landade på en resbudget för 30 dagar . Jag säger inte att det är billigt att resa, men det är faktiskt några tusenlappar under än det som Fritidsresor/Ving ville ha av oss för två veckor under sommarlovet med Bamse/Lollo och Bernie. Vi har dessutom fått dubbla tiden på resande fot, vi har hunnit varva ner rejält och jag känner utan att tveka att vi har fått rejält med värde för våra pengar med nästintill folktomma stränder och utan stress. Framförallt har vi haft en helt otroligt bra semester hela familjen, tillsammans.
Reskostnad:
Flyg Air China Stockholm – Bangkok (via Peking) t/r 2 vuxna, 1 barn och 1 spädbarn 12 600:-
Flyg Bangkok – Surat Thani t/r 1570:-
Buss samt båt Surat Thani- Donsak – Koh Samui 150:- (THB 350/person, barn under 1 m gratis)
Transfer samt båt (Seatran Discovery) Koh Samui – Koh Phangan 175:- (THB400/person, barn under 1 m gratis)
Båt samt transfer (Lomprayah) Koh Phangan – Koh Samui 260:- (THB600/person, barn gratis)
Boendekostnad:
Asoke Residences **** 2 nätter 400:-/natt
Florist Resort *** 5 nätter 400:-/natt
World Resort *** 3 nätter 350:-/natt
Lamai Wanta Resort **** 5 nätter 400:-/natt
Salad Beach Resort *** 5 nätter 250:-/natt (OBS tar THB200 extra/natt för spjälsäng)
Buddy Oriental Resort **** 5 nätter 285:-/natt
Chatrium Riverside Hotel ***** 3 nätter 800:-/natt
Jag gillar när det finns information på internet, eftersom jag själv hade en del problem att hitta relevant input när vi skulle resa kommer här en iakttagelse av att resa med Air China.
Vi reste med kvällsflyget (det enda som finns) från Arlanda mitt i veckan. Av erfarenhet från tidigare förseningar hade jag denna flight under uppsikt och visste på förhand att det var ungefär 60% chans att vi skulle vara mer än två timmar försenade tack vare flightstats. Incheckningen var aningen katastrofal, då inte automaterna (dvs det system som Air China använder sig av för biljetthantering online) hade stöd för hantering av spädbarn samt att bagage-drop kön var mer av en andra incheckning. Från SAS (som kör codeshare med Air China till Peking) fanns en kvinna till hjälp som löste situationen åt oss. Däremot extra bagagetag till vagnen fick vi tjata både en och tre gånger för att få ut.
Planet, en rätt sliten Airbus A330-300 kom dock iväg i tid, men var ekiperad med flygvärdinnor som kändes inte bara orutinerade utan också aningen rädda. När en man plötsligt föll ihop i kabinen var det väldigt mycket handfallenhet och ingen som riktigt vågade ta tag i situationen förrän en läkare trädde fram. Säkerhetsbälte till vår 1-åring fick vi specifikt be om. Maten vill jag helst inte ens kommentera, den var under all värdighet och jag är glad att vi stashat upp med rejält mycket snacks eftersom barnet serverades precis samma sak som oss, spädbarnet inget alls. Att parkera vid gaten när man landat i Peking visade sig vara rätt tidskrävande. Ungefär 27 minuter från det att vi satte hjulen i marken tills dess att vi stod still.
Till Bangkok hamnade vi på ett än mer slitet plan (har till och med förträngt flygplanstyp) och fastnade i turbulens i samma sekund som vi lyfte. För mig som lite harig med det här att flyga blev det en lång resa på nålar eftersom personalen återigen själva verkade rädda och ropade ut varningar till höger och vänster i högtalarsystemet. Maten ska återigen lämnas okommenterad. Hemvägen bestod vårt enda missöde i en vagn som aldrig kom av vid gaten (som inte var en gate) och därmed tog oss närmare tre timmar att få ut från det härliga papperslandet Kina eftersom den bara var checkad till Peking.
Så flygplatsen i Peking då? Jag nämnde ovan att vi hade tagit med oss rejält med snacks. Reser man med barn så är det extra viktigt, för det här är ingen vanlig flygplats. Här pratar vi långa, kala och strippade gångar med absolut ingenting. Inte ens mat var lätt att hitta, vi körde på Pizza Hut då det kändes som ett säkert alternativ, men fick lämna pasta med tomatsås oäten då den var spicy så det brände i våra vuxna munnar och ungarna inte ville ha pizza. Här finns inte heller några direkta affärer att strosa i, eller något att titta på. För att vara en stor internationell flygplats är den faktiskt död. Då jämför jag främst med sina liknande i Bangkok, Kuala Lumpur och Hong Kong som alla är betydligt trevligare och mer befolkade. Tips är Starbucks som faktiskt har vettiga smörgåsar perfekta att ta med på flighten!
För barn i Peking finns i alla fall några höjdpunkter, där den ena är dessa vagnar som går att låna överallt liknande bilar. Dessutom finns en del lekplatser strategiskt placerade runtomkring, vi testade i alla fall fyra eller fem av dem varav den ena är importerad med samma typ av träleksaker (tåg, lok) som återfinns på många lekplatser runt om i Sverige.
Positivt att resa med Air China
Billigt
Relativt bra bolag (sett från Skytrax)
Bra restider
Okej benutrymme
Nackdelar med att resa med Air China
Personalen känns oerfaren och rädd
Kommunikationen på engelska är undermålig
Maten är i skandinaviska mått mätt riktigt dålig
Vissa av flygplanen känns utdaterade (vet att de håller på att byta ut sin flotta)
För en månad sen befann vi oss på Koh Phangan, vi latade oss, sov middag, läste sjukt bra böcker, vissa åkte på dykutflykt till Sail Rock, vissa andra hängde i poolen. Vi åt god mat, vi åt glass. Vi drack kokosshake, vattenmelonshake och vatten samt tittade på läskiga sjögurkor och söta små fiskar i vattnet som knappt fanns.
Den här sommaren bara springer förbi, imorgon är det augusti helt plötsligt. Riktigt konstig känsla, att det har gått så otroligt fort, för kom vi inte alldeles nyss hem? Var det inte någon som snodde minst en vecka av vår semester? Vad hände? Jag hänger nog inte riktigt med känner jag. Hinner inte med hälften av det jag skulle vilja. Kanske är jag inte ensam.
Ikväll ägnar jag mig åt att gå igenom sommarens foton. Den har varit förjäkla fin. Svårslagen. Och då är den inte på långa vägar slut.
I utkanten av Lamai (faktiskt i närheten av där floden mynnar ut) ligger Coco Splash Waterpark lite undangömt. Det är också här i närheten som det på söndagar bjuds på en alldeles galet bra matmarknad framåt eftermiddagen och kvällen – missa inte den! 
