Resenären är min nya inläggskategori för mina resor. De som är gjorda, de som ska göras och de som dröms om. Det är inlägg för de som vill drömma, för de som vill utforska och för de som vill utbyta erfarenheter.
Jag hade Kreta på kartan sedan tidigare, då med killkompis på sistaminuten (minns knappt något från den veckan) samt en av mina och Es första resor tillsammans (2005). Det var i maj, säsongen hade knappt startat. Vi åkte jordens billigaste sistaminutenresa (895:-/person) med Apollo och hamnade på Akti Chara i utkanten av Platanes, vilket ligger på gångavstånd från Rethymnon. Ön satte dock inte speciellt djupa spår och det dröjde några år innan vi tänkte Grekland igen, trots en härlig vecka på ett trevligt och mycket rymligt hotell.
Myrthos Beach
Sommaren 2010 var Lilla A 13 månader gammal och på sin tredje utlandssemester (Malaysia och vecka i Barcelona avklarad), vi valde resmål utifrån budget. Kefalonia, en av de joniska öarna blev destination via Airtours i mitten på augusti. Dionysos Village låg med svårslaget läge (och pris) med utsikt över Makris Gialos och Platos Gialos. Nackdel för tung backe på väg upp, för krånglig gångväg ner till stranden (rekommenderas inte med barnvagn). Utsikten däremot var fenomenal.
Utsikt från Dionysos Village (reception) ner mot Lassi och Makris Gialos
De två veckorna såg vi det magiska i Grekland. I de slingriga vägarna längs stup, i Fiskardos hamn, i Skala, huvudstaden Argostoli och såklart Lixouri. Vi åkte bil fram och tillbaka, testade vägkrogar och turistrestauranger. Åt. Såg. Njöt. Jagade små barnsben som njöt av värme, bad och föräldrar. Någon gång skulle vi kanske komma tillbaka.
Vi har avverkat fler turer till Grekland sen dess, Kreta (2011), Korfu (2012) och Rhodos (2012) men för oss båda finns värdemätare kvar i Kefalonia. För E är det den magiska stifadon som serverades på den annars rätt usla restaurangen vid hamnen i Argostoli, för mig är det de hisnande vyerna som passerade utanför fönstret på bilen. Hav så azurblått att man nästan förväntar sig att någon färgat det.
Nästa tur till Grekland får bli en resa, inte en semester.
Efter middagsvilan idag fick jag ett ryck och tänkte att jag måste ju börja rensa undan lite här hemma inför flytten, så vi börjar självklart där det märks först. Bland bilderna. Ni vet. På den lilla hårddisken som säkert är det krångligaste att packa av allt. Nej, kanske inte rätt prioriterat, men just idag kändes det bra. 13 000 bilder från en hårddisk är rätt digert, det kommer ta ett tag att gå igenom. Men det är är det värt, för där finns alla gamla bilder på Lilla A – de som jag en gång trodde var borta. Här finns även alla gamla bloggbilder som försvann i samband med den där flytten. Det är lite skönt, för jag gillar dem. Saknar dem.
Lite gamla godbitar såklart. Som jag och Lilla A på Kefalonia i augusti 2010. Det som var igår men ändå tre år sedan.
Ja just ja. VABen. Det kan hända att den där fyraåringen vaknade magsjuk (eller nåt) igår. Kan vara så ja.
Wow, redan nu i september kan jag sammanfatta vårt resår 2010.
Sorgligt men sant finns det inte några fler resor inplanerade för året, vilket kanske inte är så konstigt egentligen. Man kan ju inte resa hur mycket som helst, vi behöver lite tid att landa i vår vardag igen. För det är här man måste finnas för att kunna längta bort och att leva i verkligheten en tid är inte helt fel. Vart nästa resa bär hän är inte bestämt, men jag hoppas på en längre resa under slutet på nästa år.
Malaysia: Fem veckor med storstad, shopping och öliv var precis vad vi behövde i vinterrusket. Hemma föll snön tungt över landskapet och vi njöt av 35 gradig hetta. Kuala Lumpur blev vår vistelseort, där även As farmor och farfar höll till. Och nu i efterhand är jag såklart så jävla glad att vi gjorde den resan. Lilla A lärde sig att sitta själv, att bada i havet och blev en mycket socialare och gladare liten tjej. Vi åkte till Langkawi och levde loppan i två veckor, aktade oss för stora maneter och kuskade runt i Tuan. Tog stora linbanan upp till toppen av berget och kände oss riktigt mäktiga.
Vemdalen: Lagom till alla andra började tröttna på vintern redan i februari satte vi oss i varsin bil med bästa Cissi och Johan och styrde upp mot Hälsingland. Lilla As första vintersemester blev en fullträff och vi andra fick några helt underbara dagar i backarna med solen som sken i ryggen!
Gäddede: När juni månad gjort entré stoppade vi in barn, vagn och packning i bilen och började köra de många, långa milen upp till Jämtland och Johans farföräldrars stuga mitt ute i ingenstans. Lyckades pricka in de allra första fina dagarna för året och njöt av sol, fiske och god mat hela veckan lång. Åkte över till Norge och gjorde gästspel, tittade på Vattenfall och sov gott.
Barcelona: Från ett tokvarmt Sverige åkte vi ner till ett ännu varmare Spanien i mitten på juli, vandrade, utforskade och mös med storstadspulsen. Tittade på mästerverk, strosade på La Rambla och njöt av havsbrisen. Åt tapas, glass och åkte tunnelbana fram och tillbaka genom staden. Hade en underbar vecka, återvände hem med ett leende på läpparna och ett löfte om att återvända.
Kefalonia: Åkte till Grekland med milda förväntningar, hamnade på en grön ö med underbar utsikt från hotellet. Badade vid poolen, slappade och åt god mat. Vi hyrde bil en vecka och tog oss runt hela ön, passade på att titta på alla måsten. Provade nya stränder varje dag, återvände till ett fåtal. Njöt av att se Lilla A utvecklas i en rasande fart, hur hon blev en riktig liten tjej med krut. Fick favoritrestauranger som vi återvände till, testade lekparker och fick sovmorgnar.
När vi så satte oss i bilen igen valde vi att styra kosan mot andra sidan av ön, mot Skala närmare bestämt. För att ta sig mot den delen av ön krävs det att man åker på lika vingliga vägar genom små byar, branta kurvor och djupa dalgångar för att komma ut mot kusten igen. Hastigheten går aldrig över 70 km/h och ändå känns det i vissa lägen som alldeles för fort.
Kusten mot Skala
Eftersom vi hade spenderat förmiddagen hemma, ätit lunch i lägenheten blev det sen avfärd bort mot den andra sidan av ön. Vårt mål för dagen var helt enkelt bara att hitta en strand att svalka av oss på, det gjorde vi såklart.
Stenar är skoj!
Att jag inte gillade sand hade vi ju redan listat ut, men vad vi hade missat att tänka på var ju att Lilla A älskar stenar. Hon kan sitta och pilla, peta, kasta och äta stenar i evigheter utan att riktigt tröttna, just därför var stranden i Skala helt underbar. För oss var det mest smått omöjligt att ta sig ner i vattnet utan att skrika högt av smärta, när det dessutom kom en våg och såg till att alla våra tillhörigheter blev översvämmade tackade vi bestämt för oss och åkte tillbaka mot Lassi.
Det var nog första och enda gången jag har kört bil i bikini. För er som undrar var det inte alls så skönt som det verkar.
Dag 3:
Redo att sticka!
Vi hade planerat att göra ett återbesök till Skala för att hinna utforska staden, kanske även lägga oss för att bada vid stranden eftersom vi var tidigt ute. Just denna dag gick dock vågorna alldeles för högt och drog dessutom med sig otrevliga sjok av tång till stränderna, så vi körde helt enkelt förbi och vidare.
Åker man längre upp längs (den otroligt vackra) kusten från Skala kommer man inom kort till området där Poros ligger. Våra grannar på hotellet var förälskade i denna lilla hamnstad som de hade bott i på 90-talet och vi var ju tvungna att se om de hade rätt.
Otroligt välskötta lekparker!
Nu blev det inte speciellt mycket bad ens i Poros eftersom de eländiga vindarna följde med oss även dit. Istället åt vi en varsin vedugnsbakad pizza medan A passade på att sova, sedan lekte vi lite i skuggan på lekparken som var tillägnad Obelix innan vi rörde oss vidare och tillbaka längs samma väg vi kommit för att slutligen stanna till i Katelios där vi doppade tårna.
Dag 4:
Sami heter nästa hamnstad som man kommer till om man fortsätter upp längs kusten från Poros och det var hit vi passade på att åka på förmiddagen. Precis utanför staden hittade vi denna urmysiga stenstrand som vi bosatte oss på några timmar innan solen blev för varm för A. En av få naturliga skuggplatser vi har hittat (parasoll går annars att hyra på de flesta platser och kostar mellan 6-10 Euro/dag) som dessutom var ledig!
Sami
Återigen, det fanns sten, då är A nöjd. När A är nöjd – är vi nöjda – ja – ni förstår! Efter en stund började dock solen värma på mer och mer och vi beslutade oss för att ta oss in till hamnen och se om det fanns någon vettig mat. Vi fastnade på en restaurang som hette Dolphins och beställde varsin souvlaki. Är ni någonsin i Sami och vill äta kan jag rekommendera att ni håller er långt från detta ställe, då maten var bland det sämsta jag någonsin blivit serverad någonstans.
Ett stort plus däremot var att restaurangen låg precis vid hamnen och det därför fanns möjlighet att kasta bröd till fiskarna. Här satt jag och A på huk länge för att locka till oss lite fiskar i det härligt blåa vattnet.
Stranden sett mot Sami
Fiskebåt i Sami
Efter lunch satte vi oss återigen i bilen och passade på att åka bort mot Agia Efimia som ligger ännu mer norrut från Sami. Här hade vi tänkt ta en promenad, men fläkten försvann och skuggan innehöll 40 grader så istället fastnade jag och E i varsin fåtölj på ett café längs marinan och bara slappade medan A sov sin eftermiddagsvila i vagnen. Byn i sig verkar vara ett mysigt samhälle med ett fåtal tavernor och butiker som alla säljer samma saker.
Dag 5:
Många var de som hade tipsat om stranden på lilla halvön Palaki. Dit var vi alltså tvungna att ta oss, även då det var en otroligt het dag ute hoppades vi få lite svalka vid vattnet eftersom brisen helt slutat komma kring vårt hotell.
Petani Beach
Nej, det fanns såklart ingen svalka förutom i vattnet, men vid det här laget hade jag vant mig vid värmen och stördes inte så pass mycket av det som jag borde gjort. Stranden var underbar med en blandning av sand, grus och sten. Fötterna vänjer sig rätt fort med att det gör ont under trampdynorna när man försöker ta sig i och ur vattnet, annars finns ju alltid de underbara croc:sen som man kunde ha med sig i vattnet.
Lek och bus!
Efter några timmar kände vi oss färdiga även här, gav oss in till Lixouri som är den stora staden på halvön i jakt på lite mat. Enda problemet var att staden nästintill var öde så dags på dagen, vi fick nöja oss med lite dricka och att sen vända hemåt. Det går även att ta båt från Lixouri till Argostoli och vice versa om man vill, men vi var lite lata och orkade inte vänta på nästa färja.
Ett övergivet torg i Lixouri.
Gammaldags charm
Dag 6:
En heldag i Katelios, en liten fiskeby som ligger längs kusten upp mot Skala. Lunch på en av deras strandrestauranger, sedan vidare för att ligga och slappa på stranden vid St Barbaras. Denna lilla by är nog bland det mysigaste vi hann uppleva på vår resa, trots det missade jag att ta en enda bild av stället.
Här däremot vill jag rekommendera en restaurang: Medusa. Så är ni någonsin i krokarna, ta en sväng ner till Katelios och ät en souvlaki på Medusa. Som en frisk fläkt mot de flesta tyvärr lite uttråkade servitörer/servitriser fanns det här lite liv i rörelsen och ett leende på läpparna.
Vår första semestervecka gick mest ut på att koppla av, vänja sig vid värmen, äta gott och passa på att hitta i våra omgivningar. När vi så väl kunde den tog det inte lång tid innan det började klia i fingrarna över att se något annat, ön är ju en av de större i Grekiska övärlden (den 5:e största om jag inte missminner mig).
Nere på CBR-rental som ligger längs huvudgatan i Lassi (som om det skulle finnas någon annan gata) fick vi tag i vår lilla Panda. En liten silvrig plåtburk med en motor som lät som att den hade gjort sitt, trots att den enbart gått 1800 mil. Efter några dagar på deras vägar hade jag inte svårt att förstå varför…
Ser ni smajlet?
Dag 1 (med bil):
Pandan puttrade snällt uppför vår backe till hotellet med vrålande motor på första växeln. Svårare var det för mig som är så van att köra automat numera, hade jag fått möte i den brantaste kurvan hade vi nog rullat bakåt ner eftersom dragläget på bilen knappt existerade.
Planen för första dagen var att helt enkelt se vart bilen tog oss, när vi satte oss och puttrade iväg passade A på att somna och vi stannade först lagom för lunch på ett litet ställe i Divarata. Bus, gungning och mat är en bra kombo, speciellt i dessa underbara stolar. Lilla A älskar dem och kan sitta snällt bra mycket längre än i en vanlig stol. Kanske beror det på att hon kommer upp i normal höjd till bordet.
I favoritstolen
Gunga är det bästa som finns!
Just denna gungan blev A förälskad i och ville inte alls åka därifrån, trots att det inte är en bebisgunga går det alldeles utmärkt eftersom hon är så pass duktig på att hålla i sig själv när man säger till henne.
Precis nedanför Divarata ligger den vida omtalade stranden Mirtos (eller Myrtos, Myrthos, Mirthos beroende på vilket språk man talar). Backarna ner till stranden, liksom vägarna i övrigt är branta och jag hade många vidriga tankarom att råka köra bilen rakt utöver stupet. Kurvorna är riktigt tighta, det finns inte en chans att jag ens hade kommit runt med vår fyrhjulsdrivna V70 med urusel svängradie.
Utsikten från en av avsatserna ovanför klipporna ut mot vattnet är slående, trots att jag varit på platser i världen där havet är blått – har det helt enkelt inte varit riktigt såhär blått. Nästan overkligt och fruktansvärt vackert!
Hav, hav och åter hav!
Eftersom vi inte hade några tider att passa, eftersom vi ändå var ute och körde tog vi en liten omväg ner till Assos, en by som ligger avsides och är liten, pittoresk och charmig.
Assos skymtar mellan öarna
Stora delar av Kefalonia rasade när en jordbävning kom 1953. Det finns ett fåtal byar som stod kvar, Assos är visserligen inte en av dem, men återuppbyggnaden har gjorts för att likna de ursprungliga husen. Mitt i staden delar både bad och marina plats, restaurangerna omkring hamnen bara osar grekisk avkoppling.
Vi gav oss på ett bad på stranden mitt i city, en klapperstensstrand där badtofflor absolut inte hade varit en nackdel. Till skillnad från stranden i närheten av oss var det här varmt i vattnet och vi passade därför på att bada länge!
Assos
Marinan i bakgrunden, vi badar!
Längst norrut på ön ligger Fiskardo, en by som har ett rykte av sig att vara centrum för alla jet-setare, men även för att det är en av de få byar som fick stå kvar när jordbävningen förstörde allt annat i sin väg. Det är lite delade meningar om Fiskardo, en del säger att det är charmigt till tusen, medan andra tycker att det är en samlingspunkt för de som önskar att de åkt till Chania på Kreta.
Jag är lite kluven, visst är det charmigt – det går inte att bortse från om man inte ogillar ett myller av folk, restauranger, barer och souveniraffärer. Utöver det finns såklart inte så mycket, vilket det inte heller gör på något annat ställe på ön (bortsett från huvudstaden). Alltså råkar detta bara vara lite större än de andra hamnstäderna som finns, såklart därmed mer folk och möjligtvis mer överskattat.
Vi tog iaf en sväng längs marinan, tittade på folk, byggnader och båtar. Det sistnämnda främst, speciellt den svenska båt som försökte lägga till vid bryggan närmast en minst dubbelt så stor lyx-yacht gång på gång, men misslyckades. Tittade på de stora färjorna på väg mot sina destinationer på Ithaka och Lefkas, förundrades över vart allt folk kom från. När vi kom in i byn var det trängsel överallt, när vi vände tillbaka mot bilen kändes gator, restauranger och butiker övergivna.
Fiskardo med småbåtsmarinan
E och vagnen vänder in bland trånga gatorna.
Klockan närmade sig kväll väldigt snabbt, vi befann oss en bra bit ifrån hotellet vid det här laget, eftersom jag inte för fem öre hade någon som helst lust att köra dessa vingliga, snava och branta bergspartier i mörker gav vi oss hemåt.
