Varje resa har sin charm, Barcelona för oss blev en fullträff – inte minst för att vår då 11 månaders dotter trivdes på de varma gatorna och njöt av möjligheten att stappla fram, hälsa på alla vänliga människor samt smaka på glass (tänder har ingen lag) samt att vi hade otroligt smart boende bara minuter från La Rambla med egen pool på taket för överkomlig peng.
Staden har ju allt det där man letar efter, speciellt mellan vår och höst när inte bara själva staden, dess otal uteserveringar lockar eller alla butiker men också marinan börjar leva upp och alla flockas på stranden för att njuta av Medelhavet. Bara några kvarter bort, i El Born ligger några väldigt graffititäta gator som vi fastnade i och för. Jag tycker att under rätt förhållanden är det en typ av konstverk att kunna vandra gata upp och gata ned med stängda butiker och beskåda vackra målningar, men på vissa platser känns det bara som klotter och gör absolut ingenting för atmosfären i sig.
Dessa bilder är tagna under vår veckolånga resa till Barcelona i juli 2010 då vi fascinerades av antalet målade portar/dörrar. Staden fick ett helt annat ljus när affärerna stängde och ovan konst prydde dörrarna. Förutom den obligatoriska titten på alla de magiska platser och byggnader som finns i och omkring Barcelona tycker jag att en promenad i dessa härliga gränder också gör en hel del för semesterkänslan.
Wow, redan nu i september kan jag sammanfatta vårt resår 2010.
Sorgligt men sant finns det inte några fler resor inplanerade för året, vilket kanske inte är så konstigt egentligen. Man kan ju inte resa hur mycket som helst, vi behöver lite tid att landa i vår vardag igen. För det är här man måste finnas för att kunna längta bort och att leva i verkligheten en tid är inte helt fel. Vart nästa resa bär hän är inte bestämt, men jag hoppas på en längre resa under slutet på nästa år.
Malaysia: Fem veckor med storstad, shopping och öliv var precis vad vi behövde i vinterrusket. Hemma föll snön tungt över landskapet och vi njöt av 35 gradig hetta. Kuala Lumpur blev vår vistelseort, där även As farmor och farfar höll till. Och nu i efterhand är jag såklart så jävla glad att vi gjorde den resan. Lilla A lärde sig att sitta själv, att bada i havet och blev en mycket socialare och gladare liten tjej. Vi åkte till Langkawi och levde loppan i två veckor, aktade oss för stora maneter och kuskade runt i Tuan. Tog stora linbanan upp till toppen av berget och kände oss riktigt mäktiga.
Vemdalen: Lagom till alla andra började tröttna på vintern redan i februari satte vi oss i varsin bil med bästa Cissi och Johan och styrde upp mot Hälsingland. Lilla As första vintersemester blev en fullträff och vi andra fick några helt underbara dagar i backarna med solen som sken i ryggen!
Gäddede: När juni månad gjort entré stoppade vi in barn, vagn och packning i bilen och började köra de många, långa milen upp till Jämtland och Johans farföräldrars stuga mitt ute i ingenstans. Lyckades pricka in de allra första fina dagarna för året och njöt av sol, fiske och god mat hela veckan lång. Åkte över till Norge och gjorde gästspel, tittade på Vattenfall och sov gott.
Barcelona: Från ett tokvarmt Sverige åkte vi ner till ett ännu varmare Spanien i mitten på juli, vandrade, utforskade och mös med storstadspulsen. Tittade på mästerverk, strosade på La Rambla och njöt av havsbrisen. Åt tapas, glass och åkte tunnelbana fram och tillbaka genom staden. Hade en underbar vecka, återvände hem med ett leende på läpparna och ett löfte om att återvända.
Kefalonia: Åkte till Grekland med milda förväntningar, hamnade på en grön ö med underbar utsikt från hotellet. Badade vid poolen, slappade och åt god mat. Vi hyrde bil en vecka och tog oss runt hela ön, passade på att titta på alla måsten. Provade nya stränder varje dag, återvände till ett fåtal. Njöt av att se Lilla A utvecklas i en rasande fart, hur hon blev en riktig liten tjej med krut. Fick favoritrestauranger som vi återvände till, testade lekparker och fick sovmorgnar.
Mitt i semestern fick det bli en vilodag eftersom Lilla A uppenbarligen inte mådde bra. Ont i munnen, feber och lite ledsen gjorde att vi prioriterade att bara göra det Lilla A ville. Nämligen att gå, gå och gå. Det är vad den här tjejen sysslar med numera. Hon går. Inte alltid själv, men det är långa sträckor hon avverkar genom att hålla någon i handen och bara traska. Åka vagn är inte riktigt en sån höjdare längre som det varit förut, jag hoppas lite att det är något av en övergående fas – för att gå överallt tar tyvärr lite för mycket tid.
När vi åkte ner hade vi med oss två uppsättningar av Holger, en bitring och en keps. Kvar efter dag två fanns bara en Holger. Svalka med feber är svårt att få, vi vågade därför inte låta henne bada alltför mycket heller. Eftersom alvedonet inte tog bort det onda, utan bara sänkte febern tog vi till en sista utväg – glass. Och det hjälpte! Nu åt ju visserligen jag upp 3/4 av glassen, men det verkade iaf som att hon uppskattade det kalla i munnen.
Isbitar hade ju varit det perfekta – men vart får man tag på sånt när man inte har frys på hotellrummet och allt smälter på 3 sekunder?
Italiensk vaniljglass
Knappast något leende i närheten när man är ledsen
Det var en hand i munnen (och är fortfarande iofs) och ett hjärtskärande skrik av smärta vid flera tillfällen under kvällen, glassen var den enda lindring vi hade på hela dagen. Större delen av tiden försökte hon hålla humöret uppe, men gör det ont så gör det ont. Det är inga tänder i sikte än, kanske är det inte några på väg – men ont i munnen har/hade hon.
Dag 5:
Vi hade ju lite otur med kartan dagen när vi var uppe vid Sagrada Familia och försökte ta oss till Parc Güell, så den här förmiddagen tänkte vi göra ett nytt försök. Tunnelbana till Lesseps med ett byte vid Diagonal gick smidigt, därifrån var det raka vägen upp. En lång raksträcka senare började vägen gå rakt upp mot en höjd. Parken som är ett av Gaudis mest kända landmärken ligger i ett otroligt vackert bostadsområde i utkanterna av det centrala Barcelona.
Entrén in mot parken
Parken ligger högt med en otrolig utsikt över staden och horisonten. Just den här dagen var kanske inte vyerna de allra bästa eftersom vi hade valt en lite mulen dag, överhuvudtaget är det kanske inte den park man kan få ut det mesta av när man har en vagn med sig eftersom det krävs att man kan ta sig över/genom/ner för trappor över stora delar av parken. Självklart kan man gå runt parken iaf, men en del missas säkerligen. Vad vet jag ju inte – eftersom vi gick de barnvänliga promenadrutterna.
Pepparkakshuset
Runt om i parken är självklart diverse försäljare av olika slag, eftersom det även verkar vara glatt patrullerat av poliser var det många spring, stopp och nya upplägg. Runtom i parken fanns diverse prislappsbevis att det hade varit bråttom iväg.
Utsikt mot entrén
Panoramavy över staden
Panorama över utsiktsplatsen
Lilla A hittade självklart sin favoritsak i hela världen just nu. Sand.
Sand – mums!
När vi ändå var ute och snurrade bestämde vi oss för att passa på att dra oss iväg till Camp Nou – iaf för att se utsidan. 19 euro per person för entré känns väl smaskigt, men hade det varit en match den dagen hade jag inte tackat nej.
Lilla A ville självklart gå en del av biten upp mot Camp Nou, snacka om att tjejen är nöjd när hon får sin vilja igenom. Mindre nöjd när vi föräldrar säger nej. Trotsen kommer nu känner jag, vi måste lära oss hur vi ska förhålla oss till det eftersom det fortfarande är ovant.
På väg till Camp Nou
Lägg märke till mina nya adidas pjucks.
Lagom till vi kom tillbaka in mot stan var det lunchdags, även sovdags för Lilla A vilket resulterade i en lång och trevlig 3-rätters lunch på restaurang Roma Reial. Gott, godare än de flesta andra luncher vi hittat tidigare och framförallt mer fridfullt. Eftersom inga restauranger verkar ha barnstolar måste A antingen sitta i vagnen eller i famnen om hon ska vara vaken när det ska ätas. Eftersom hon själv inte har någon aptit (som hon aldrig har när det är tänder på G) så blir hon bara irriterad och vill inte vara med. Hon vill gå iväg, göra något annat och det gör hon fullkomligt klart för alla som finns i närheten.
Alltså har vi fått sett till att passa på att äta när A sover, sen äter vi mellanmål när det är dags för henne att äta istället. Lite välling, mycket vatten, frukt och lite gröt är egentligen det hon har velat äta den senaste tiden, huvudsaken är att hon är glad, pigg och har energi. Hon äter ikapp det sen, vi har varit med förr…
De första dagarna vet jag inte ens vad jag ska säga om vår mat. Katastrofal vore ett uttryck som inte är speciellt långt från sanningen, om det berodde på att vi var hopplösa på att hitta restauranger eller det bara berodde på att vi tog fel mat vet jag såklart inte.
Stellas mamma hade tipsat om restaurangen Lonja de Tapas som skulle ligga i El Born. Sagt och gjort var det denna restaurang vi halft som halft gav oss av och letade efter de första två kvällarna – mest för att lokalisera. Naturligtvis hittade vi inte riktigt dit, det är gränder, konstiga gator och lokalsinnet (för oss båda) är helt uruselt. I efterhand vet vi ju att vi var ute på helt fel gator och snurrade. Lyckligtvis mötte vi en tjej som delade ut reklam för just Lonja vår andra kväll och därefter begav vi oss på jakt.
Nu vet jag inte om vi hittade till riktigt rätt restuarang (det fanns tydligen flera) men vi satte oss på uteserveringen till Pla de Palau. I efterhand hade jag nog hellre suttit inomhus eftersom den var placerad bredvid soptunnorna och dessa var knappast tömda nyligen. Inget stort problem, men det förstörde lite av stämningen.
Tapas är knappast ett billigt nöje när det är ens fulla måltid. Som tilltugg/mellanmål är konceptet klockrent, även om jag älskar tapas även till kvällsmat tycker jag att det är i dyraste laget. Trots det är det tapas man ska äta när man är i Barcelona, eftersom vi dessutom misslyckats så kapitalt kvällarna innan ville vi inget hellre än bara få njuta av maten. Och säga vad man vill, men det är mat i toppklass man blir erbjuden.
Hur ofta här hemma har man möjlighet att beställa in färska ångade musslor? Min favorit!
Förväntansfull!
Vad vi inte hade förstått var att El Born var helt infesterat av kedjan från Lonja. Förutom de två restaurangerna (som vi självklart provade båda) visade sig även Caputxes höra till samma kedja och även celler de tapas. Vårt enda fristående tapas-besök blev därmed på kedjan Taller de Tapas – som jag iaf inte tror hade samma ägare (även om typsnittet i menyn var kusligt likt). Strunt samma eftersom maten var riktigt god och personalen helt underbar (speciellt med Lilla A).
Summa summarum är tapas the shit. Patatas bravas och mejillonas al vapor kommer alltid vara mina favoriter och jag kommer drömma om smaken långt in på hösten.
Den där känslan av att komma hem är helt underbar. För borta är bra, men hemma är definitivt bäst i längden, även om jag inte ens kan uttrycka hur mycket jag älskar dessa andningspauser från vardagen. Det här var nog en av de mest uppskattade av oss alla – veckan som gått har varit helt enorm på alla sätt och vis, jag längtar verkligen tills vi får ta med A på ytterligare en semester.
De kommande dagarna kommer jag säkerligen fullkomligt spotta ur mig inlägg och bilder, men just nu nöjer jag mig med att säga hej – och vi är hemma. Glada, trötta och fruktansvärt nöjda efter en underbar vecka i en underbar stad!
(Och jag ler inombords när jag märker att värmen finns här också)
