Norra kvarken omkring väst tre till åtta, Landsort nordväst två, Finska Viken sydlig vind åtta till tolv, ikväll omslag till nordväst cirka fem.Tyska bukten syd sju, Södra bottenhavet tre till sju. Från i natt syd ökande och god sikt.
Sjörapporten strömmar entonigt ur radioapparaten. Min mamma, pappa, min syster och jag lyssnar så uppmärksamt att vi tittar ut i ingenting och varje oönskat ljud får ett hyschande till svar. Det är långt före »göra flera saker på samma gång-tiden« och vi sitter blick stilla i båtens ruff. Vi befinner oss långt ut i skärgården och ska snart bli varse ifall det imorgon kommer att vara möjligt att segla vidare eller om vi blir liggande kvar, ytterligare ett par dygn i hamn.
Syd Utsira ostlig vind sju, imorgon växlande en till fyra med god sikt. Röstens monotoni får mig att drömma mig bort. Jag seglar i fantasin till de vackra namnen: Skärgårdshavet, Tyska Bukten vidare nordost mot Väderöarnas klippor. Alla platserna känns som hemma och jag håller ett självsäkert stadigt grepp runt rorkulten för att inte falla ner i sittbrunnen när vågorna slår. Ensam på min båt Gypsy Moth, blöt ända in på skinnet, med saltsmak i munnen. Sträcker mig vant upp för att se horisonten, drar åt skotet på rullfocken medan en ny våg attackerar båtens för.
Radiorösten nämner Hanö och Utklippan och vindsiffran är under den magiska gränsen. Mamma och pappas blickar möts. Vi har fått den information vi behöver, en lättnadens suck, men ändå sitter vi kvar och lyssnar vidare till den mässande rösten. Vi gungar in i rytmen av mantrat: Harstena sydväst fem, dålig sikt, Gotska Sandön sydlig vind sju till nio, avtagande, Svenska Högarna och Söderarm två, Kemi fyr nordväst fem.
Vid fyra tillfällen dagligen, i fyrtio års tid, läste Peter Jefferson sjörapporten på BBC Radio i England. Det faktum att han under en sändning, knappt hörbart avfyrade en fyra bokstäver lång svordom med ett initialt »f« ska ha varit sammankopplat med att han fick lämna kanalen 2009. Mer troligt berodde det på att Jefferson var nydiagnostiserad med cancer och valet att lämna uppdraget var således självvalt. Lyssnarna saknade hans radionärvaro omedelbart och reaktionerna dröjde inte. Ofta återkopplade lyssnarna med berättelser om hur hans sjörapportering vaggat dem till sömns om kvällarna. Platserna som reciterades hade nästan ingen av lyssnarna besökt men de hade på något vis blivit en del av deras liv. Känslan av samhörighet blev till en boj alla lyssnare kunde förtöja vid när vinden tilltog. För några år sedan gjorde Jefferson, efter lång frånvaro, en ny inläsning av sjörapporten. Den här gången i ett helt nytt sammanhang och redan i förordet utlovar han »ovanligt lugna och stillsamma väderförhållanden«. Ett amerikanskt företag som ligger bakom en av de globalt sett största meditationsapparna hade bjudit in Jefferson, att på sitt monotona och lugna sätt läsa en sjörapport som en ren avslappningsövning. Försiktigt uppmanar han lyssnaren att ta ett par djupa andetag, komma ner i varv och bara lyssna till väderförhållandena på de fjärran platserna. Hans sjörapport hade på riktigt blivit en godnattsaga för vuxna.
I Sverige frågade man år 2018 radiolyssnare om huruvida sjörapporten ska fortsätta sändas i Sveriges Radio eller inte. Det är ju trots allt fem tillfällen om dagen och ett antal minuter av den totala radiotiden som nyttjas. En stor andel vill ha kvar det dagliga inslaget och någon menar att det är en »stressboll« som nästan blir en meditation. En annan säger att det är avslappnande att lyssna »till en uppläsare […] som läser sådant jag inte behöver ta ställning till«.
Jag berättar för en bekant om undersökningen. Hon skiner upp och säger: »Det är ju som att lyssna till poesi.«
Ja, kanske är det något i rytmiken som ger en känsla av stillhet. Kanske känner vi en tillhörighet till något större. Vi kan på avstånd känna släktskap med Utsiras 209 invånare och till fyrvaktaren som sitter ensam i sin stuga ute på Utklippan och lyssnar om den krassa vinden möjligen är på väg att avta. Det kunde varit vi och vi känner med honom.
I lyssnandet på distans får vi en illusorisk fast punkt att hålla i. När världen runt omkring oss känns otrygg och eländig är fortfarande något alldeles detsamma.
Vi hittar alla våra vägar till det vilsamt stillsamma. Även när det är blåser nordlig vind, tio sekundmeter tilltagande ute på Fiskebankarna.
