Det är många som frågar mig hur jag orkar. Vad jag gör annorlunda. Varför jag kan gå upp supertidigt på morgonen – inte alltid ska ni veta, men ändå. Jag minns första gången jag fick den frågan. Hur orkar du Sheila? Och jag minns att jag tänkte att jag inte riktigt förstod frågan, orkar med vad? Yoga?
Jag var gravid när jag testade yoga för första gången. Satt och höll armarna ut åt sidan tills varendaste del av mina armar gjort ont, och psyket fick kämpa. Det där kommer jag inte göra igen, tänkte jag. Men eftersom jag hade sagt till min man att jag verkligen ville yoga, och eftersom jag är rätt envis, så gick jag tillbaka till det där stället, och gravidyogade. Det var inte kul, det var inget jag gillade alls egentligen. Förutom det där märkliga som hände i kroppen efter. Ett lugn!
Sen gick ca två år, och en studio öppnade upp exakt där jag bodde på Kungsholmen. Jag bokstavligen gick ut ner för trappan och runt hörnet i mina birkenstock med strumporna i, och sen in i en liten sal där en kvinna som heter Nathalie tog mig igenom min första solhälsning. Med värkande kropp, och en timme utan att någon sög på min hud eller drog i mitt hår så blev jag kär. Jag blev så förtjust i yogan och allt som visade sig vara effekten av att utöva fysiska yogapositioner att jag ändrade runt i mitt schema för att alltid kunna yoga på torsdagar kl 18.30. Rätt snabbt letade jag efter möjlighet att få in en dag till, sen en dag till osv. Yogan byggde upp min kropp efter två täta graviditeter, men det var mest ett plus i kanten. Det viktigaste var att yogan lät mig landa i allt nytt, hjälpte mig hitta mig själv igen och var en perfekt paus, en stund för stillhet.
Idag utövar jag Ashtanga yoga, 6 dagar i veckan och älskar det. Det är en magisk känsla att få möta sig själv i samma asanas på mattan. Det ger mig en otrolig glädje. Det gör att jag blir en bättre förälder, en bättre partner och framförallt en bättre medmänniska. Så när någon frågar mig varför jag orkar yoga, så förstår jag inte riktigt ändå. För det är det finaste jag kan ge mig. Den där tiden på mattan. Det är min dagliga present till mig själv.
Häromdagen så hörde jag min son som är 5 år, berätta för en liten flicka vad namaste betyder. Han sa att det betyder att ”mitt ljus ser ditt ljus”. Jag älskar att dom får yogan i sin vardag. Jag brukar rulla ut yogamattor på landet, 3 st bredvid varandra och bara börja. Sen sakta så kommer dom, ställer sig bredvid och gör lite som jag gör. Ibland så bygger vi små flöden med yogakort som jag har, och oftast slutar det med att dom klättrar på mig.
Men även om yogan tar tid, så ger den tid. Den gör mig stark i kroppen så att jag orkar, stark i sinnet så att jag kan vara stark för mina små.
Så hur orkar man? Man gör det man älskar, det som ger mer än det tar. Det som gör dig till en bättre person, en stark förälder, och en glad individ. Utan att pressa dig själv, hitta det du brinner för, eller i alla fall det som känns bra, och gör plats för det i ditt liv.