Stöd till barn med cancersjuk förälder

Vem ansvarar för bra stöd till nära anhöriga barn ?

Under de här fem åren som vi levt med cancern som en del av vår familj har jag varit väldigt aktiv för att försöka ge mina barn så bra stöd som möjligt. Jag har i princip från dag ett letat och sökt med ljus och lykta efter vilket stöd barnen har möjlighet att få. I min värld innan cancern kom till vår familj trodde jag att vi i Sverige hade bra stöd för både cancersjuka och deras familjer. Men jag har upptäckt att för barn till cancersjuka föräldrar är det näst intill obefintligt med bra stöd för dem. Man lägger allt på att föräldrarna ska stötta sina barn.

Alla föräldrar vill ju sina barn sitt bästa och visst ska föräldrarna finnas där för sina barn som föräldrar i allt detta svåra men jag önskar att det fanns ett MYCKET bättre stöd för barnen än vad som finns.

Enligt ny lagstiftning så är ju sjukvården numera skyldiga till att ta ansvar för barnen till svårt sjuka föräldrar men man kan inte detta ännu och man är sååå rädd för att möta barnen. Man vet inte hur man ska göra och säger då att ”det är ju föräldern som kan sitt barn bäst”, och visst det är sant men när tex cancern kommer in som en sjukdom i familjen då behöver både barn och vuxna få hjälp.

Till en början kanske det handlar om hur man ska berätta för barnen om att föräldern har en så svår sjukdom. För vår del var vi så chockade och ledsna att vi hade behövs hjälp med hur vi skulle ha pratat med barnen och det borde tagits upp från samma dag som cancerbeskedet kom. Man matas med att det är viktigt att vara ärlig och berätta för barnen för de märker ju i alla fall att något hänt även om man inte visar att man är ledsen osv. Men hur sjutton berättar man om att en av deras förälder har cancer när man själv bara ser sjukdomen cancer = döden. Jag önskar vi hade berättat för åra barn på ett annat sätt för i princip blev vårat samtal något sådan här: Pappa har en sjukdom som heter cancer och den är JÄTTE allvarlig men kan dö av den, men läkarna ska göra allt vad de kan för att bota pappa. Idag med mina års erfarenhet hade jag lagt fram det på ett helt annat sätt men då kunde vi inte göra på något annat sätt.

Barn är självklar väldigt olika med hur de tar ett sådant här besked. En del frågar och pratar om sin oro medans andra kanske inte alls mäktar med att prata om det. I deras process och föräldrarnas process att bearbeta det som hänt i familjen anser jag att det borde finnas en tredje part som kan stötta både de vuxna och barnen.

Man kan då fråga sig vem kan tänkas stötta barnen när de får ett sådant här besked?

Jag har som sagt sedan 2010 sökt och letat efter vad som skulle kunna tänkas vara ett bar stöd för närstående barn.

BUP  blev en kontakt men de är ju inte kunniga inom området cancer och hur det påverkar en person. De kan gå in och stötta barn om det blir sömnproblem, ätstörningar, ångestproblematik mm pga att barnet att har en sjuk förälder hemma. Men annars kan de väl kanske stötta upp föräldrarna till att barnens reaktioner är ”normala” och att man som förälder kan få lite stöd i sitt sätt att möta barnen. Däremot så finns ju inte kunskaperna om hur cancerbehandlingar påverkar den som är sjuk och förståelse kring hur det sedan påverkar hela familjen.

Kurator kopplat till onkologmottagningen fick jag som anhörig vuxen remiss till och det var bra eller jätte bra hjälp för mig. Där kundes jag stöta och blöta mina känslor och tankar men jag fick ingen direkt hjälp med vad barnen kunde få för hjälp.

Vid ett tillfälle så fick barnen träffa en familjeterapeut som ägnade vardera barn 20 minuter och konstaterade efteråt till mig att ena hade ”kommit långt i sin bearbetning” och andra ”pratade ju inte så mycket”. Jaha, tack då och sen lämnades barnen åter i mina händer.

Jag har alltid trott att det ska ha funnits ett proffitionellt stöd både för barn och vuxna som hamnar i denna cancerkarusell. Men hela tiden faller allt tillbaka på att vi föräldrar får ta hand om det. Jag vill och tror att jag har gjort ALLT för mina barn under dessa fem år men jag är själv i kris och visst jag stöttar mina barn på alla sätt jag kan men jag anser att det borde funnits en proffetion som har koll på att barnen klarar sig genom denna svåra tid. Tänk om den föräldern som inte är sjuk klarar av att möta sina barns svåra tankar när de själva är i chock. Vem ansvarar för att barnen få så bra hjälp som möjligt när de har en cancersjuk förälder. Vem reagerar om barnet inte kan hantera sin hemsituation längre och dess förälder inte finns där. Alla är inte så öppna som jag är. Jag tror på öppenhet och berättar för barnens skola/förskola för jag som pedagog vet hur viktigt det är att ha en förförståelse för hur ett barn kan må för att bemöta barnet på bästa sätt. Men det kan finnas människor som tänker att det här håller vi inom familjen för att inte göra sig sårbara eller något annat själ.

I en livskris som ett cancerbesked ger så borde det finnas NÅGON som ser till att barnen få ett bra stöd utöver föräldrarna.

VARFÖR är alla så rädda för att prata med barnen, man behöver bara LYSSNA och finnas där. Men det kanske måste få ta sin tid. Man måste skapa ett förtroende.

Jag läste av en slump om ett ställe i Göteborg som hade träffar för kvinnor med bröstcancer och deras barn. De träffades, fikade hade skapande material. Att vara med andra som har en liknande situation är oerhört terapeutiskt. Vi har närståendegrupper för vuxna närstående. Varför finns det inte för barnen, det behöver inte vara så svårt.

Jag är utbildad förskollärare och för mig har barn alltid varit viktiga. I min resa med cancern i vår familj har denna fråga kring stöd för barn som närstående blivit oerhört vikitg och den hoppas jag kunna driva vidare med framöver för jag anser att jag har mycket kunskap med mig i bagaget. För sjukvården är på gång, de har fattat att man måste få tilld et här med barnen betydligt mer än vad man gjort. Så jag hoppas verkligen att vi kan påverka detta och göra barnen som nära anhöriga mer viktiga än vad de är idag.

Ung cancer är ju en superbra organisation både för unga med cancer men också för närstående unga med cancer men de riktar sig mot unga från 16 år. Så innan dess finna det INGENTING vad jag har hittat i alla fall.

Har du något tips eller kunskap kring detta, kontakt gärna mig <3

Barnen är vår framtid glöm aldrig det !

20100424@163114[1]

Mina barn var här 6 och 9 år gamla då de fick veta att deras pappa var allvarligt sjuk i cancer. (April 2010)