Nära anhörig till cancer

Valborg 2015

För fem år sedan satt Jörgen, jag och barnen och åt en valborgsmiddag hemma själva. Livet hade tagit en hel ny riktning för oss, och vi hade ingen anning om vad som väntade. För fem år sedan hade jag och Jörgen fått veta att Jörgen drabbats av cancer och mitt i vårt grymma uppvaknande så trodde jag faktiskt att vi skulle klara oss . Alltså att Jörgen skulle genomgå ett helvete med behandlingar och operationer men att han skulle klara sig, det fanns ingen annan sanning för mig och Jörgen.

I fem år, i över 1800 dagar har vi kämpat för livet tillsammans. Nu finns inte Jörgen längre fysiskt längre och nu börjar min resa mot en ny period. Det känns just nu svårare än för fem år sedan. Då var sjukdomen som en chock och livskris för hela vår familj. Nu har det vi fasat över och sedan en tid vetat ska ske, skett. Det är känslomässigt värre än när vi fick beskedet för fem år sedan. Jag kan inte längre dela vår sorg och det jobbiga med min fina man utan nu måste jag fortsätta bära detta ensam. Så klart kommer barnen och jag hjälpas åt men min livs kärlek kommer aldrig mer kunna hålla min hand eller krama mig hårt och det gör ont att veta att sanningen är den att cancern tog min man ifrån mig bara vid 46 års ålder. Det kan jag aldrig förlåta, Fuck jävla cancer, Fuck!!!

ww.ungcancer.se/gor-skillnad/parldagar-2

Tack snälla för ert fina stöd!!

Jag är omtumlad av er alla som skickar fina stöttande värmde tankar till mig och barnen. Er omtanke värmer mitt trasiga hjärta och det hjälper mig att få gråta tillsammans med er.

Jag kommer fortsätta skriva på min blogg. Det är ett bra sätt för mig att ventilera av mig. Att skriva förlöser mina känslor och lättar mitt hjärta.

Den närmaste tiden kommer det väl handla mycket om hur jag känner och sörjer Jörgens död. Hur jag och barnen tar ett steg i taget och hur vår sorg ter sig för oss.

Kanske ska jag kolla upp det där med en insamling för de som skulle vilja bidra med något. Kanske skulle det kunna ge något som jag och barnen skulle kunna göra till sommaren, en hjälp att satsa lite extra på oss tre denna sommar. Somrarna de senaste 5 åren har hela tiden påverkats av Jörgens sjukdom och allt runt omkring m behandlingar, operationer osv. Jag vet att barnen hoppas på att vi kan få en bra sommar detta år trots att pappa inte finns mer. De vågar tro på att vi kan göra något bra av sommaren och det tycker jag är fantastiskt av dem. Är det någon som vet hur en insamling skulle kunna gå till, eller tycker ni det är fel?

Till sist idag vill jag dela med mig av en dikt som Pia delade med sig av i ett inlägg som var så fin.

Döden betyder ingenting.
Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Jag är Jag, Du är Du.
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.
Kalla mig vid mitt vanliga namn.
Tala till mig sådär som Du alltid gjort.
Ändra inte Ditt tonfall,
Håll sorgen borta från Din röst.

Sluta inte skratta åt våra gemensamma små skämt.
Skratta som vi alltid har gjort.
Var med mig. Le mot mig. Tänk på mig.
Låt alltid mitt namn finnas med Er där hemma.
Uttala det som ingenting hänt, sorglöst
Utan spår av skuggor.

Låt livet gå vidare med samma innebörd som
tidigare.
Det går vidare därför att det måste gå vidare.
Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår
gemenskap.

Varför skulle du sluta tänka på mig för att Du
inte längre kan se mig.

Jag väntar på Dig någonstans väldigt nära.
Allt är väl.

Cancerbubbla….

Läget är oförändrat här hemma. Jörgen andas ännu men annars är det inte mycket till liv.Men ännu är han inte redo att lämna oss.

Jag och barnen har suttit tillsammans hos Jörgen och sagt till honom att han behöver inte kämpa mer, det är okej om han dör. Då tittar han upp och säger till oss att han kan kämpa ett tag till…… Det är beundransvärt vilken människa han är min fina Jörgen samtidigt som jag bara önskar honom frid, sinnesro och ingen smärta. En plats där han kan slippa allt jävligt och ha det bättre än här.

Idag åkte jag till affären en kort stund på kvällen bara för att komma hemifrån, tror inte jag lämnat hemmet på en vecka. När jag kommer hemifrån blir allt så märkligt och samtidigt tydligt att världen utanför lever på samtidigt som allt känns som om det står stilla hemma. Min cancerbubbla hemma är helt absurd och overklig på samma gång. Det är verkligen svårt att förstå att allt detta verkligen händer.

Något väldigt fascinerande här hemma är vår katt. Hon har de senaste veckorna lagt sig väldigt ofta i min och Jörgens sovrum. Hon kan ligga under J:s säng, på en fotölj bredvid J och idag på eftermiddagen när fotöljen inte var på plats låg hon på golvet bredvid J:s säng. Flera gånger har jag fått känslan över att hon vakar över Jörgen. Om jag inte sitter i sovrummet hos J så hittar jag ofta henne där och hon ligger där länge!! Idag blev jag helt övertygad om att det inte bara var den nya fotöljen bredvid Jörgen som hon gilla utan hon vakar verkligen över honom. Det känns fantastiskt fint.

20150412_180721[1]

Väntan på att din käraste skall tas ifrån dig

Föreställ dig att det första du gör när du vaknar på morgonen är att lyssna efter om han andas. Är det tyst så väntar du på att höra ljudet av hans andning. Precis när du är på väg att känna ångesten i kroppen över att nu har det hänt så hör du andetaget.

Du kliver upp från sängen och går på första toabesöket på morgonen. När du är klar tittar du in på sängen och återigen kollar om bröstkorgen rör sig eller om du hör hans andetag. Återigen en lättnads suck efter att du hört eller sett andningen.

Går ut i köket och hämtar lite frukost, sätter dig kanske bredvid din käraste för att finnas nära. Äter lite medans du ständigt har öronen på spänn även om du inte vet om det. Det blir kännbart när andetagen är för tysta eller med lite för långa mellanrum då känner du reaktionen i dina egen kropp igen.

För varje minut som passerar under hela dagen finns den där känslan av att nu kan det hända. Du har insett att du kan inte vara där för din kärlek varje sekund hela dygnet även om du är där mer än du trodde du kunde. Så för varje gång du lämnat rummet med din käraste i så ska du på nytt möta frågan – Lever han? varje gång du kommer in i rummet. Efter varje toabesök, efter att du svarat i telefonen, efter att du suttit med dina barn en stund eller efter att du gjort/hämtat något att äta eller drick. Samt att så fort du hör ett avvikande ljud från rummet där han sover och du inte är där vill du gå dit för att kolla om det hänt något.

Din käraste är lugn och har det så bra han kan ha det men du vet också att all tid är lånad tid. Minuterna passerar blir timmar och dagen har passerat den här också, utan att din äskade lämnat jordelivet. Natten smyger sig på, kanske det börjar bli dax att försöka sova och få lite vila. Du lägger dig i sängen bredvid och är så tacksam över att kunna hålla hans hand, den är där och du känner känslan av att kunna få ha hudkontakt med den du älskar. Ok, försök att sova nu, det är lugnt nu inget har hänt idag heller. Då svämmar känslorna över och tårarna trillar ner längst din kind över verkligheten att snart, när som helst kan du inte längre känna på hans hand, klappa på hans kind….

Du är slut i både kropp och själ, börjar känna att jag somnar nog snart, då, då kommer det där långa andningsuppehållet som får ditt hjärta att stanna igen för femtielfte gången idag. Du ligger knäpptyst och blixtstilla för att kunna urskilja om han andas. Du är påväg att resa dig från sängen för att kunna komma närmare och se om det nu var så att andningen upphört. Då kommer andetaget igen, ok kan nog försöka sova i alla fall. Somnar utav utmattning för att sedan vakna till av minsta lilla ljudförändring som kan komma under natten.

Du vaknar och din älskade klarade denna natt också. Ny dag, kommer detta bli den sista eller kanske han inte kommer att dö som alla sagt. Alltså de där dagarna som du trodde skulle bli de sista, blev inte det och dagarna blev till veckor…. men du vet att sanningen är döden och med tanke på hur länge det varit så här så är risken ännu större för att idag blir din älskades sista dag, den sista gången du kan sova bredvid honom och hålla hans hand…

Detta är min vardag, dag ut och dag in. Ännu kan jag hålla hans hand men fasar över vad som väntar . Hur ska jag och barnen skall klara det, det är något som jag inte vet utan bara kan fasa över.

20110611@110139[1]

 

Påskhelg

Påskhelgen har snart passerat. Jag lyckades gömma några påskägg till barnen på påskafton som räddade deras påskhelg. Sen fick jag och dottern till lite påskris också som lite påskdekoration. Annars är mina dagar väldigt konstiga, jag vakar över Jörgen dygnet runt. Han sover i princip hela tiden nu, vaknar till om han behöver kissa eller om ASIH kommer och ”stökar” med honom. Annars sover han och jag tittar och lyssnar efter hans andning, även på natten då jag sover vaknar jag till och ”kollar av” hans andning. Är rädd att jag sover när han dör men jag måste ju sova, så om inget avvikande sker somnar jag och sover min ”vaksömn”.

Barnen har nog fått en ok helg trots att vi har det som vi har det. Visst de har nerverna utanpå kroppen men annars ok i alla fall. Igår och i fredags kväll spelade vi nya Monopol och idag har de varit på bio med mormor och morfar. De var även ute i parken och körde hinderbana tillsammans med sin morbror och vår katt härom dagen.

Jag vet knappt vad världen utanför vårt hem är för något, som tur är tittar min bästa väninna förbi nu och då och kollar till mig. Hur orkar man detta, ja jag har inget val, vi måste ta oss igenom detta men just nu står det stilla känns det som…..

Här kommer en liten påskhälsning i alla fall med ett kort på lill skruttan för ett antal år sedan, utan alla cancer bekymmer.

20050403@115018[1]