Länge sedan jag skrev ett inlägg nu igen. Efter chocken i oktober och november förra året har jag inte haft kraft att ta tag i den psykiska påfrestningen som blev. Helt plötsligt har det snart gått ett halv år och nya kontroller väntar i april!
Känner att jag måste ta tag i den ångest som blev i okt/nov.
Jag har haft några gånger där jag har gråtit, men inte det stora som gör att trycket lättar.
Jag har varit hemma med magkatarr under några dagar. Jag tänkte på igår att jag skulle kunna se till att ha en gråta ut dag igår. Jag tänkte tanken en stund och sköt undan den…en annan dag…
Jag ringde NKS i går för att förbereda mig inför kallelsen. Jag hade en tanke då onkologen vid det förra samtalet nämnde att inte ha ultraljud av buken utan magnetröntgen för att Solveig och vi inte ska behöva gå igenom det helvete vi gjorde under 32 dagar i höstas.
I kallelsen står det lungröntgen och buk ultraljud. Vår fina sjuksköterska jag pratar med informerar att det finns en kommentar från onkologen i journalen att det eventuellt ska kontakta vårdnadshavarna om en eventuell förändring med magnetröntgen. Nu är det bara att hoppas att de tänker utifrån Solveigs psykiska välbefinnande och ändrar sig innan kallelsen går ut.
Och varför, jo-om det skulle vara nya förändringar är vi rädda för att det kommer att heta att det är Pappiller som förra gången och inte följer upp förändringen. När vi är åter i oktober och det visar sig att det inte är pappiller utan en tumör så har den fått växa under ett halvår!!!
Det blev en enorm stress i går, varför kan de inte bara ta bort ultraljudet???
Mitt största fokus i höstas innan vi visste om pappillerna var att köpa en ny filt till Solveig. När Solveig blev sjuk fick hon bland annat en filt av mina kollegor. Den filten var alltid med på sjukhuset. Den är nu liten för henne.
Flera gånger under december och in i januari tänkte jag att vi måste komma i håg att köpa en ny filt om hon får ett återfall eller en ny tumör.
Jag tänkte i dag att det var dags att lätta på trycket, gråt är som sagt inte bara något som kommer om det är gammal ångest. Jag började läsa min blogg från i höstas. Jag hann läsa tre blogginlägg innan gråten kom. Först lite och sedan tilltog den. Nu har jag tömt lite av mitt system, det känns skönt.
Kontrollerna inför april läns redan skit och vi har inte fått kallelsen ännu.
Jag önskar så för Solveig att allt pekar i en positiv riktning och att hon slipper nålsättningar, cellgifter och biverkningar.