Mitt namn är Vivianne Treschow, 36 år. Jag har en man som heter Adam, tillsammans har vi en 3 år gammal dotter, Antonia och nu väntar vi vårt andra barn. Jag och Adam träffades när vi båda var 18 år gamla och 7 år senare flyttade vi till Italien där jag jobbade som programledare och skådespelerska. 10 år senare har vi flyttat tillbaka till Stockholm och nu gäller det att åter vänja sig vid att leva i Sverige. Från det exotiska och glamorösa till det mer praktiska och funktionella. Att hitta en bra balans i att få ihop barn, äktenskap, jobb, sig själv och det sociala.

Annons

Uppfostra nya människor

Ibland tänker jag på vad det innebär att ha barn. Jag uppfostrar nya människor, bokstavligen formar dem. Vi som föräldrar har bakat dem och sen formar vi dem när de är varma och nybakade. Det är verkligen ett enormt privilegium att ha barn, otroligt kul och ett stort ansvar. Det sistnämnda ska man verkligen inte glömma just för att man har ett så stort inflytande på sina barn Och därför måste det användas på bästa möjliga sätt. Jag njuter verkligen av att vara mamma men inser också att det är den viktigaste rollen jag någonsin kommer ha. Jag inser hur otroligt lyckligt lottad jag är som har min familj och att jag vill göra allt för att den ska fortsätta må så bra den kan må.

Annons

Mardrömmar

Att barn får mardrömmar är oundvikligt. Att det kommer faser när det blir mer intensivt får man också räkna med.   Hur ska man hantera att ens barn har mardrömmar? Jag tror att det är viktigt att inte vifta bort det hela, att ta det på allvar, att visa att man förstår att det är läskigt. Sen att tillsammans prata om vad man har drömt och förklara att det faktiskt är en dröm och inte på riktigt. Leta igenom rummet tillsammans och visa att det inte finns. Tända en nattlampa brukar hjälpa och låta barnet bestämma hur pass mycket öppen dörren ska vara. Ligga kvar och gosa och mysa länge i sängen. Jag tror dock på att man ska försöka få sitt barn att sova vidare i sin egen säng om möjligt. Att det ska känna att sitt rum är en trygg och bra plats, inte behöva fly till mammas och pappas säng. Visst det kan man också göra om inget funkar men målet är att kunna trösta i sängen och inte behöva förflytta sig. Att förmedla känslan av kärlek och trygghet i barnets rum. Att mamma och pappa ska finnas där för trygghet kärlek och tröst men att barnet helst inte ska behöva byta miljö. Jobbigt med intensiva perioder av mardrömmar . Bara att hålla ut göra sitt bästa och vänta ut dem.

Annons
Annons

Få tillbaka sin kropp efter en graviditet

Att kroppen utsätts för mycket under en graviditet är ingen nyhet och därför heller inte så konstigt att det tar tid att få tillbaka den. Jag antar att det tar längre tid för varje barn. Det tar tid innan magmusklerna växer ihop igen, innan midjan hamnar rätt och höfterna likaså . Innan man får bort de extrakilon graviditeten bjöd på och hyn börjar kännas som vanligt igen. Det tar helt enkelt tid innan man känner sig dom sig skälv rent fysiskt. För varje dag närmar jag mig men längtar också tills jag kommer vara helt hemma.

Annons

Ofta lite dåligt samvete.

Känner ni igen er i att ofta ha lite dåligt samvete för att ni vill spendera ännu mer kvalitetstid med era barn? Så kan jag känna med jämna mellanrum. Jag känner ibland att jag inte räcker till mellan Sasha och Antonia. Jag vill att vi ska hänga alla tre och att de alltid ska ha sina individuella behov tillfredsställda. De har givetvis helt olika behov. Jag känner ibland att jag inte lyckas med det  bland alla vardagssysslor som ska fixas parallellt . Skulle jag ha hunnit spendera mer tid med henne där, hade hon all min uppmärksamhet verkligen, fokuserade jag anpart på dem, hade hon det verkligen så kul som hon skulle kunna ha det, ansträngde jag mig till max verkligen, blev det så bra som det bara kunde bli? Samtidigt vet jag att jag inte kan göra mer än vad jag gör. Varför kan man inte vara nöjd med att göra sitt bästa? Varför kan man inte acceptera att varje individ inte kan vara nöjd 100 procent av tiden, att det inte funkar så? Faktum är att det enda man kan kräva är att man gör sitt bästa och så länge man gör det borde det räcka för var och en. Ingen är supergirl , ingen har åtta armar, vi har inte en klon av oss själva. Vi måste lita på att barnen har det bra, vi känner det , vi vet ju faktiskt att de har det riktigt bra men strävar alltid efter att de ska må ännu bättre. Jag antar att det är bra på sätt och vis men man måste också kunna ge sig själv andrum och cred som förälder ibland.