Mitt namn är Vivianne Treschow, 36 år. Jag har en man som heter Adam, tillsammans har vi en 3 år gammal dotter, Antonia och nu väntar vi vårt andra barn. Jag och Adam träffades när vi båda var 18 år gamla och 7 år senare flyttade vi till Italien där jag jobbade som programledare och skådespelerska. 10 år senare har vi flyttat tillbaka till Stockholm och nu gäller det att åter vänja sig vid att leva i Sverige. Från det exotiska och glamorösa till det mer praktiska och funktionella. Att hitta en bra balans i att få ihop barn, äktenskap, jobb, sig själv och det sociala.

Annons

Släkten, är blod verkligen tjockare än vatten?

Jag blir så trött på människor som hänvisar till släkten som att det är en slags skyldighet och att man genom att vara släkt ska kunna komma undan med mycket. Tex: Ja men vi är ju släkt så man ska kunna komma överens, vi är ju släkt så man ska kunna acceptera ett sådant beteende, ha lite överseende vi är ju släkt.

Det är ingen ursäkt för mig. Att vara släkt innebär inte att man kan bete sig hur som helst, att jag ska acceptera eller tycka om någon bara för att vi är släkt. Enligt mig ska det ställas ännu högre krav på släkten än på övriga människor för är man släkt är man skyldig att bete sig ännu bättre mot varandra än gemene man. Så egentligen borde det vara tvärt om, mindre tolerans mot släkten.

Släkten finns inte där för att det ska vara så, för att det förväntas det. De finns där för att jag vill det, jag väljer det. Jag väljer människor , för att jag tycker om dem, för att vi funkar bra ihop, för att de får mig att må bra och ger mig bra energi, vi har kemi och det bara stämmer och är lätt, organiskt. Inte för att det ska vara på ett visst sätt eller under tvång. Vi ska välja varandra, släkt eller inte.

Annons

Sommarlov!

Tänk att idag gick min lilla skrutt på sommarlov! Det firade vi med att ära glass och att åka till Junibacken med hennes bästa kompis och Sasha. Antonia är verkligen så glad att hon har sommarlov och börjar verkligen förstå vad det innebär. Ska bli intressant att känna på skillnaden att ha semester med två barn istället för ett barn. Kul , spännande och säkert ganska ansträngande .

Annons
Annons

Separationsångest

Ibland börjar jag tänka på första gången som Antonia ska sova borta och då känner jag hur det knyter sig i magen lite. Sova borta hos morfar eller hos en kompis. Jag vet att det är bra och det finns inget ställe där jag kan vara lugnare eller lite på mer  än om hon är hos morfar tex men jag kan ändå inte låta bli att känna oro. Oro för att det kommer vara första gången, kännas konstigt. Det är inte samma sak att vi reser bort, då sover hon hemma med morfar som barnvakt och då är vi inte på plats och har inte möjligheten att vara tillsammans. Det är skillnad att vara hemma och hon inte är hemma. Att inte umgås och vara tillsammans när vi kan. Jag kan inte riktigt beskriva det men jag känner genast separationsångest av att bara tänka på det. Jag vet att det är bra för henne, att hon utvecklas, att hon får nya intryck erfarenheter och lär sig mycket på det. Att hon lär känna sig själv mer, att jag ska vara glad att det finns människor i mitt liv som vill göra detta med henne och som jag känner komfortabel med ska göra det men det kommer inte bli lätt.

Hon kommer givetvis få göra det men första gången är alltid första gången, det kommer kännas. När jag tänker på det tänker jag inte: åh så underbart med all fritid jag kommer få. Det kommer jag säkert känna men det är inte det jag känner först. Jag känner först: Oj vad jag kommer sakna henne, vad konstigt det kommer kännas att inte få vara med henne, kommer hon ångra sig och andra tankar. Klart det kommer vara bra att få lite tid, att kunna varva ner lite, ta det lite lugnare, ha mer utrymme på dagen med Adam, passa på at göra sånt som blir svårare med två barn. Det är sunt, för henne och för oss att göra lite då och då men det känns ganska motigt att tänka på just nu. Hon känns så liten för mig i just det avseendet och väl man öppnar fören för det blir hon plötsligt lite större på något sätt. Ett nytt kapitel börjar. Jag vet inte riktigt om jag vill att det ska börja, jag vet att det måste börja. Min tjej ska sova på ett annat ställe än där jag är när hon inte behöver det, känns helt  främmande . Kärleken till våra barn väcker starka känslor i det mesta och mycket behöver man vänja sig vid, långsamt. Jag är dessutom en mamma som gärna har mina barn nära mig generellt och vill att vi alla är tillsammans generellt. Lägg på kontrollfreak till det så blir det en extra speciell kombination:). Men allt kommer från en enormt stark kärlek, det är roten till alla känslor tankar och gärningar.  Samtidigt är det lite en dubbelmoral för att jag tar mig regelbundet tid för mig och Adam men då reser vi som sagt. Vi ser till att få tid tillsammans bara vi, har ett stort och viktigt behov för det också men det är på något sätt en annan sak . Ja ja, det är så livet funkar. Små små steg framåt…….

Annons

Barnens sömn

Jag upplever det som att sömnen från och till blir lite orolig när barn blir äldre.  Mardrömmar och svårigheter att somna om sker då och då. Det är ironiskt att Antonias sömn ofta är anledningen till att min egen är halvbra och inte Sashas. Jag ser verkligen till att hon inte tittar på tecknade filmer som kan ha lite läskiga scener eller generellt undvika att prata om saker som hon börjar analysera mycket innan hon ska lägga sig. Det fick mig att tänks på dem med tre, fyra, fem barn eller mer. Hur sover dessa människor, sover de alls??? Vad är oddsen att inget barn vaknar under natten för att det har en mardröm, vill kissa, vill ha vatten eller av en outgrundlig anledning bara vill ha mamma? Går det att sova bra ens ett par gånger i veckan? Vänjer man sig ivf dålig sömn då , går det, hur överlever man? Jag har inte ett stort behov av att sova länge men ett stort behov av att sova bra och märker stor skillnad på hur jag mår psykiskt och fysiskt när jag får det och inte får det. Barnens sömn är nyckeln till ens egen sömn och den stora lösningen på mycket:).

annons