Sorry för dålig uppdatering här. Det är fullt upp just nu med trädgårdsarbete, städning, tvättning, träning och bröllopsfix. Här kommer i a f en sammanfattning av Tjejvättern.
Jag var uppriktigt ganska orolig de sista dagarna eftersom jag fått någon bristning/snedbelastning i ländryggen. Jag hade känt det komma krypandes i några dagar och när jag cyklade på tisdagskvällen kände jag riktigt hur det började strama och på onsdagen när jag vaknade var det inte alls kul. Jag gjorde övningarna som jag gjort tidigare och stretchade massvis, och det hjälpte, men det var fortfarande inte bra. På fredagen när jag och mamma åkte kände jag ingenting när jag gick, däremot blev jag väldigt stum när jag satt still för länge. Hur det skulle kännas på cykeln i 3-4 h var lite oroande. Jag kan absolut härda ut sådan smärta, men frågan är hur bra det är?
Vi kom till Motala vid lunchtid och hämtade ut våra nummerlappar, gick i Stadiumtältet och reafyndade lite på Lindex.
Vi åkte sedan till Linköping där vi skulle sova på Frimurarhotellet. Där checkade vi in, ställde in cyklarna och packade upp. På kvällen var vi ute och käkade och jag åt en gudomligt god hamburgertallrik med tryffelmajonäs och pommes. Mums!
När vi hade käkat gick jag och köpte smågodis och sedan kollade vi en film på rummet. Jag tror att jag somnade runt halv elva och sov helt OK. Första gången jag gjorde det innan ett lopp, tror jag.
Vi började dagen tidigt, vid halv sju, och gick ner och käkade frukost. Mumsigt värre det också!
Jag hoppade in i duschen en snabbis (gillar att känna mig fräsch även om jag ska svettas som en gris kort efter) och packade ihop grejerna. Vi hade sådan tur när vi kom till Motala att vi kunde parkera vid Sporthallen. Där duschar man sedan och avståndet ner till starten är också kort. Skönt! Vi fixade våra grejer, pumpade däcken, satte på nummerlappar och chip och rullade sedan ner till starten. Där lämnade vi in våra väskor med ombyte. Ett hett tips när ni cyklar/springer lopp och ska äta efter och i mitt fall vänta på mamma till hon är klar. Byt kläder direkt så du inte fryser! Så skönt!
Sedan sist hade de flyttat starten upp till torget och det var faktiskt mycket bättre. Lättare att starta i svag nedförsbacke när du ska klicka i skorna och det var också mer plats.
Vädret var perfekt, förutom duggregnet som kom precis innan start, men jag valde att inte ta på mig regnjackan eftersom det blir så himla varmt med den. Jag hade bara linne och cykeltröja på mig och det var precis lagom.
Hur kändes det i kroppen då? Jo, det kändes riktigt bra. Jag hade inte gjort någonting på 3 dagar och det bara spratt i benen. Kroppen var redo att röra på sig. Ryggen kändes också den OK, inte bra, men OK.
Snart dags för start.
Jag började ganska lugnt för att framförallt ryggen skulle bli varm. Jag kände av den hela tiden, men det var inte direkt så att det värkte utan att det spände. Jag märkte tidigt att många cyklade rätt så mycket långsammare än mig, vilket innebar att jag fick cykla i ”ytterfilen” i princip hela tiden. Bara det är en rätt häftig känsla. Adrenalinet bara sprutar. Efter 3 mil kommer den berömda uppförsbacken i Omberg och då vill du inte vara allt för trött. Jag snittade ca 30 km/h dit och kroppen kändes OK. Backen var inte så lång och brant som jag kom ihåg och när jag kommit igenom den delen visade mätaren 4,5 mil. Snart hälften! Det här går bra!
Efter ytterligare 1,5 mil svischade tre tjejer förbi mig och den första tjejen ropar: ”Haka på om du vill!”. ”Det kanske jag gör”, svarar jag. Jag bestämde mig direkt och trampade på järnet för att komma ikapp. Sedan gick det undan! Jag kollade hastigheten på pulsklockan och den visade 36,5 km/h. Vilken kick! Vi tog följe och jag låg bakom och rullade med fram till sista 1,5 milen. Jag gick då upp och drog för att jag tyckte att det gick lite för långsamt, plus att det var min tur. Jag kände pressen på mig att ligga i 31-32 km/h och körde på bra. Jag tittade bakom mig några ggr och tyckte att jag såg en tjej. Jag märker sedan att det bara är hon. Var är de andra? Hon ropar: ”du var för stark för dem”. Vilken kick igen! Vilket självförtroende jag fick. ”Jag är ju rätt bra på det här ändå”, tänkte jag. Vi turades om att dra fram till Motala och då tog jag slut. Hon stack iväg och jag rullade lite och samlade krafter för de sista kilometerna, sedan gav jag mig den på att komma ikapp henne och när jag kom till mållinjen rullade vi över efter varandra.
Jag hade en drömgräns på 3 h och 20 min. Ett mer realistiskt mål var 3 h 30 min. Jag kom i mål på 3 h 22 min och är så nöjd med den tiden! Så häftigt att kroppen klarar av att ligga i nästan 30 km/h i 10 mil. Detta var verkligen inte sista Tjejvättern och inte sista cykelloppet. Åh, vad lycklig jag var efteråt!
Tårarna började rinna nerför kinderna och ville liksom inte sluta. Så häftigt!
Jag drack en del vatten, lämnade in min cykel på cykelparkeringen och hämtade min ombytesryggsäck. Sedan var det dags för mat. Så gött! Jag var hungrig som satan! Det bästa: den alkoholfria ölen! Det går knappt beskriva med ord hur gott det är med den efteråt!
Mamma kom in 1,5 h efter mig på 4 h 52 min vilket var en superbra tid för henne. Hon var jättenöjd också!
Sammanfattning:
Mitt livs lopp som blir väldigt svårt att slå!