Fotograf: Håkan Flank. Tidigare gatubarn som ska bli snickare.
Lydié startade projektet Garuka 1998 (betyder komma hem) tillsammans med Irené. Fyra år efter folkmordet satte hon ihop en grupp kvinnor via kyrkan. De skulle starta tomatodling som inte föll väl ut. Kvinnorna, som var från de två stammarna thutsie och hutu hade tre år tidigare hatat varandra men nu de trivdes ihop och bad Lydié om att inte bryta upp gruppen. Vad kan vi göra? Något nytt projekt kanske. Sa de. Lydié, som studerade som ung, hade tidigt lovat sig själv att om hon kunde finansiera sitt leverne skulle hon hjälpa ETT barn att studera. Löftet höll hon. Hon såg alla ensamma gatubarn efter morden. Och började försöka nå dem försiktigt. Hon bjöd dem att komma till kyrkan på söndagarna och blev förvånad över det stora antal som fanns.
Och de här killarna går en svetsutbildning
Lydié
Lydié med ett av barnen.
”Min gud. Vilka liv de levde. Vilka historier de hade att berätta. En del var helt ensamma efter att deras föräldrar blivit dödade. De kom till mig med sina berättelser och jag låg hela nätterna och tänkte på hur de levde”, berättar hon för mig.
Så småningom hade hon råd att ge dem the och bröd av sina egna pengar men med hjälp av kyrkan kunde hon föda barnen som kom varje söndag. Idag har mer än 300 barn fått hjälp via projektet som stöds av Läkarmissionen. Ofta söker Lydié upp barnen på gatan och försöker övertala dem att lämna gatulivet. Sedan återinpassas de in i sin familj om det är möjligt. Man pratar med föräldrarna för att låta barnet få komma hem igen. De som inte har någon möjlighet till det eller är föräldrarlösa får fosterfamiljer som de bor hos. Sedan får de gå i yrkesskola samt vanliga skolan. Ännu har ingen återvänt till gatan.
Tuishmie, 15, och Imanikundbabayo, 19, är två före detta gatupojkar som numera lever med sina föräldrar igen.
”Jag kunde inte bo hemma så jag valde gatan. Det var så mycket bråk och jag trodde mina föräldrar hatade mig. Det svåraste under mina fyra år på gatan var regnen som kom när man sov i tunnlarna eller hungern. Jag var 10 år när jag stack”, berättar Tusishimie.
Imanikundbabayo har levt på gatan i 12 år och var bara sju år gammal när han kom dit.
”Jag hade en mamma som inte kunde täcka min täcka mina mest grundläggande behov. Det fanns ingen mat hemma och min pappa är i fängelse.
Jag häpnar och har svårt att dölja min chock. Så många år. Kan man någonsin rehabilitera tillbaka ett barn i ett fungerande liv? Han fortsätter.
Jag var inte yngst. Det fanns en femåring bland oss. Han var med i gruppen men fick klara sig själv. Alla fick klara sig själva efter sin förmåga.
Flera av de här barnen har levt på gatan. Nu berättade sin historia. Jag hade väldigt svårt att att inte börja gråta när vi träffas. Varenda en av dem har historier om svek, sorg, hunger, trasiga familjer och ett stort lidande som de flesta av oss aldrig någonsin kommer att möta. Det blev så väldigt tydligt för mig där och då. Artiga, fina och alldeles underbara har de nu fått en ny chans tack vare Garuka och Läkarmissionen.
Dominique, 30, är svårt deprimerad. Hon ler aldrig och pratar mycket sällan. Hela hennes familj utplånades under folkmordet. Hon är ensam kvar och har inga släktingar alls i livet. Hon har inga egna barn och har dessutom HIV. Och har försökt att avsluta sitt liv. Lydíe är bekymrad.
”Hon är helt helt ensam kvar sedan 1994. Nu hyr hon någonstans att bo och kommer till oss och lär sig sy. Men hon är mycket sorgsen efter folkmordet och kan inte acceptera”
På eftermiddagen är det fotboll för pojkarna i projektet
Och jag vill ju inte vara sämre. Notera målen.
Den här kvinnan har två små barn på ett och fem år. Hon lever ensam med barnen och får nu en utbildning i sömnad. Många män sitter i fängelset efter det som hände för 18 år sedan och det är kvinnorna som bär ansvaret för familjen.
Och så träffar jag den allra första gatupojken som Lydié hittade! Här visar han upp bilden på sig själv som hon har på sitt kontor. Idag är han 24 år gammal, föräldrarlös och bor med sin yngre bror. Han studerar och är väldigt stolt över vad han åstadkommit. Jag med. Utan Garuka hade hans liv förmodligen sett helt annorlunda ut.
En dag med många intryck. Livet här är så svårt och trots det har jag aldrig träffat gladare människor. Omtänksamma, fysiska och varma. De bär så sådana trauman efter folkmorden och det hårda liv de lever. Ändå finns det så mycket att avundas dem. Vi har definitivt något att lära.
Kommentera (22)
RSS-flöde