OM ATT SPLITTRA EN FAMILJ

• Inlägg av: vimmelmamman
• Datum: 1 maj, 2014
• Kategori: Blandat
• Se alla 19 kommentarer

 

”Jag har under flera års tid velat fram och tillbaka i min relation därför att jag känt att jag inte vill leva ihop med min partner. Vi har barn tillsammans och det är inget lätt beslut att splittra en familj. Nu har jag gjort slag i saken och plötsligt är allt realiserat. Jag mår så fruktansvärt dåligt och vet inte vad jag ska ta mig till. Känner mig ensam och behöver prata med någon som har varit i samma situation. Har fruktansvärd ångest och tar på mig allas smärta”.

Orden kommer från  en bekant till mig som öppnat upp bloggen Familjesplitter anonymt för att kunna hantera sin ångest över att riva upp en familj. Hon ber mig länka och hoppas på stöd  och pepp i det svåra. Det låter ofta som om vi ger upp för lätt i våra förhållanden men jag tror att det är tvärtom ibland. Att vi kämpar med näbbar och klor och stannar kvar i döda relationer för barnens skull. För vad är väl ett större personligt misslyckande i livet än att inte låta dem få växa upp i sitt sammanhang?  Och så stannar vi. Konstgjord andning. Leker mamma, pappa, barn trots emotionell misär och tänker inte på att barn också bör se kärlek mellan sina föräldrar.

 

 

Jag är av den tron att barn inte far illa av att inte se sina föräldrar vara fysiska å andra sidan. Däremot  är jag fast övertygad om att det ger större skador om man lever med en mamma och en pappa (eller två pappor eller två mammor förstås) som har tappat respekten för varandra och där tillvaron först i öppna gräl inför barnen. Ingen av oss vill ha den där lilla figuren som byter vecka på fredagarna och ska ska hämtas i skolan med extra packad ryggsäck. Som inte har valt att byta boende varann vecka och snabbt får lära sig att kastas mellan två olika verkligheter. Men vem är jag att döma? Och hur väljer man? Väljer man sitt eget liv? Att gå vidare och skapa sig en lycklig tillvaro. På bekostnad av att rycka upp barnen?  Är vi även skyldiga dem att visa vad lycka är även om vägen dit är obarmhärtig och egoistisk?

 

Det ÄR svårt med kärlek och jag tror att de där tuffa småbarnsåren är värst. Men om man bara kan garva åt varandra när man står där i sunkiga trosor mitt i natten med en nerspydd tvååring och säga: ”Det går över. This to will pas” så tror jag att hälften är vunnet. Och visst önskar man ångande sex, en nyfikenhet och en ömsesidig respekt och lust till varandra men den där vardagskärleken mellan tvätthögen och falukorven är inte heller att förakta. Jag är också genuint nyfiken på de som hävdar att ”det går jättebra, att barnen verkar ta det hur enkelt som helst och att det är toppen att få vara X varannan vecka och få göra precis det man vill”. Är inte det bara ett försvarstal? För hur sjutton kan det svåraste av det svåra någonsin förklaras så lättvindigt?

 

Hur tänker ni? Bit ihop eller bryt ihop?

Kommentera (19)