Jag vaknade i natt av hög feber. Jag kände det redan när vi tapetserade Lennox rum. Pang sa det, och så började jag tokfrysa, nästan huttra. Och så i natt fick jag den här höga febern. Konstigt. Jag är lite snorig men inte mer än så. Såklart jag börja tänka tumörfeber. Men det utvecklar man ofta i ett sent stadie av cancer och, hmm. Känner mig inte där.
Var hemma från jobbet, somnade inte förrän vid 4, och har lite ont i kroppen. Skrev en Lotta möter-artikel med Dogge hemifrån samt gick och jobbade nu i kväll på premiären av ”Hedwig and the angry inch”. Det är något helt nytt för mig. Att spatsera genom ett rusigt Stockholm i kvällsol, alla är glada, uteserveringarna fulla, folk är på väg någonstans med klirrande påsar och höga klackar.
Det är varmt, ligger förhoppning i luften. Jag är inte alls där. Saknar Lennox idag så det gör ont. Känns fel att leva ifrån sitt barn såhär. Jag gjorde mitt vimmel, tog första bästa T-bana hem igen och grät en skvätt i mitt kök. Känner mig så väldigt skör just nu. Kanske är det att jag inte är riktigt frisk. Jag vet inte.
Nu har jag tillbringat fredagskvällen med att försöka klura ut hur man gör en snygg tavelvägg. Ni kanske tycker jag ska gå ut och roa mig en så fin kväll. Men jag är helt enkelt inte alls där. Vill helst vara ensam faktisk. Drack en glas vin och tittade på ”Lets Dance”.
Morgondagen breder ut sig tyst och ödslig Inget på schemat. Är ju van vid ett familjeliv med full fart. Så jag frågar igen. Vänjer man sig någonsin?
Kommentera (21)
RSS-flöde