VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

ÅTERFÖRENING-14 ÅR SENARE

 

 

När Eva från Läkarmissionen besökte Rwanda fyra år efter folkmordet träffade hon Thassin, Han levde helt ensam med sina syskon efter att deras föräldrar blivit dödade. Han var då 12 år gammal och ansvarade för sina småsyskon som då var ett, fyra och sex år. De levde i föräldrarnas hus på ingenting och barnen var svårt traumatiserade. Thassin tog hand om dem på bästa sätt och förmåga när man blir ansvarig för tre barn. På nätterna hade de panik, på dagarna försökte han se till att skaffa mat till dem. Att leva under dessa förhållanden är obegripligt. All form av trygghet rycks bort.

 

Eva gjorde då ett reportage om dem i Svenska Journalen. Sedan dess har hon inte kunnat glömma de här barnen och har ofta tänkt på vad som hände när hon lämnade dem där på landsbygden i sitt lilla hus. Efter ett gediget detektivarbete som startade i Sverige har man nu, 14 år senare hittat syskonen. Thassin är död sedan 2000. Han dog i en sjukdom endast 22 år gammal och lämnade fru och barn. Men de andra har vi träffat.

 

 

En 14 år gammal tidning

 

  • Och här är de. Exakt samma bild men tyvärr saknas Thassin där i mitten.

 


Ett vanligt hus på landsbygden utan elekticitet eller rinnande vatten.


”Vissa barn stannar för alltid kvar och det här var så otroligt sorgligt. De hade ingenting och Thassin, 12,  fick vara mamma och pappa med ett enormt ansvar för att de överhuvudtaget skulle överleva. Jag har  funderat på dem så många gånger och faktisk trott att de  kanske inte skulle klara sig.  Den minsta var mycket traumatiserad när jag var där!” berättar Eva för mig.

 

Tharssis, 24, bor i Kigali med fru och liten dotter, de andra två syskonen bor på landsbygden en bit ifrån varandra och vi tar med Tharssis och åker den nästan 1, 5 timmar långa vägen för att sammanföra dem. Det är otroligt fattigt på landet. Ingen elekticitet, man brukar jorden med enkla räfsor, husen är små lerskjul och i fönster är det instoppat gammalt papper. Barn springer efter jeepen, de är klädda i trasor och är barfota och skriker ”Muzungo” (vit)

 

När vi träffar systrarna har de familjer. Den yngsta. mest mentalt påverkade som Eva träffade när hon var så liten är nu en glad ung kvinna med en egen liten bebis. Och det är fantastisk att se, att trots de enorma svårigheter hon har gått igenom, har det gått bra. Människor har en förmåga att läka om man bara har andra omkring sig. Om man kan prata och öppna upp och vara en del av ett sammanhang. Den äldsta systern har tre barn och en man. De skrattar när Eva visar dem tidningen, pekar på sig själva men minns inte så mycket.

Vad vad svårast när ni var små? Var det hungern, nätterna, sorgen efter era föräldrar? frågar Eva.

”Det var alltihop. Tharssin tog hand om oss så gott det gick men det var svårt, mycket svårt”

 


De är så fina ihop. Och att det ända har gått så bra trots det det hemska de varit med om. En historia som ger hopp om att det går att reparera sig, att det går att hitta tröst och en ny tillvaro trots att man som barn är mer död än levande på alla sätt och vis. Barnen flockas runt mig. Barnen som oftast har minst 5-6 syskon och föds in i en fattigdom som är nästan helt omöjlig att resa sig ur. När vi går tillbaka till jeepen visar jag dem bilder på Lennox i min telefon. Pekar på mig och på honom i sina fina kläder på gräsmattan hemma i somras. Det skiljer inte bara ekonomisk och psykosocial förtur. Han har allt man kan drömma om men jag tror inte jag sett honom så levnadsglad som dessa.

 

 

Kommentera (12)