VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

ÄR DET HÄR ETT LIV?

Foto: Håkan Flank. Kigali marknad 17:20

 

Desperata. Stirriga blickar. Påtända av droger för att försöka döva det hårda, hårda liv de lever men också döva hungern. Hungern som är jobbigast enligt de före detta gatubarn jag pratat med idag. Kläderna stela av ingrodd smuts. Dåliga tänder fast de minsta bara är 7-8 år. De flockas runt bilen och vill sälja saker. Och jag kan inte ens föreställa mig hur deras liv ser ut dag ut och dag in. Du ser dem säkert själv när du reser. Noterat dem och tycker mest det är ett jobbigt inslag på semestern. Din fina semester som du vill behålla intakt.

 

Vi cirkulerar i stan. Jag vill se dem. Det är viktigt för mig. Men de håller sig alltid undan på dagarna eftersom de inte vill bli tillfångatagna av polisen. Så på kvällarna kommer de fram. Håller sig till marknader där det finns mat, rester, sopor eller hoppas på att någon vänlig själ kan ge dem något. Alltid i grupp om flera. Alltid. På nätterna sover de under gamla broar eller i cementrör. De stjäl. Delar oftast på bytet. De har en hierarki. En grupp där de på något sorgligt vis blir en familj med ett äldre överhuvud. En del har en familj som inte kan ta hand om dem. Det finns inte mat hemma. En del är helt föräldrarlösa. Några har föräldrar i fängelset. Andra har ett hem men det är så miserabelt att det inte fungerar. Att välja gatan och det hårda liv det innebär betyder att allt annat är värre. Det säger en del om de här barnens sociala familjesituationer.

 

När någon blev  sjuk drog vi fram den längst gatan och la den där och hoppas på att någon ska kunna hjälpa till, Vi hade inga pengar till någon sjukvård, berättar Tuyishime, 15.

 

Att vara gatubarn är en ständig kamp. De lever inte. De bara överlever. Varje dag går ut på att hitta mat och någonstans att sova där man kan känna sig någorlunda trygg. Sedan tillkommer förstås våld, risken för att bli såld eller lurad in i prostitution. Hot från äldre barn eller självmordsförsök. De här barnen är extremt utsatta för alla typer av förslag eller utnyttjande . De har inget att förlora och om de dör eller  försvinner finns det ingen som någonsin saknar eller frågar efter dem.

 

Jag tänker på min egen unge. Just nu sovandes i sin säng. Nybadad efter hockeyn. Hans mun lite halvöppen. Armarna utslagna på duntäcket. Den fina pyjamasen i bomull med döskallar på. Hur gott han luktar och hur trygg han är. Att han aldrig någonsin kommer att behöva röra sig i tankar på att bli lämnad eller att hans föräldrar inte kan ta hand om honom. Och jag tänker på att jag skäller och gnäller så mycket. Och på att om jag bara kunde göra dessa barns liv lite lättare skulle jag ta ner månen. Men de är cirka 100 miljoner i världen enligt UNICEF, i varierande skick och åldrar.

 

Den yngsta jag träffat var fem år, fortsätter Tuyishme. Men jag vet ännu yngre gatubarn.

 

 

 

 

Den här lille till vänster är inte mer än 3 år

Barnen har förtroende för Lydié från projektet Garuka. Annars har de ingen tillit till vuxna.

 

Så vad gör jag då? Jag berättar för dig. Försöker vara deras röst i natten. Försöker klura ut medan jag torkar tårarna med hotellets tunna toapapper hur världen har kunnat bli ett sådan fuckt upp place. Försöker klura ut hur jag ska göra för att göra mer. Försöker bringa reda i det sorgliga av det sorgliga. Att låta våra allra minsta och viktigaste leva sina liv som djur.

 

I morgon träffar vi gatubarn som numera är tillbaka till ett drägligare liv.

 

 

Kommentera (13)