Foto Dicran Sarafin, Måns Berthas
Theodor Muneyeshara, 20.
Han vägrar möta min blick. ”Han pratade knappt när han kom” berättar Lydié från projektet Garuka. Theodor har varit här en månad. Hans mamma är psykiskt sjuk. Han levde med henne tills han var fem år. Då såg släktingar till att han kom bort från henne. Och då har det gått långt.
Theodor har långa svarta ögonfransar. Och pratar med väldigt tyst röst. Den hörs knappt. Vi måste upprepa frågorna flera gånger. Han verkar lite vara i sin egen värld.
– Jag bodde hos min kusin och fick information från kyrkan att det här projektet med yrkesutbildning finns. Min dröm är att kunna få ett jobb.
Det säger han och kör ner blicken i backen igen. Hans syster bor här i Kigali. Hon är 17 år och arbetar hos någon familj som hembiträde. Han träffade henne en gång runt jul.
– Min mamma är fattig, fortsätter han. Hon har inget eget familjehus utan bor hos sin pappa.
Men han trivs. Bor här tillsammans med andra unga pojkar från andra provinser. Lär sig snickra. På helgerna tvättar de kläder och han sjunger i ett band. Men hans blick är liksom död. Lydié förklarar att det är svårt med de som bär på så mycket smärta, som haft föräldrar som inte kunnat förmå ta hand om sina barn.
Att det tar tid innan de öppnar upp. Jag önskar honom lycka till. Och att jag är säker på att det kommer bli bra.
Om en halvtimme sätter vi oss i bilen och åker genom ett vackert Rwanda, bilväg in i Kongo sju timmar. Sista timmen bara djungel. Och vet inte hur det kommer bli med uppkoppling där.
RSS-flöde