En solig dag våren 2008, tjocktarmcancer och en akut operation där 80 cm tarm tas bort. Cellgiftsbehandling i sex månader efter en spridning till levern som opereras 2009. Numera lever jag varannan-veckas liv med Lennox, 14, och jobbar som projektledare på Cancerfonden. Vimmelmamman har funnits sedan 2007. Välkommen!
Han vägrar möta min blick. ”Han pratade knappt när han kom” berättar Lydié från projektet Garuka. Theodor har varit här en månad. Hans mamma är psykiskt sjuk. Han levde med henne tills han var fem år. Då såg släktingar till att han kom bort från henne. Och då har det gått långt.
Theodor har långa svarta ögonfransar. Och pratar med väldigt tyst röst. Den hörs knappt. Vi måste upprepa frågorna flera gånger. Han verkar lite vara i sin egen värld.
– Jag bodde hos min kusin och fick information från kyrkan att det här projektet med yrkesutbildning finns. Min dröm är att kunna få ett jobb.
Det säger han och kör ner blicken i backen igen. Hans syster bor här i Kigali. Hon är 17 år och arbetar hos någon familj som hembiträde. Han träffade henne en gång runt jul.
– Min mamma är fattig, fortsätter han. Hon har inget eget familjehus utan bor hos sin pappa.
Men han trivs. Bor här tillsammans med andra unga pojkar från andra provinser. Lär sig snickra. På helgerna tvättar de kläder och han sjunger i ett band. Men hans blick är liksom död. Lydié förklarar att det är svårt med de som bär på så mycket smärta, som haft föräldrar som inte kunnat förmå ta hand om sina barn.
Att det tar tid innan de öppnar upp. Jag önskar honom lycka till. Och att jag är säker på att det kommer bli bra.
Om en halvtimme sätter vi oss i bilen och åker genom ett vackert Rwanda, bilväg in i Kongo sju timmar. Sista timmen bara djungel. Och vet inte hur det kommer bli med uppkoppling där.
Garuka. Det betyder kom hem och syftar på de gatubarn man jobbar med här. Att de ska hem, hem till sina familjer helst. Garuka startades efter folkmorden här i Kigali, Rwanda 1994 och det kom en våg av föräldrarlösa barn. Numera stöttas de av Läkarmissionen och jag var här för tre år sedan. Det är […]
i lördags 08:11 sov jag som en gris. Lennox låg bredvid mig i våra fina Lexingtonlakan och varma duntäcken. Jag vaknade antagligen och bytte ställning. Drog honom till mig eller lade handen på honom. Det vet jag förstås inte säkert men jag brukar göra så. Sen gick vi upp. Åt frukost. Det var sol. […]
Min syn har försämrats med åldern. Som den gör för alla, från och med att man föds så börjar resan mot döden och åldrandet hahaha. Jag har glasögon när jag läser, men, upptäckte Claudia, när vi var i Tanzania, verkar jag behöva progressiva glasögon. Så jag bokade tid hos Specsavers på Kungsholmen. Fick vänta […]
Foto Christopher Hunt Älsk på den här bilden. Ungefär såhär känns det. Som det ser ut. Stundtals vill man bara strypa alla förstås. Men sammantaget vill man bara stanna i det där med att jobba för att hjälpa andra. Jag fick det bästa av besked förra veckan. Om man bortser från mina goda besked […]