Foto: Malin Bondeson
Jag vinner Årets Blok. Det är en mäktig känsla att hålla bloggen i sin hand. 417 sidor är den en riktig tegelsten. Den blir på något sätt på riktigt. Får en helt annan dignitet. Det är pressrelaease på Mornington hotel, runt hörnet från jobbet på Humlegårdsgatan. Några fotografer och de andra vinnarna.
Det är svårt att tänka sig att jag bara för några timmar sedan legat i röntgenröret med hjärtat i halsgropen. Nu står jag här och håller drygt två års bloggande i min hand.
Det är en viktig bit som nu är avklarad. Det är av yttersta vikt att få denna blogg på pränt för Lennox skull och nu har jag den i min hand. Vulkans mailserver hade krashat när projektledaren för tävlingen kom till jobbet. Pga av nomineringarna till Vimmelmamman. Jag vill så gärna kunna tacka er personligen men det går ju inte. Ni är så värdefulla för mig. Alla ni lojala läsare som röstar fram mig till vinst i alla bloggtävlingar jag deltagit i. TACK!!!!!!!
Thomas Bodströms blogg vann i kategorin politik.
Läs mer här
Video från festen
Det var svårt att skriva eftertexten. Jag vet ju inte hur denna blogg slutar men valde till slut efter en stunds funderande.
”Här slutar min blogg. Hur mitt liv slutar vet jag ännu inte. Den är ett ett unikt arv till dig, Lennox. Jag vill att du ska få veta vem din mamma är. Vad hon tyckte om och vad som var viktigast i hennes liv, nämligen du. Min kärlek till dig genomsyrar allt.
Puss Mamma!
Linda Skugge från Vulkan är en skön tjej.
När jag kommer hem firar vi med potatismos och falukorv i ugn. Lennox har en kompis från dagis hemma. De skiter fullständigt i att jag har vunnit Årets BLOK. De hoppar i soffan och slåss om skateboarden. Sedan tittar vi klart på filmen vi hyrt och försökt se på utan att somna. Jag känner tydligt hur det kryper och ”tickar” i ljumskarna och jag är lika övertygat om att jag har en spridning, ett återfall, som jag är på att solen går upp i morgon. Det känns som om nästa vecka är den sista som jag lever i något slags hopp om att detta kanske, kanske kommer att gå bra.
Kommentera (74)
Vi är hemma hos tamcancerkollegan Malin. Vi pratar bajs, statistik, sorg över livet men också glädjen över att vi faktisk sitter här. Barnen spelar fotboll och sedan äter vi Thom Kha (Kyckling i kokosmjölk med ris) Sedan packar vi in oss i bilen och åker hem.
Håll tummarna.
Jag tittar på kallelsen. Den där förhatliga kallelsen som kommer att förfölja mig i minst fem år, var sjätte månad. Den borde göra mig lugn. Att veta att jag blir kollad men det hjälper inte. Det knyter sig i magen.
Jag skjutsar till dagis, Trots att vi säger hej då ordentligt brister Lennox i gråt. Jag får springa tillbaka och göra ett bättre avslut. Ner på knä, pussa den lilla munnen och titta i de nötbruna ögonen. Kanske känner han min oro och irritation över den förestående röntgen idag. Jag åker raka vägen till Huddinge. Fryser som en gris och drar på högsta värmen. Jag är utsvulten efersom man inte får äta något fyra timmar innan kontrast.
Jag sätter på mig Embla plåstret på min port-a-cat. Det är ju ett smärtlindrande plåster som man ska använda någon timma innan sticket. Jag skulle kunna göra reklam för Embla så många som jag använd. Trots att det är strålande sol är Huddinge lika fult som vanlig (i mina ögon) Jag är ute i god tid men trots det väntar sköterskan på mig för att se om min ”port” går att använda. (nio månader sedan man spolade igenom och använde den) ”Hon är här nu” ropar tjejen i kassan.
Sedan försöker hon trycka igenom nålen till porten men det funkar inget vidare. Jag ålar mig som en orm där i sängen. ”Gör det ont?” frågar hon. ”Nä, kör på du” säger jag. Man kan ju tro att man ska bli mer luttrad desto längre tiden går men faktum är och bevisat att man blir bara mer och mer smärtkänslig. Kroppen är på stand-by så fort en nål kommer för nära.
Till slut är den på plats (trodde vi) men tyvärr är det stopp i den efter så lång tid. Jag får vackert ställa in mig på att bli stucken i armen trots att det är så bökigt. Det kommer ännu en sköterska och försöker men får ge upp. Koksaltet passerar inte.
När jag ska röntgas två trappor ner på datortomografen så säger sköterskan där. ”Jag provar, jag brukar vara duktig på det här” och vips så funkar det! Fantastisk. Jag får min kontrast genom porten, det märks inte och jag röntgas på några minuter. Nu ska jag röntgas nio gånger till. Då har det gått fem år. Herregud, om man lever tills dess alltså.
Sedan tillbaka till jobbet. Nu ska jag iväg, om en halvtimma på en kul sak som jag berättar mer om i morgon.
Tillbaka på SE&HÖR
Biopremiär-Flickan som lekte med elden
Det har varit mycket vimmel nu. Tv-4 fest, biopremiärer och bokreleaser. Så som det alltid ser ut på hösten. Jag brukar sällan stanna kvar och titta på filmerna om jag inte ska bevaka efterfesten (om det är någon). Vill hellre komma hem till familjen i tid och få lite kväll.
Bio-premiär. Coco Chanel med kollehan Johnny
I morgon är det dags för röntgen. 10. 15 ska min port-a-cat spolas och jag ska in i det där röret. Tre månader sedan sist. Tre månader av en viss frid.
Bio-premiär The Ugly Truth
Ikväll ska Lennox och jag hem till Malin, det är hon som drabbats av tjocktarmscancer och bor nära mig. Efter röntgen i morgon väntar en rolig sak som jag berättar mer om på fredag.
Min granne och gamla Silikon kollega, Gry Forssell på tv4:s höstfest
Threst har en förkärlek för vita Adidas Stan Smith. Han köper nya hela tiden eftersom han vill ha dem vita och jag fattar absolut ingenting.
Själv är jag kär i mina nya boots från Hasbeens. Underbara att gå i men svåra att få på. Trånga i skaftet men när den väl sitter där är det som att gå omkring i tofflor.
En sommardag 2006 fann Emy och Cilla, Swedish Hasbeens grundare, ett lager med 300 par underbara par träskor från en gammal träskofabrik i sin hemby, orginal från 70-talet i färger som svart, vitt och rött och
tog med dem hem till Stockholm där blev dessa snabbt mångas favoriter och träskorna började återproduceras.
De är fortfarande handgjorda med respekt för människor och miljö och tillverkas fortfarande i samma lilla Svenska fabrik.
Deras produktionsmetoder och material är snälla mot människan och naturen.
Titta gärna in här på länkarna där du kan se var de finns. Höstens bästa köp!
Håll tummarna för mig i morgon 10. 15
Kommentera (64)
Jag vaknar upp av nyheterna att cancern har släckt ännu ett liv. Patrick Swayze kämpade in i det sista. Finns det något bra sätt att dö på? Ännu en siffra i statistiken, ännu en familj i tårar. När ska vi hitta ett botemedel mot denna farsot?
Helgen har varit bra. Jag blev aldrig sjuk. Familjen Löwdahl kom, sågs och segrade. Vi grillade och besökte familjen Emmoth på Resarö.
Sussi och Ella
Jag är lite speedad på något sätt. Mitt liv, vårt liv snurrar på alldeles för fort just nu. Almanackan är helt fullklottrad med vimmel, middagar, möten, fotbollsträningar, läkarbesök. en trädgård som ska skötas och golf som ska spelas, huset som städas osv. När jag panikslagen upptäcker i morse att jag totalt glömt att gå en inbokad cellprovstagning (livmoderhalscancerprov) inser jag att det är lite mycket nu. Det är inte alls likt mig.
Lennox och min gudson Oskar myser.
Det är ljuvligt ute på Resarö. Solen skiner, lunchen är god och vännerna fina. Kan man begära mer?
Ella, Simon, Oskar och Lennox.
Jag är glad att jag hittade två bloggar. Marcus Birros nya finstämda ”Vägen till kärleken” en annan, och ”Ensamma pappan”. Två modiga bloggar om kampen att hålla ihop och/eller överleva en relation. Jag fick en fråga nyligen av en tidning. Vad som som varit mest positivt med min sjukdom. Svaret är: Relationer. Till mina vänner, familj, barn, partner. Det enda bestående som finns är relationerna till din nästa. Faktiskt. Och då menar jag inte bara till de du känner. Att sträcka ut en hand till en okänd, att hjälpa någon över gatan, att skaffa det där fadderbarnet eller bara hämta kaffe till en kollega räcker långt. Tänk att man ska behöva bli sjuk för att fatta det.
Det finns en man. En ung man. Jag vet inte hur gammal han är. Han tigger. Oftast står han vid t-banan Hötorget eller rör sig på Kungsgatan. Han är handikappad, har svårt att gå och har ständiga skakningar. Han står där med sin pappersmugg framsträck. Rör sig lite i sidled. Försöker fånga din uppmärksamhet. Folk slår en stor lov omkring honom. De ryggar instinktivt. Bemödar honom inte med en blick.
Jag springer till Bankomaten. Mitt hjärta slår som en stånghammare i bröstet och jag är rädd att han ska försvinna. När jag kommer upp från T-banan är han som uppslukad av jorden och jag letar en bra stund innan jag måste gå. Igår ser jag honom igen. Jag blir så glad att jag får tårar i ögonen. ”Jag har letat efter dig” säger jag. Jag vet inte om han hör. Han mumlar ”Thank you”. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att stå där och be om pengar. Jag börjar gråta när jag går vidare. Livet är så orättvist och jag lider av det mer nu än någonsin.
Nu kan man ju tycka att jag tror att jag är något slags helgon. Att jag är så bra som hälsar på sjuka och oroar mig över tiggare. Att jag fiskar efter sympatier och tror att jag är unik. Återigen. Den här bloggen är bara en redovisande resa över mitt liv. Precis hur det ser ut, hur jag känner mig och vad jag gör. Igår grät jag över en människa som har det svårt, nästa dag shoppar jag skinnjacka på NK. Provocerande? Ja. Men så ser detta livet ut. Det är inte svart eller vitt. Det har en oändlig massa gråzoner däremellan.
Kommentera (69)
Martin med sina barn
Jag får ofta förfrågningar om att hjälpa andra människor via min blogg. Det kan vara allt från att skriva om någons orättvisa vid A-kassa hantering eller att någons dementa pappa inte fått rätt vård. Man måste vara försiktig och påläst om man ska dryfta andra människors sak. Dessutom kan bloggen tendera att bli någon slags allmän plats för personliga vendettor och det är inte min avsikt alls men uppenbarligen har min blogg ett högre syfte än att bara vara en ventil för min egen, privata härdsmälta. Jag tycker det är viktigt att brinna för saker men man kan inte brinna för alla. Då tar ljuset snart slut. Därför skriver jag om saker som berör mig extra mycket.
Som Martin Elmberg som många av er säkert minns från tv-serien ”Himlen kan vänta”. Martin lider av ALS och har nu försämrats avsevärt. Martin har blivit lovad att få ligga i respirator om hans andning blir sämre. Löftet finns till och med dokumenterat i ett av avsnitten i programmet. Helt plötslig har detta löfte brutits trots att Martin fått en kraftig lunginflammation och inte ens då kan man utlova respiratorhjälp om andning upphör. I Norden ger man inte ALS patienter denna chans trots att det klart och tydligt står i Socialstyrelsen att detta mycket väl är möjligt i sällsynta fall. Så vad göra? Försöka, som den lilla (sjuka) människa man är, att skrika så högt man kan? Men om man inte har friska, ifrågasättande personer omkring sig? Om man inte har någon som har en välbesökt blogg, om man inte har varit med i ett TV-Program och har en fru som fajtas för en vad gör man då? Var det inte lika vård för alla, eller?
Martin är inte unik. Jag är oerhört, oerhört tacksam för de läkare som opererat mig. Utan dem hade jag garanterat dött av brusten tarm inom några dygn. Men det finns ingen motsättning i att jag också måste få vara kritisk och frågande. Man kan inte hålla käften och vara söt och tacksam. Då överlever man inte. Under mina 18 månader som cancerpatient har jag fått höra så många historier om människor som blivit felbehandlade (Mig glömde man tex att röntga levern på trots löfte om att den var metastasfri), hemskickade med Alvedon trots allvarlig spridning, oacceptabla väntetider på röntgensvar och nonchalanta bemötande av både läkare och vårdpersonal, osv. (Dock är de allra flesta inom vården fantastiska) Det finns inget personligt ansvar. Var är läkaren som trots att han/hon gått ronden, ändå bemödar sig med att sätta sig ner lite extra eller ta sig tid att möta en människa under stor existensiell ångest? Det finns ingen tid till det där extra mötet, allt är datoriserat, Den högra handen vet inte vad den vänstra gör, alla skyller ifrån sig och säger ”Det där är inte mitt bord. Ring *****istället”. Vem är min patientansvarige läkare? FINNS det en patientansvarig läkare överhuvudtaget? Ser någon MIG?
Jag hoppas att Expressen och Aftonbladet kommer att ta sitt ansvar och skriva en uppföljande artikel om Martins nuvarande dilemma. Det är deras förbannade skyldighet! Man kan inte bara släppa människor man tidigare skrivit om i samband med program. Nu är det payback time och någon reporter borde omedelbart få detta på sitt bord. Lite hederlig, gammaldags grävande journalistik. Det finns en massa människor därute som vill veta hur det gått för Martin och detta är ett ypperligt tillfälle att vinna tillbaka lite av förtroendet hos kvällstidningsläsaren.
Grrrr!
Kommentera (75)
RSS-flöde