Grrrrr. Vilken jädra skitmorgon. Arg på alla. Arg på Lennox som på toppen av isberget slåss. Och sedan garvar. Tar bilen och åker utan unge. Backar efter några meter. Stoppar in ungen i bilen och åker till dagis. Det kokar i hela mig. Livet är tung och bökigt ibland. Jag älskar mitt barn. Bara lite mindre ibland.
Dessutom är det så grått och tråkigt ute att man kan bli tokig. Tjockkattens leriga tassavtryck i den vita soffan får blodet att koka. Man ska vara tacksam att man lever, javisst och så får man dåligt samvete för att man inte kan intellektualisera det det i praktiken. Jag tror att vi mammor är väldsmästare i Dåligt Samvete. Alltid är det på något ställe vi inte räcker till.
Men jag känner mig starkare. Inte alls så flåsig och andfådd och hostan har upphört helt. Jag undrar hur det känns att vara Världens starkaste kvinna? Blir man starkare mentalt då?
Magnus Samuelsson. Världens starkaste man.
Ett ljus i mörkret är den helt galet sanna produkten Neu Lash. Den penslar man på ögonfransarna och jag svär! De blir längre och tjockare. Trodde det var ett skämt men funkar verkligen. Fråga mig inte vad som finns i bara. till Neu Lash
Ja, vad gör man inte för att gaska upp sig i höstmörkret. Köper sig lite snygga fransar och en stickad halsduk och vips känns det bättre. Är vi människor så simpla trots allt?
Kommentera (51)Fredag
Lennox får paket på posten och blir såhär glad. Det är från en bloggläsare. En försenad 4-års present och det är väldens finaste handduk med Blixten Mac Queen boderad och Lennox namn. Tack. Verkligen stort tack från oss!!
Lördag
Vi lämnar Lennox hos farmor. Åker till Tures i gallerian och äter lunch. Perecis som alla andra sitter vi där. Jag dricker öl och äter ceacarsallad. Naturligtvis dricker jag öl till.
Sedan går vi till NK bara för att. Inte ett skit har vi råd att köpa men vi trängs där med alla andra och tittar på Armani jackor till spädisar för tusentals kronor.
Tre timmar går snabbt. Vi hämtar Lennox och åker hem till Stureby. Våra vänner Erik och Shatilla med barnen Denzel och Keyla är redan här. Vi ger oss ut allihopa i duggregnet och cyklar med ungarna. Tre-rätters middagen har Threst förberett hela förmiddagen.
Barnen är helt galna. Ett tag liknar det mest Gazaremsan. Skrik och bråk, försoningar och förlåt. Tur att alla är i samma båt. Barnbåten.
Det är precis som det ska vara. Man ska känna att man lever så att säga. Speciellt jag njuter nästan av detta organiserade kaos. Vad är alternativet?
”Hjälp, jag har glömt hur det känns” säger Threst när han håller lilla Keyla.
Vi äter och dricker gott med naturligtvis tusen avbrott. Vid 22:30 åker familjen Holm och till och med Lennox börjar gnugga sig i ögonen. Jag går upp och lägger honom medan Threst röjer i köket. Sedan somnar vi framför tv:n.
Söndag
Jag befinner mig på Huddinge. Det är söndag och det märks i den långa entréhallen. Threst och Lennox är på bio. När jag anmäler mig i receptionen hör jag en av mina favoritlåtar på tv:n. ”Why can´t this be love?” med Van Halen. Jag bestämmer mig för att det är ett gott tecken. Jag är ensam i väntrummet och hinner bara sitta några minuter innan det är min tur. Av med kläderna på överkroppen. Sätta nål i min port-a-cat för att konrastvätskan ska komma in i min kropp och in i röret.
Jag nynnar på Van Halen. Hela tiden nynnar jag. Men bara lågt förstås. Allt går bra, så bra det nu kan gå om man ska se om man har fått en spridning av sin cancer till llungorna. Jag tackar och bockar och tar mig därifrån fortast möjligt. Tar ett djupt andetag när jag klivit ut i den fuktiga luften och blinkar hårt.
Nu väntar sedvanlig bollträning och sedvanlig hämtning av Pålle
Om jag ska förklara mig. Hur jag känner mig på insidan är det svårt. Ibland kan man förklara sig med en färg, en maträtt, en djursort. Jag kan förklara mig enklast med John Legends ”Ordinary people”. Den känns oftast som väldigt mycket mig.
Kommentera (29)Vi läser alltid saga. Favoriten är Bajsboken men nya Lova går också bra. Det är mysigt att varva ner. Slippa hämta-laga middag-plocka-bada stressen. Lyssna till dagishändelser och bara vara.
Nu har jag fått en tid av Dr Bengan. Jag bad uttryckligen om en kallelse för mitt besked av lungröntgen och eftersom han är ledig en vecka så får jag träffa honom först vecka. 45. Vill inte att han ska ringa på telefon och meddela ett dystert besked när man står på dagis eller sitter på T-banan 45. Om jag ville kunde jag få veta tidigare, av en annan läkare men Threst är bortrest och jag vet inte om jag mäktar med ett negativt besked och vara ensam. Jag frågade naturlligtvis om denna väntan kunde påverka mig om det nu är så att jag behöver behandling, (operation, cellgifter) men det verkade inte ha någon påverkan. Så nu biter jag ihop och lever på tills dess.
Jag medverkar i SVT:s program ”Åh Herregud” där Jonas Gardell är programledare. Idag kom filmteamet hem och vi pratade om min relation till Gud. Programmet kommer att sändas någon gångi feb/mars. Undrar hur mitt liv ser ut då?
Igår fick jag blombud av bloggläsaren Jessica. Så omtänksamt och peppande. Tack!
Helgen bjuder på tid med bara Threst. Farmor är barnvakt så i morgon em ska jag och T bara gå på stan, planlöst. Det har vi inte gort på många år faktisk. Sedan på kvällen kommer Shatilla och Erik på middag. Jag har bytt min röntgentid till söndag 12.
Glöm nu inte kolla in helgtipsen från Barn i stan. Lennox och farmor ska gå på clownen Manne. Det är mitt eget, unika tips till er, Klicka här så hittar du massor av kul saker för hela familjen där barnen står i centrum.
Jag tänkte att vi. Du och jag ska släppa cancerspöket i det här inlägget. Inget nytt under solen liksom. Jag är rätt uttråkad. Lägger en ansiktsmask av vit lera och är man mulatt (märkligt namn) så ser man lite lätt spöklik ut. Sedan testar jag lite läskiga poser framför spegeln i garderoben. Det är ju trots allt snart Halloween.
Det är ju många av er som undrar hur det är med Threst. Därför visar jag en bild. Threst mår efter omständigheterna rätt hyfsat. Han har ju ett sätt, helt olikt mitt, att vägra ta ut sorg i förskott. Thest tittar här på fotboll, dricker the och äter kex. Sekunden efter faller han i sömn för att sedan vakna abrupt och skrika.
”Jaaaaaaa, vilket mååååål”
Fast han självklart inte sett ett dugg.
Dramatik blev det i tisdags då Lennox hoppade från soffan och slog huvudet i hörnbordet. Jag dammsög och hörde bara avgrundsvrålet. Blodet sprutade (nästan) och jag fick tvingade mig att vara den där trygga stabila klippan som pussade, ojjade och torkade salta tårar.
”Mamma såg vad som hände (Lögn 1. Det gjorde jag inte alls)”
Det går snart över, stackars, stackar Lennoxen, dumma, dumma bordet. (Lögn 2. Bord är inte dumma. de är bara…..bord. Och det går inte alls över snart)
Jacket var rätt djupt och jag ringde hem Threst för att be honom titta om vi var tvugna att sy.
”Det har ju redan slutat blöda, sätt på lite tejp som håller ihop det.”
Ibland är det skönt med en realist i familjen.
Jag testar min nya ögonkräm från Excuviance. Det påninner mig att min dagkräm från samma märke är helt slut. Nu skrapar jag upp resterna med fingarna. Dags att köpa ny!
Jag vill ställa en viktig fråga. Jag har fått förfrågan från två förlag att skriva bok. Det ena förlaget vill ha en skönlitterär bok, alltså en bok om mitt liv, min resa. Det andra förlaget vill ha en mer faktabok ur ett psykologiskt perspektiv. Tex att jag, i samråd med en psykolog, går igenom och tipsar om hur man på bästa sätt ska tänka när ens liv så dramatiskt förändras.
Alltså två helt olika typer av böcker. Nu lyssnar jag på er. Vilken skulle du vilja läsa?
Tack snälla Katrin Zytomierska för din kärleksförklaring till mig på din blogg idag. Vi blattar måste hålla ihop. jag kanske ska ta mig en allvarlig funderare på tjejer. I sådana fall vore du en lämplig kandidat. Läs Katrin här
Kommentera (196)
RSS-flöde