Foto: Malin Bondeson
Här står min kollega Johhny och jag. Vi är som natt och dag. Lång och kort, ljus och mörk, pratsam, tystlåten . Ser ni hur han försöker sträcka på sig för att komma upp till mina modiga 178? Tänk om världen bestod av idel kopior. Vad tråkig den skulle vara då.
Jag sitter på jobbet. Bakom mig pumpar flatscreenen ut Malous program ”Efter 10” och varenda dag handlar det om cancer. Tycker jag. Ena örat fokuserar på samtalet, det andra är riktad framåt, mot mina kollegor. Halsen värker. Det gör ont när jag sväljer och jag ser hela novembers planering gå upp i rök. Jag vaccinerar mig. Självklart gör jag det och hoppas på att jag inte kommer att prata baklänges eller få horn i pannan. Ikväll träffar jag George från ”Himlen kan vänta” Han ska föreläsa på lungcancerdagen idag och jag vill gärna gå dit och lyssna.
Jag har en liten fråga till er. Skulle ni vilja att jag intervjuade någon onkolog (cancerläkare) Om ni ställer frågorna så tar jag med dem och sammanställer en intervju som jag sedan återger på bloggen? Finns det något intresse av det?
Det är sol ute, sol inne, sol i hjärta sol i i sinnet idag. Jag mår bra så när som på halsont men jag tänker inte låta mig påverkas av det. Ännu finns det hopp i ovissheten och jag säger som Annette. Nu. Dansa!
Annika. Du får gärna maila mig angående 3. [email protected]
Kommentera (47)
Fotograf Mattias Dahlstedt/mama
Det är novembers första skälvande timmar och utanför fönstret ligger de där löven lika vackert gula som på Tuas begravning. Jag är djupt tacksam för detta. Och stundtals jävligt förbannad. Jag kan inte låta bli att ständigt årerkomma till detta dilemma Varför. Jag har alltid varit så förskonad från allt. Livet har flutit på. Bra vänner, fina killar, frisk släkt (läs:inga begravningar) hyfsat boende. Flaggan i topp. Inga beymmer. En glad skit är vad jag nog alltid kallats. Lite naiv. Omogen men glad och med ett stort hjärta.
Jag minns den där osannolika tröttheten några månader efter Lennox ankomst. Hur jag ringde min husläkare och bad om ett sköldkörtelprov. Att jag var så idiottrött att jag nästan kräktes men vilken nybliven mamma är inte det? Kanske var det då cellerna fick tokspel och började sin ohämmade celldelning? Där mellan nattamningarna och barnvagnspromenaderna i ett höstlikt Stureby började det gå fel. Fruktansvärt fel. Då, medan jag ännu vilade i den trygga ovissheten och planerade för en framtid med den där lilla skikande och fäktande babyn som fick mig att både gråta och skratta på samma gång.
Jag trodde alltid att jag var så speciell. Att jag var utvald på något sätt bara för att jag föddes på julafton. ”Jag måste stå i förbund med Gud” minns jag att jag sa till en kompis. Tänk vad tokig man kan vara som ung. Tokig och alldeles underbart befriad från det dåliga självförtoende som verkar drabba varenda en av oss innan vi hunnit säga tonår. Jag var poppis i skolan. Hyfsat het hos killarna men valde stallet. Där kunde jag sköta mig själv och red många timmar i den orörda naturen runt Riseberga. Att mina betyg var katastrofala var föga intressant. Jag brann för djuren och för att gå upp och mocka innan skolbussen kom. Klafsa runt i leran. Borsta, lassa hö, fodra. Min kropp var min egen. Stark. Inte som nu full av ärr som förhoppningvis räddat mitt liv.
Med tiden så upptäckte jag saker. Lite av min sköna naivitet försvann någonstans mellan 25-30. Jag blev vuxen. Upptäckte svek, ånger och otillräcklighet. Upptäckte att jag att försökte vara till lags. Att det var jobbigt att vara obekväm. Alltid den där leende Lotta som var så jävla glad och käck jämt. Jag har jobbat hårt de senaste åren med att försöka hitta tillbaka till den där naiva tonårstjejen men kanske med en knivsudd mer pondus. Försökt att lära mig sätta ner foten och säga vad jag tycker. Det senaste året har jag ju fått mer än nog av min beskärda del från livets hårda törn. Detta trodde jag inte när jag satt på höskullen med mina ridbyxor instoppade i ett par gamla sköna stövlar.
Det finns viss en sorg i det. En viss sorg i att jag nu kanske inte kan börja skörda frukterna av det jag sått. Att jag först på senare tid lärt mig njuta av att INTE vara i min gamla roll. Men det är ju fan att det ska till lite cancer för att man ska fatta liksom. Dessutom är jag rädd att jag ska sluta känna. Ibland är det så nämligen. Att jag inte längre kan känna. Jag är så likgiltig. Oförmögen att känna vare sig glädje eller sorg. Det gör mig så rädd att jag tror att jag kanske håller på att förlora greppet. Att något mycket litet men mycket viktigt håller på att gå sönder. Men då behöver jag bara titta på Lennox. Känna eller titta på den där fysiska uppenbarelsen som håller mig vid liv som en andningspump. Ibland stirra så intensivt på honom att han börjar skruva på sig. Och jag kan nu, utan problem, känna hans hud eller se hans handflators livslinje framför mig närhelst jag blundar.
Kommentera (64)
Eftersom Threst är bortrest dansar råttorna på bordet. Bokstavligen. Vi lägger oss sent och badar hela lördag förmiddag. Vi äter en massa godis och popcorn i badkaret och provar att äta dem våta till och med. Det är nog ganska bra tots allt att ha en mamma med en cancerdiagnos, Då blir får man göra lite som man vill liksom. För mamman vill ju att pojken ska minnas henne som en snäll mamma.
Vi äter till och med godis i bastun
Nåväl. Sedan åker vi till Nameit och köper ny vinteroverall. Vidare till Jarlemarks där jag lämnar Lennox för att göra vimmel inne i stan. Det är Hallowen och Sia, en fotograf är så ilsket vacker i sina djävulshorn att jag bara måste ta en bild.
Vi sover hos Jarlemarks eftersom det är barnbio idag (söndag) Tingeling viftar med sitt trollspö men missar totalt mig på fjärde raden. Jag som verkligen skulle behöva lite glitter över min sorgliga figur.
Jag funderar lite på huruvida jag ska vaccinera mig mot svininfluensan eller inte. Har fått frågan från jobbet men avslagit den med ett garv. Det kan ju liksom inte bli så mycket värre. Vad kan en liten influensa innebära mot ett potientiellt dödshot?
Nu. Bollträning 15. 30
Kommentera (47)Kommentera (35)Jag får en massa privata mail. De påverkar mig alla och jag svarar alltid. Häromdagen fick jag detta fina från en av mina yngre bloggläsare.
Hej Lotta.
Jag är 14 år och läser din blogg dagligen och beundrar dig så oerhört mycket att du har mod att skriva om cancern!
För mig är du verkligen en stor förebild för att jag har mått dåligt ett tag och du visar verkligen att det bara är att kämpa på och att man inte ska ge upp, du ger också så klara perspektiv på saker och ting… Min morfar har obotlig cancer och jag har väl inte riktigt velat förstått hur allvarligt det är (visst jag har fattat men vill väl inte inse att han kommer att dö, som alla kommer att göra men han kommer ju att dö tidigare troligtvis) men du har verkligen fått mig att förstå det!Dig skulle jag verkligen vilja ha som mamma, du är kärleksfull, positiv, framåt och du är väldigt rak och ärlig. Jag känner ju inte dig så jag kan ju inte beskriva dig på pricken men enligt mig så är du så, för att jag tycker att JAG har fårr en väldigt klar bild på dig och din familj och den bilden är verkligen inte dålig!
Jag skulle bara vilja köpa en hel fabrik med ditt favoritgodis (jag tror att dom heter tefat) men tyvärr så har jag inte så mycket pengar men jag skulle vilja komma med blommor och en massa andra saker men jag har ingen bil. Men matriella saker även om godis inte är matriella saker så får det ju kanske inte dig att må bättre en liten stund i alla fall..
Men kärlek är viktigast och det är uppenbart att du får av din familj och dina vänner! Men jag hoppas verkligen att det ordnar sig för dig jag vill det så himla mycket!Förlåt om jag har stört dig, tagit upp din tid eller något liknande! Då ber jag tusen gånger om förlåt!
Men jag har velat skriva till dig så himla länge och nu gjorde jag det, jag hoppas att jag kunde säga någonting bra till dig!
Kram och ha det så underbart med alla dina syskon, din mamma och din pappa och din underbara Lennox och Therst!
Hälsa så mycket till dom och fortsätt att kämpa på även om det är förjävligt (förlåt för det ordet) jag vet bara lite om hur livets motgångar kan vara för jag har smakat på ganska mycket men absolut inte lika mycket som DU!Fortsätt med allt det som du gör för det du gör det blir på ett fantastiskt sätt!
Kram Evelina
Vilken tjej va? Vilket sätt att uttrycka sig på.
Tack Fina Evelina!
Skinnbyxa Jofama
Vince, Malin och regissören Peter.
Foto: Micael Engström
Jag jobbar på premiären av filmen ”Trubbel i paradiset”. Skådisarna Malin Åkerman och Vince Vaughn är på plats och Malin är precis lika gullig som man tror. Sedan skyndar jag mig hem för att se Rosa-Bandet galan. Och jag blir så innerligt glad att hela 47 miljoner samlats in för att stödja forskningen och rädda fler liv!
Dessutom har Threst köpt sig en fin ullrock som han modellar i. Och självklart. Självklart har denne man köpt sig ytterligare ett par Stan Smith som han trollar fram ur jackfickan!
Jag är nyfiken på min beställning från nätbutiken have2have. Där finns mängder med trendiga skor till mycket bra priser och jag har har beställt ett skyhöga platå stövletter. Snygga till skinnbyxor och stuprörsjeans. Snabb leverans utan fraktavgift.
Trots 12 centimeter klack är de helt ok att gå i tack vare 3 cm platå. Beställ här
Jag är ensam i helgen. Eller ensam och ensam. Det är jag förstås inte. Lennox och jag är tillsamans. Threst har rest iväg på en sak och kommer hem först på söndag. Ikväll blir det lite mini-mys innan sängdax. En granne kommer över på ett glas vin och ost&kex. På lördag gör jag vimmel på kvällen, ett par timmar. Micaela är så gullig och tar Lennox och på söndag blir det vimmel/barnbio. Tingeling 10. 30.
Glöm nu inte heller att ta ditt exemplar av gratisfolder Barn i stan som finns på mängder av platser. Mitt helgtips till er är att ta med barnen till etnografiska musset och lyssna på mexikanska berättelser och hedra hallowen genom att leka i deras skelettverkstad till Barn i stan
Torsdagen närmar sig med stormsteg. Hostan är som bortblåst och flåset tillbaka men tankarna vägrar släppa sitt negativa grepp.
Kommentera (36)
RSS-flöde