Det måste vara omöjligt att det kan vara så mycket gråare, råare och tråkigare ute än igår. Naturligvis vill Threst att vi ska kratta löv.
”Det tillhör villa-livet” säger han spydigt.
Vi krattar för brinnande livet och jag känner hur jag blir mer och förkyld. Öm i kroppen, svidig i ögonen och näsa som rinner. Och lite hosta igen. Dock ingen feber så jag antar att det INTE är svininfluensan. Har, som alla andra, jagat vaccin och är bara glad att det inte är digerdöden eller någon annan farsot det gällde.
Den enda ljuspunkten är när mina kollegor Johnny och Lina kommer på besök med en formidabel kladdkaka. Sedan beställer vi thai, lägger Lennox och krashar framför tv:n. Jag hittade en lista över vad banden inom cancern står för på Davids sida. David lämnade oss den 30 oktober i lymftörtelcancer och trots att jag aldrig träffat honom har jag haft stor behållning av hans välskrivna blogg.
Bärnsten Blindtarmscancer
Svart Melanom
Svart och rosa Benmärgsdonator
Blått och silver Lever med cancer
Blått och vitt Tonåring och cancer
Brun Kolon/rektalcancer
Mörk blå Koloncancer
Guld Barncancer/cancer i barndomen
Grått Cancer i hjärnan
Grön Cancer i njuren
Elfenben-burgund-elfenben randig Cancer i svalg, huvud och nacke.
Lavendelblå Cancer förståelse/cancer medvetande
Ljus rosa och blå Manlig bröstcancer
Ljusblått Prostatacancer
Lime grönt Lymfom, Non-Hodgkins lymfom
Limegrönt och akvamarin Vuxen stamcellsdonator
Orange Leukemi eller hudcancer
Orkidée (violett) testikelcancer
Persika Livmoderhalscancer
Pärlvit Lungcancer
Vintergröna Cancer i mage, esofagus
Purpur Bukspottkörtelcancer, Sköldkörtelcancer,
Röd-vit-röd randig leukemi och lymfom
”teal” och rosa Ärftlig bröstcancer, kombination av gynekologisk och bröstcancer
Vit Ben och benmärgscancer
Gul Sarcoma, läppcancer, cancer i urinblåsa, lever.
Tack David hoppas du slipper all smärta nu. Till Davids blogg
Gårdagen var förmodligen den tråkigaste dagen på länge. Det betyder alltså att det bara kan bli bättre.
The only way is up!
Skitiga skidbyxor, skitiga skor, Jäkla skitväder och skitmånad.
Utbyggnaden tar form. Tänk vilka middagar vi kommer att ha i den nya matsalsdelen. För alla våra vänner som vi har ständigt dåligt vår-tur-att-bjuda-på-middag-samvete över.
Här har ni en tjej som verkligen förändrat inställningen till livet för många. Det är inte klokt vad livet är orättvist.
Foto: The curestartssnow.org
Femåriga Elena diagnostiserades med en elakartad hjärntumör.
Som en sista hälsning gömde hon undan lappar med inspirerade ord i familjens hem.
Nu har föräldrarna hittat hälsningarna och gjort en succébok av dem.
Familjen Desserich i Wyoming i USA fick alla familjers mardrömsbesked.
Deras femåriga dotter Elena hade en hjärntumör som inte kunde opereras bort. Hon hade max ett år kvar att leva.
Men det stoppade inte den lilla flickan från att bokstavligen leva.
Hon fortsatte sitt kreativa liv – målade tavlor, skrev små handböcker till sina vänner och gjorde en lista på saker hon ville hinna med innan hon skulle dö.
Under sin nio månader långa kamp mot cancern gömde hon undan små lappar där hon hade skrivit inspirerade och kärleksfulla hälsningar till sin familj och uppmanade dem att fortsätta sina liv.
Stor succé
En efter en hittade familjemedlemmarna hälsningarna.
– Vi kunde flytta lådor eller böcker och plötsligt föll lapparna ut, säger mamman Brooke, till Good morning America.
Föräldrarna la först upp hälsningarna på internet och fick en enorm respons.
Flera personer hörde av sig och berättade att Elenas hälsningar hade gjort dem till bättre föräldrar eller att de fått dem att omvärdera sina liv, säger pappa Keith.
Föräldrarna bestämde sig till slut för att ge ut hälsningarna som bokform.
Boken, som heter ”Notes left behind”, har precis släppts i USA och väntas bli en stor succé.
Pengarna som boken drar in skänker föräldrarna till cancerforskning.
I dagsläget finns det inga planer på att ge ut boken i Sverige.
Mikael Stengård/Aftonbladet
Nu undrar man ju varför ingen vill ge ut boken i Sverige? Bokhandeln dignar av kokböcker och självförverklingsböcker och detta känsliga ämne behöver belysas än mer.
Kommentera (29)
Jag åker direkt till jobbet efter besöket på Huddinge. Jag har stämt träff med en fotograf från Örebro eftersom jag blivit nominerad till Årets Örebroare! Galan går av stapeln den 19.
Det ingår ju i det nya livet som jag fick 1 maj 2008 att ta nya tag. Nya tag som jag aldrig trodde jag hade innan detta datum. Nu är det dags för det. Att helt enkelt rota fram de där reservkrafterna som alla människor har längst inne någonstans. Ni vet som mammor som lyfter upp bilar för att deras barn ligger under. Den typen av kraft.
Vi firar icke-beskedet med pizza. På den här bilden ser jag så löjligt stark och glad ut fast jag helt ville lägga mig ner och bara tjuta av trötthet. Får skylla på mina gamla modellinstinkter som dyker upp så snart jag ser en kamera. Dessutom har Lennox dagiskort kommit. Threst och jag åååååhar och näääääääar. Guuuuuuud så fin du är Skruttis. Finaste av alla.
Sedan firar jag vidare med att städa garderoben och dricka en starköl. Threst går på bio själv på Heron City. Jag fick ett litet paket på posten. Via lanserar ett nytt doseringglas i samarbete med glaskonstnären Ann Wåhlström.
Om ni inte har något för er denna helg så passa på att tipsa om roliga saker från smarta sajten Barn i stan. Jag tror stenhårt på teatern ”Farväl Herr Muffin”, en prisad föreställning på Rosenlundsgatan. När ni ändå är på södermalm tycker jag ni ska gå in och hälsa på min fotograf Malin. Hennes butik Medinan på Folkungagatan är ett fantastiskt litet vattenhål och har en stark doft av mitt favoritresemål Marrakesh.
Helgen är i stort sett oplanerad. Hittills. Helt blank i almanackan men om jag känner mig själv rätt så händer det väl något inom det närmsta dygnet.
Grrrrr!
Foto: Micael Engström
Saker är på gång. Det Bruna bandet ska planeras. En intervju med George från ”Himlen kan vänta” här på bloggen och så ska jag försöka hitta en pratvillig onkolog att ställa era frågor till.
Kommentera (39)Det är dags att traska i de där grå korriderna igen. Natten har varit kort. Sovit alldeles för lite. Magen är som vanligt upp&ner. Tja allt är ju upp&ner just nu. Ögonen svider. Munnen är snustorr. Man är ju ingen glitterpinne direkt. Threst och jag är som vanligt rätt tysta. Försjunkna i sitt. Vi slår oss ner i det utomordentligt trista väntrummet på våning 7 hos kirurgen. Jag börjar ta kort på allt. Kan inte sitta still. Vi väntar och väntar. Till slut kommer en sköterska fram.
”Ni ska vara här först om en timma. Tänkte att ni kanske tagit fel på tiden”
Jajamen. Visst har jag tagit fel på tiden. Den är ju ur led. Iallafall min tid. Vi går och äter sushi fast klockan bara är stax innan 10 (hantverkare ni vet) Jag äter kanelbulle och dricker kaffe. Sedan knatar vi upp igen och slår oss ner i det där utomordentligt trista väntrummet. Jag kan inte tro att det är jag som sitter där. Stora overklighetskänslor kommer över mig.
Dr Bengan kommer med ett gäng kollegor. De har varit på leverkonferens. De skattar och deras vita rockar fladdrar efter dem.
”Hur fan kan de gå och skratta här och nu” säger jag till Threst fast jag vet att de självklart får och ska skratta.
Minuten senare blir vi hämtade. Dr Bengan verkar vara vid gott mod. Jag spänner mina svidande ögon i hans och väntar andäktigt.
”Det ser ju ut lite som väntat. Alltså vi vet inte ännu riktigt vad det är. Det måste gå längre tid från en pencillinkur till röntgen för att se om förändringen försvinner” En ny datortomografi görs om sex veckor. Då har förändringen haft en chans att visa sig vad det är”
”Men varför röntgades jag då för några veckor sedan om ni visste att det måste gå en viss tid för att man ska kunna tyda något?”
”För att se att det inte var metasaser. Om det varit det hade du blivit tokig över att vi skulle låtit dig vänta med ev behandling i sex veckor, vilket i och för sig antagligen inte haft någon större betydelse”
”Öhhh, ok. Så propp kan vi iallafall utesluta?”
”Ja, en propp är det inte”
”Och där sitter du och sover” säger jag och blänger på Threst som verkar nicka till fast jag vet att han är lika stressad som jag. (Sa jag att jag inte är någon gliitterpinne?)
Väntan igen. Bengan fortsätter:
”Sannolikheten att det är en lungflammation är väldigt stor.
”Men om jag nu antar att det är metastaser (tydligen två stycken bredvid varandra) kan man operera eller stråla då eller är det kört?”
”Då kan vi gå in och göra en liten operation eller stråla just precis där. Naturligvis är det ju en sämre prognos men egentligen inte så mycket så det är inte alls kört”
Jag hör hur min mobil burrar. Den är på ljudlös.
Tack och hej leverpastej.
”Det var väl ett bra besked, säger Threst.
”Det var det väl inte direkt, det var ju ett icke-besked” svarar jag.
Jag hade förväntat mig ett svar, ett svart på vitt. Jag börjar messa och ringa i mobilen. Till alla vänner och bekanta som hållit andan och jag hoppas de inte tröttnar på denna mentala berg och dalbana de också hamnar i.
Ps. Tack för hållna tummar.
+-0
Foto: Fredrik Hessman/Exray
Idag är i idag och i morgon är i morgon. Igår låg en kvinna i min ålder på SÖS och kämpade för sitt liv mot sin bröstcancer. Ännu vet jag inte om hon klarade natten. Ännu vet jag inte om hennes dotter gått till skolan idag. Men dagen idag är ännu min och kanske kanske ännu hennes.
Folk går till jobbet, planerar helgen, skrattar, är gravida, äter lunch, shoppar, fikar som om ingenting har hänt såklart. Hela världen kan ju inte stanna upp för att jag ska få ett avgörande besked i morgon.
Dagen idag äger jag. Den tillbringar jag med att göra radio med Ulf Elfving i ”Elfving möter” om några timmar. Det sänds i P4 på söndag 12-13. Sedan hämtar jag på dagis. Lagar hamburgare och hänger tvätt. Lägger på ny make och åker på resturanginvigning. Precis som om allt var som vanligt fast det inte har varit det sedan maj 2008. Händerna och kroppen gör saker av bara farten. Fötterna går dit tanken vill men tanken är någon helt annat stans. Den är inställd på katastrof. Förbered på mental härdsmälta och trots att jag lovat mig själv be Bengan skriva ut lugnande tabletter har jag naturligtvis glömt det. Jag får köpa valeriana på apoteket och skopa i mig dagsdosen på en gång. Jag tänker inte sitta i det där väntrummet på Huddinge i morgon förmiddag och kippa efter andan.
Ovissheten är inte värst som alla tror. Vissheten är värre för i ovissheten finns det fortrarande hopp.
Diskutera vidare i forumet här.
RSS-flöde