VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

Duracellkanin blir dagisstor

Duracellkaninen

I går var vi på föräldarsamtal på dagis. Ni hör ju själva. Vad som helst kan hända på ett sådant samtal. Som att man får höra att Lilla skorpan inte har några kompisar. Att han inte äter bra, eller ve och fasa. Att han blir slagen av de andra små människorna.

Det är stort. Stort som fan att gå på sitt första föräldrarsamtal. 

En gång hade vi ett föräldrarsamlag och nu ska vi på föräldrarsamtal. 
Bara sådär.
Det får mig att tänka på alla kommande samtal om sitt barn. När de ringer från mellanstadiet och säger att Lilla (Stora) skorpan skolkar eller är en uppviglare. Eller att han är mobbad. Det är min absoluta skräck. Att han inte ska få vara delaktig i socialiseringen. 
Att vara utanför, ensam, annorlunda.

Samtidigt som man får barn föds  en oro. En oro som bara finns där i hjärtat. Alltid gnagande.  Alltid närvarande. 

Den är en del av föräldrarskapet.  
För när man får barn förändras man i grunden.  Man kan säga att man är samma gamla jag men ditt sätt att förhålla dig till saker förändras. På gott och ont. 
Man krisar ibland. Kris betyder ju som bekant utveckling och är alltså inte bara av ondo. 
Äter  han ordentligt. Han är väl varmt klädd. Han blir väl sedd och bekräftad på dagis. Han känner väl att vi älskar honom….
Senare kommer det att låta:
Han har väl vänner. Tänker han komma hem i tid ikväll. Hoppas hans flickvän är en bra tjej. Han tycker väl inte jag är en töntig människa bara för jag är hans mamma. Han respekterar väl djur och människor som vi uppfostat honom att göra. 
Jag tror på en fast och bestämd hand. Men med tydlig kärlek. Då kan man vara hård och gränssättande. 
Men man får aldrig tveka om att man är älskad och hållen.

Just nu är Lilla skorpan bara en liten duracellkanin som går och går. Snart är han en tonåring med hår på snoppen och finnar på ryggen. Och dagis är långt borta…

Ikväll träffar jag Joe Labero på hans premiärshow. Undrar om han gick på förskola
Kommentera

Annons

Mina doftande ben

Mina doftande ben
Följande scenario utspelar sig på jobbet igår;

Det ringer;
Jag: Ja, hej det är L.
Man: Ja hejsan. Jag undrar om du skulle kunna hjälpa mig med en sak?
Jag; Javisst, vad gäller det?
Man; Jo det är så att jag skulle vilja be dig använda en sak.
Jag; Jaaaaha. Som tex vadå?
Man; Låt mig ta ett exempel, bara ett exempel för hur det skulle kunna vara.
Jag; Öhhhhh, ok.
Man: Jag skickar dig ett par strumpyxor som du använder ett par dagar. Sedan skickar du tillbaka dem och jag sätter in tvåhundra Kronor på ditt konto eller skickar pengarna cash. det är som du vill.
Jag; Nääää, jag vet inte, öhhhh. Ska jag vara en testmålgrupp för nya produkter menar du?
Man; Det är så här att jag tänder på strumpbyxor som burits av kvinnor. Jag är inte sjuk i hyvudet eller en ful gubbe på något sätt (not!) utan undrar bara om du kan hjälpa mig med det här och jag sätter in pengar till dig varje gång. Hon som hjälpte mig tidigare har flyttat utomlands.
Jag; Näää. Det är inget jag känner jag vill göra. Gulp!
Man: Men om jag säger såhär då: Du får femtusen för ett engångstillfälle.
Jag; Nääääää. Nääää. Det går inte. Känns inte bra bara.
Man; Ok. Kan jag få återkomma till dig vid ett senare tillfälle då?
Jag: Jaha ja kanske det. Prova det du.
Summa summarum: Världen är full av en massa sjuka jävlar. Håll er till varandra och låt vanligt hyggligt folk vara ifred!

Kommentera (5)

Annons

På jäsning

image23Jag älskade att vara gravid. Jag mådde toppen och åt och sov slaviskt rätt. Mådde inte illa en sekund. Åt grönsaker och frukt som en vegetarian.
Det enda jag tyckte illa om var allas kommentarer om hur jag såg ut.
"Är du säker på att det inte är två stycken därinne", eller ,"Hö, hö, kommer den i morgon eller".
Helt plötsligt hade alla tillgång till min mage och kunde helt fräck ta på den som om den vore allmän egendom.
Men i slutet av sjunde började Lilla skorpan kicka loss på mitt högra revben och i några veckor var det svårt att räta ut sig.

Första gången han sparkade låg jag på ett hotellrum i Båstad och frossade i ostbågar .

Jag gick upp rekommenderade 14-15 kg. Hade fina värden även om mitt järn var åt helvete ett tag och jag knaprade Niferex som en knarkare.
Redan i vecka 14 började jag få en distinkt kula och blev aldrig så där lönning och småfet först. Jag köpte kokossmör på Body shop och räknade ut att jag gjort av med ca 1250 kronor och 10 burkar.
Jag fullkomligt stank kokos och men smorde morgon och kväll in bröst och mage med stora svepande rörelser.

Jag är ju fåfäng som sjutton och ville inte ha bristningar även om de är en kärleksförklaring till Lilla skorpan.

Jag minns när personalen i butiken skrattade och frågade när det var dags när jag köpte min tionde burk.
Fast det är ju så här att bristningar är ärftligt och ligger neddärv i din arvsmassa och har inte ett skit att göra med krämer och oljor.
Hur som helst fick jag inte en enda bristning. Nu såhär i efterhand kan det te sig rätt oviktigt men då kändes det som om jag hade nyckeln till Pandoras ask om jag lyckades förbli slät som en persika.

Kroppen är lite tröttare i sin fason nu. Brösten är tomma och mjuka efter 7, 5 månaders amning men jag tycker det är coolt att jag har kunnat föda en liten människa enbart från mig. Magen är ett kapitel för sig.

Med sitt röda ärr ser den ut som en leende gubbe och jag kommer att berätta för Lilla skorpan att han kommer från en lucka på magen.

198089-11

Kommentera (1)

Annons

Sushi och jag

Förlåt mig.
Jag  har ju lovat att  skriva varje dag. Men jag varit på Yasuragi och legat i blöt i de varma källorna så tårna krullat sig och fingrarna ramlat av.  Inte kan man tillnärmelsevis tänka på sin blogg då. Det måste ni förstå.

Och så har jag ätit sushi som är det bästa jag vet.

När T (som är kock) gör sushi hemma äter jag ca 15 nigiri bitar. Men då är jag så jävlarinnamna propp att jag måste stödja mig på väggarna när jag ska resa mig.

På Yasuragi fanns det förstås sushi men bara 4 bitar på den färdiga menyn. Det förslog ju inte långt. Så jag beställde helt sonika in 8 bitar till medan mina vänner tittade på mig som om jag bett om stekt katt. Åhhh, tänkt att få sänka tänderna i detta himmelrike.
Vid mitt jobb finns ett sushiställe. Där äter jag ofta. Så ofta att jag inte behöver beställa och ibland inte betala.
Jag tror att Guds gåva till mänsligheten är sushi. Och öl. För vad är väl en riskudde och en laxabit värd utan en iskall Kirin till?

Sushi och jag

Kommentera (1)

Annons

Värsta vännerna

I går var jag trött intill döden.
Var i Linköping på en nattklubbsinvigning dit man forslat en massa kändisar från Stockholm. Tåget kom inte hem förrän 02:00 och jag var i säng vid 03.
Lilla skorpan vaknade 06:30 men efter ryggsmek och kindpussar somnade han om en halvtimme.
Den var magisk.

Idag har mina fina vänner bjudit mig till Yasuragi spa där jag ska få basta, äta japanskt och bara svassa runt i tjock vit morgonrock. Och få sova förstås.En försenad 40-års present som uppskattas enormt.
Jag har ständigt ett plågat samvete för vi inte hörs av så ofta.
Det känns som om jag mest gnäller när vi pratar men som de fina vänner de är, verkar de inte låtsats om det.
Efter 18 års vänskap är de nu lite rundare, latare, tryggare och kvinnligare och det är en ynnest att få ha dem  i mitt liv.
T

a bara M tex. Alltid finns hon där och tålmodigt lyssnar och ger goda råd och är delaktig  min vardag.
Eller S som trots tre barn ändå alltid verkar ha tid för  mig. Vad har jag gjort för att förtjäna dem. För så är det.
Du förtjänar de vänner du har.

Det tog lång tid för mig att släppa greppen när jag flyttade till Stockholm. Nästan varje helg grät och snorade jag. Visste att de satt hemma hos någon och drack vin och festade och jag var inte där.
De är fina. Och bra att ha.
På bilden sitter Lilla skorpan i famnet på H. Jag önskar att han får en sådan tur när han blir vuxen

198089-6

Kommentera (1)