VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

Farsor på drift

image56
På bilden. Lilla skorpan och hans pappa

Det finns 430 000 barn som saknar sin pappa. Och då menar jag inte saknar dem vid kvällsmaten utan saknar deras frånvaro genom hela livet. Jag har själv träffat dem. Pappor som "tror" att deras barn är "ungefär" si och så gamla. Som pudelrockaren i ett känt band som skrattande berättade att han har sonen någon gång ibland och att han tror att han är ett och ett halvt.

Eller killen från krogbranschen som lämnade sin flickvän på BB. Bara några timmar efter sin sons födelse. Hur går detta ihop? Är det någon genetisk defekt som gör att män bara kliver iväg en vacker dag, köper en pizza och sedan aldrig mer kommer hem igen? Vad är det för jävla mekanismer som utspelar sig i den manliga hjärnan?

Ok, ok, alla har sina skäl till att lämna sitt barn men att sedan välja bort att höra av sig på födelsedagar, julafton, studenten. Att inte vara där och vagga, trösta, lindra när det är som tuffast.

Eller helgpapporna som inte ens kan hålla sig från krogen utan lämnar barnen till farmor för att kunna fortsätta kröka som om ingen har hänt. Eller som strular och säger "Jag kan inte ta den här helgen, sorry. Något kom emellan" ,en kvart innan det är dags att hämta en förtvivlad femåring som måste omvärdera sin världsbild.

Ta killen som gjorde en tjej gravid och valde att inte dela resan med henne. Som sa "tack men nej tack. Jag skyddade mig inte mot att bli pappa men har ingen lust att bli vuxen. Du får ta den här lilla ljuvliga bebin för nu sticker jag"
Nu finns det en artonåring som undrar hur hans pappa ser ut och vem han är. Som undrar om de har samma mörka hår och gillar att springa.

Jag tittar på Lilla skorpan och på hans pappa. Som vet precis var napparna finns och hur man trycker in en alvedon supp. Som vet hans senaste vikt på BVC och vad alla hans kompisar heter på dagis. Och jag är så jävla tacksam och lycklig för även om T och jag skulle välja livet utan varandra skulle Lilla skorpan alltid ha en närvarande pappa som satte honom i det främsta rummet.

I morgon åker jag till Örebro och bloggar inte förrän på fredag…

Kommentera (11)

Annons

Ångern

image55

Har ni aldrig ångrat saker ni gjort . Eller inte gjort?
Här nedan följer en lista på saker jag som plågar mig ibland.

*Att jag inte åkte och jobbade som volontär och gjorde en humanitär insats där det behövs i världen. Detta är kanske det jag mest ångat i mitt liv.

* Att jag inte ringde snuten den där gången vi kom på en rattfyllerist. Lät honom slippa och lova att aldrig mer göra om det. Tjena.

* Att jag drack all den där spriten på grisfesten på Ibiza och missade en sjujävla kul kväll.

* Att jag forfarande inte läst bibeln.

* Att jag inte är blodgivare

* Att jag faktisk tog lite för hårt i Lilla skorpan när han var för jäklig häromdagen.

* Att jag inte pratar längre och mer med pappa i telefonen.

*Att jag inte skänker mer

*Att jag inte köpte den där kappan i London i en storlek större.

* Att jag inte tog fler bilder på min häst innan hon såldes.

* Att jag inte pluggade mer utan garvade bort hela den tiden.

* Att jag inte lärt mig spela kort.

* Att jag inte varit mer ärlig mot mina f.d pojkvänner.

* Att jag inte försökte smuggla med mig Fish (en vildhund) från Grekland, hem till Sverige

* Att jag tittade bort den där gången i Thailand då en leprasjuk behövde mina pengar.

* Att jag inte lärt mig att spy utan att få panik.

* Att jag köpte en silvergrå barnvagn

+ en massa andra saker jag har förträngt….

Kommentera (4)

Annons

På andra sidan Alex

image54
På bilden. Jag och Prins Albert II av Monaco

För er som inte vet är "På andra sidan Alex" en bok av Unni Drougge.
Jag har varit på kändisfest uppe i Idre och trodde min dumma fan att jag skulle få frottera mig med Creme de la creme av av våra svenska celebriteter och även pussa kind med dragplåstret prins Albert.  Tji fick jag. Enligt strikta order från lilleputtelandet Monaco fick vi journalister och fotogafer endast jobba under en viss tid innan vi, på kvällen, förpassades till enklare middag och till varandras sällskap.

Detta för mig osökt in på dagens ämne, nämligen min gamla kollega Alex Shulman. Numera firad chefredaktör för framgångssagan Stureplan. En blaska snart i var mans hand. Alex hade söta flickvännen Katrin med sig och tillsamnas utgör de ett stark team. Nåväl. Alex har alltså avancerat upp sig från att vara en murvel till att vara på gästlistan och inbjuden i egenskap som kändis. Detta var mycket tydligt då vi snyftande fick ta farväl av varandra innan han försvann in till de övriga gästerna under helgens event i Idre.

Medan vi journalister och fotografer lommade vidare till ortens lokala restaurang. Jag undrar hur det känns att få vara inne i värmen istället för att som oss, stå på andra sidan staketet?  Att vara den som man skriver om istället för den som skiver?  Att helt plötsligt avancera uppåt.

Jag har alltid gillat Alex, med sitt sneda charmiga leende och vassa tunga. Och önskar honom all framgång i livet.  Och jag är glad att han forfarande vill kramas när vi ses.

Prinsen var en sköning med mage och noppig tröja.
Om Lilla skorpan hade saknat mig vet jag inte. Han var mest intresserad av att kladda med maten och fick mig att abrupt landa mitt i verkligheten igen.

Kommentera (36)

Annons

Det hemliga handslaget

image53

Igår blev jag faster på eftermiddagen till en liten Elsa! Grattis brorsan. Längar tills jag får se henne i påsk.

Det får mig osökt att tänka på ett samtal jag hade med Gry Forssells sambo Alex när jag var gravid. Han berättade om det "hemliga handslaget" som uppstår när man blir förälder. Jag fattade väl ungefär vad han pratade om men nu, ett år senare, har poletten trillat ner.

Alla som är föräldrar vet vad jag menar. Du möter någon med barnvagn, automatisk söker man ögonkontakt, kanske nickar lite lätt (om det är på glesare mark än Drottningatan en lördag) och försöker kanske gissa sig till hur gammalt barnet är.

Du står i kön på ICA och har en hysterisk bebis som förtvivlat skriker i sin Baby Björn framför dig och ditt barn.
Din blick möter bärarens och vips så fattar ni något slags telepatiskt förstånd för varandra.

Du ser en pappa på lekplatsen som tappar taget om sin dotter och hon faller och slår huvudet i sandlådekanten och du vet precis hur han känner sig. Och han vet att du vet det också.

Ja, jovisst vi är många som har barn och tanken är ju löjeväckande att man ska gå omkring och känna någon slags samhörighet med alla men faktum kvarstår. Det är som ett hemligt handslag som man tar med någon och för evigt delar en hemlighet med.

Jag tycker det känns bra att vara med i den klubben.

Igår träffade jag Rowan Atkinson, alias Mr Bean. Han var precis lika ful i verkligheten.

I morgon åker jag till Idre och jobbar. Blir borta hela helgen. Prins Albert från Monaco har en välgörenhetsgala för barn. Kommer inte att kunna skriva förrän på söndag. Man kan visst förena nytta med nöje
Puss

Kommentera (8)

Annons

For once in my life

image51
På bilden Lilla skorpan och jag i hans rum

Jag hade det tufft att bli mamma. Det var en enorm omställning för mig och jag hade nog förväntat mig ett lättare liv. Tji fick jag. Lilla skorpan hade ont i magen och ville bli buren. Han kräktes bröstmjölk och jag luktade som ett gammalt mejeri. Brösten var stora som fotbollar och mitt kejsarsnitt drog och stretade.

Jag hamnade definitivt i en depression, en babyblues som det så vackert heter men det finns inget fint med det. Och jag vägrar att hyckla om det utan har alltid varit öppen med att det inte var så kul de där första fyra månaderna. Ingen jävel berättar om hur ensam och utsatt man känner sig när inte de där lyckokänslorna bara infinner sig naturligt.

Jag minns när jag satt naken på toalettten okristligt tidig morgon och hade Lilla skorpan hängandes över min axel för att rapa. Han spydde bröstmjölk längst hela min rygg. Det rann in mellan skinkorna och jag tänkte: "Jag kan inte leva så här" . "Ge mig tillbaka mitt gamla liv!".

Det tog tid för mig. Alla andra mammor satt där på bvc med sina sovande bebisar och verkade så lyckliga och harmoniska men Lilla skorpan bara skrek och jag blev svettig under armarna och torr i munnen.
Vi hade inga anknytningsproblem men jag kände mig bara inte som någons mamma.
När han hade sin skrikperiod på kvällarna grät jag av maktlöshet och försökte torka tårarna som rann ner i hans lilla nacke.

Sakta förändrades saker och ting . Han gick att avleda med lek, han satt själv, var inte så liten och läskigt skör längre och vid två månaders ålder upptäckte jag att jag inte gråtit på en hel vecka.

Nu är han min bästis. Det finns forfarande tunga stunder när han är jättegnällig och jag vet inte om jag ska kasta ut honom eller mig genom fönstret men vid 18 månaders ålder är han underbar, glad och full av bus. Och det bästa av allt är att han faktiskt gör mig till en bättre människa. Klyshigt eller inte. Men jag säger som Stevie Wonder
"For once in my life i have someone who loves me"

Kommentera (10)