Eftersom Lennox är ledig från dagis i två dagar blir det svårare att blogga. Ber om ursäkt för mitt dröjsmål.
Igår beger jag mig till datortomografin. Det är en rätt fin dag att röntga sig på. Solen har kämpat sig fram och när jag svänger ner i parkeringshuset under Huddinge är dess strålar det sista jag ser. Jag är lite sen sen men har tur att min favorit röntgen sjuksköterska jobbar.
Det är som vanligt med blandade känslor jag kommer hit. Själva röntgen är inte så farlig även om det slungar en tillbaka i cancerhålet med en rasande fart. Det är svaret på röntgen, några veckor senare, som är våndan. Men man hinner tänka en del lär man sitter där och dricker sin liter vatten. Tankar som, ”om allt vore annorlunda” eller ”De MÅSTE ha tagit fel på person”
Det sitter en ung man framför mig. Han har portfölj och vattenkammat hår. Jag undrar vad han ska röntga. ”Efter 10” går på TV där ett par som förlorat tre av sina fyra barn i en mystisk hjärnsjukdom pågår. Med ens skäms jag lite över mitt gnäll. Det kan alltid vara värre.
Sedan tar jag mig till Dr Bengan och avdelningen för övre bukkirurgi. Jag ska be om en telefontid och det vet ju varenda partient eller anhörig att det är lättare att få tag på sin läkare än hitta glass i Sahara. Jag får en telefontid på fredag lunch. Den här gången röntgade man mage, lever, lunga. Han är smart, den där Dr Bengan. Lika bra att stilla oron hos den där toktanten Gray och det har han fullt rätt i. Den här gången valde jag att göra allt med huvudet högt. Inte tänka så mycket utan låtsats att jag röntgar mig för något helt ofarligt. Ibland funkar det.
Hemma väntar Lennox. Vi ska åka pulka. Livet har sina enorma kontraster, på gott och ont.
Någon av er bloggläsare bad mig länka till bloggen om cancersjuka Gustav. Efter att ha varit inne och läst kan jag naturligtvis inte göra annat. Ser att det finns en insamling där. I morgon kväll sitter jag i debattpanel för Väldscancerdagen för att bekämpa den här fruktansvärda sjukdomen. Men än så länge tänker vi på Gustav, Anna, och många fler därute som behöver vårt stöd.
Foto: Malin Bondeson. Shatilla och jag
Jag är på ELLE galan. Shatilla ska få sova en hel natt på åtta månader (hon har bebis hemma) och ska sova på hotell. Hon är nästan mer laddad för det än själva galan. Det bjuds på fantastisk mat och underbara drinkar. Eftersom Lennox inte är hemma betyder det att jag inte behöver gå upp tidigt och. Alltså kan jag stanna länge. Threst skickar ett sms att han är på East. Shatilla och jag är på Riche. Vi går till East. Där får jag ett sms att han gått till Riche.
Jag är hemma vid 03. En stund efter min man. Jag sov till 17:10 igår. 17: måste vara något slags rekord, även för mig som älskar att sova. Idag har jag jobbat på barnfilmen ”Grodan&Prinsessan. I morgon bitti står röntgen av buk, lever och thorax på schemat 10:00
Dagis är stängt måndag och tisdag. Funderar på Junibacken och simning.
Musse, som blev Bäst klädda man med en kompis.
Foto: Malin Bondeson
Nu är klockan snart halv fem och mamma och pappa kommer med Lennox. Jag sitter på jobbet men ska hem och träffa lillskrutten nu.
KommenteraNi minns väl Anna Pettersson? Anna blev 36 år gammal innan hon lämnade sina små flickor Elin och Agnes och sin man Andreas i juni. Anna och jag hade kontakt med varandra via mail några veckor innan hon dog. Hon frågade mig bland annat hur ont man egentligen skulle ha efter en operation.
Efter att Anna dog har jag och Andreas hörts av ibland. Jag har velat veta hur barnen mår, han har stöttat mig så gott det går i min oro. Igår fick jag ett fantastisk fint mail från Andreas. Sådan lycka mitt i allt elände. Jag bad om att få lägga ut det på bloggen eftersom jag vet att många av er följde Annas kamp på hennes blogg.
Tack Andeas för att du låter alla min läsare ta del av din privata sfär och för att du, som jag, vet hur mycket det betyder för andra anhöriga att läsa din historia!
Mail från Andreas…..
Hej Lotta.
Jag har hängt med och sett och hört din oro om framtiden, den är väldigt påtaglig och jag vet inte om det här är till någon hjälp men jag ville bara ge dig en glimt av det som har varit ”efter” för oss.
När Anna gick bort så var det det värsta som kan hända en familj och makar. Vi älskade varandra och barnen. Vi hade en framtid, vi hade planer, vi hade saker att göra och ställen att se innan vi dog. Nu blev det inte så. Efter att hon hade gått bort så var jag rädd för att göra fel, för barnen, för mig, för annas minnen. Jag blev en sorts vårdare av andra efterlevare som behövde hjälp med allt möjligt och även en annan sorts man. Jag insåg att jag inte skulle kunna arbeta på det sätt som jag gjort förut så jag vidareutbildade mig så jag kan hämta och lämna barnen. Det var väldigt många som har varit oroliga för mig och barnen, samtidigt som det har varit precis lika många som har ställt upp och hjälpt till med allt möjligt.
Mitt i allt detta så träffade jag Alexandra som jag fick känslor för, kände att jag fick stöd från, som älskade mig och stod, och står bredvid mig mitt i allt det här.
Hon hade väldigt många frågor, hon undrade om det här verkligen var rätt för mig, om barnen var ok mm mm och allt kändes fantastiskt. Då började jag istället att må dåligt över att jag var rädd för att förlora henne, inte till någon annan utan för att jag var rädd för att hon skulle dö knall och fall. Det gick så långt att jag till och med tänkte jaga iväg henne, typ bete mig dumt så att hon skulle lämna oss så att hon kunde hitta en man utan mitt bagage men hon såg vad jag gjorde och vi har väldigt lätt för att prata så jag berättade efter mycket om och men vad min plan var.Hon älskar mig för den jag är precis som anna gjorde, hon står med mig och tar hand om barnen och jag tror henne när hon säger att hon skulle inte vilja att det
var på nåt annat sätt. Hon förstod min rädsla och har gjort så att jag vågar älska igen. Barnen älskar henne och hon älskar dom, Hon ser efter dom och jag står väldigt många gånger och bara ser på med ett ömt hjärta hur lycklig jag är som har fått en andra chans och har träffat en sån som många män bara kan drömma om. Vår familj består av Mig, Agnes, Elin, Alexandra och Anna.Hon kommer aldrig att bli glömd och hon finns alltid med på ett hörn, men hon kan inte vara här helt enkelt. Hon har annat att göra och det känns som om hon har funnit lite ro nu när allt fungerar igen. Alexandra har flyttat in, barnen busar med oss, elin fyller sju idag så alexandra gör en tårta till henne precis som en mamma ska göra. Elin(den äldsta) frågade Alexandra om hon fick kalla henne för mamma?
Alexandra frågade henne varför hon ville göra det? ”jo, du har ju flyttat in här.”.. ”Jo, men det gör inte mig till er mamma” sa hon då, ”det skall vara nåt som känns bra för dig och nåt som du tycker att jag kan vara för dig”. ”Jamen då kommer jag att kalla dig mamma, för jag älskar dig precis som jag gör med mamma Anna.”…..Då får du gärna kalla mig för mamma 🙂
Att höra den konversationen mellan dem två gjorde att jag grät och fick en klump i bröstet för Jag har hela tiden varit orolig för mina barn eftersom att allt jag gör är för tre.
Nåväl, jag skickar med lite bilder så hörs vi av. ta hand om familjen
och dig själv.Kram
Andreas (musikfrökens ex) 🙂
Kommentera (298)
Någon ville att jag skulle lägga upp klippet från programmet ”efter 10”
Done!
Klockan 10 kan du se mig på TV4:s ”efter 10”
………..Då kan du lyssna
……….Eller titta
Nu sängen!
Kommentera
RSS-flöde