Martin fyller år. Inte 40 som jag trott utan ojämna siffror. Det är ett gäng här på Lanta som bor permanent eller är här flera månader i sträck. Camilla och Martin är här fem veckor. Camilla styr upp en överraskning till sin Martin. Han ska bli haffad av polisen för stulen bil! Eftersom Martin är polis själv är detta extra roligt. En sådan polis övertalas att stoppa Martin och visa pappren på bilen. Vi andra står en bit därifrån för att inte synas. Martin blir mycket förbryllad. Det kan vi se på hans kroppsspråk men ändå vid gott mod. Polisen plockar in honom till stationen. Martin fattar ingenting. Han skulle ju bara åka till affären och köpa creme freche och blir stoppad av sina thailändska kollegor.
Vi andra åker efter till stationen. När han kommer ut möts han av oss och förstår att han blivit lurad. Sedan åker vi till The Frog. Restaurangen som ägs av Ulf och Maj-Britt som driver även dykklubben Lanta Diver. Vi äter en underbar middag och firar Martin. Detta resulterade i en artikel i Aftonbladet.
Foto: Camilla Läckberg
Vi har varit och hälsat på hos klanen Melin-Läckberg. De hyr ett fantastiskt hus på Long beach och vi har badat och beundrat utsikten. Barnen har varit inomhus och jag undrar om de börjat tröttna på värmen. Sedan beger vi oss till volleybollen runt hörnet. Eftersom det är så många svenska bosatta här så träffas man och umgås, bjuder över varandra och spelar poker och just volleyboll. Alla som vill får naturligtvis vara med. Ni som vill läsa mer om Martin kan följa hans blogg Coola Pappor här.
Det är ett skönt och osvenskt sätt att umgås på. Några familjer har sparat flera år för att kunna vara här. Andra stannar bara några månader över vintern medans någon bara åker hem en månad per år. Man kan ju tycka att det är rätt tråkigt att söka sig till svenskar när man är på semestern men jag har absolut inga problem med det. Annars skulle jag knappast ha åkt till ”detdärställetjagminsannfåttbogratispåenligtvissa”. Här skulle jag lätt kunna slå ner mina bopålar under dec-feb.
Threst smashar
Foto: Martin Melin
på Phuket fanns det katter. Här verkar hunden ha en särställning. Detta är Lila!
Turturduvorna
”Jag kan ju alltid tatuera in ”Camilla was here” om det blir en separation skämtar Martin.
Det är överhuvudtaget en lättjefull stämning här. Man går omkring i flip-flops och bikini. Käkar middar på någon av de många restauranger längst huvudvägen i samma munderingen, möjligtvis med ett linne över. Eller så går man ner på standen i solnedgången och beställer seafood, grillad hummer, tom kha gai (kokosmjölksoppa) eller bara en iskall öl. Livet är enkelt. Naturligtvis inte för de ”locals” men utan oss skulle deras försörjningresurser krympa radikalt. Att ge ordentligt med dricks, vara respektfull och artig och uppskatta deras gästfrihet borde vara honnörsord för alla turister.
Hemma hos Camilla och Martin
Camilla och Threst diskuterar vattenläckor.
Grays med havet i bakgrunden.
Foto: Martin Melin
Naturligtvis läser Martin och sonen Charlie den eminenta kulturtidskriften SE&HÖR
Det är dock knappast någon semester att prata om. Det är fullt schema. Jag jobbar med bloggen som tar några timmar per dag, ladda upp bilder och videos bla och reka för andra saker till andra projekt. Snorkelturer, grillkväll hos Caroline och Johan nästa vecka, bjuda in Villa Holidayfamiljerna vi lärt känna. (De kommer på en drink på vår veranda ikväll och sedan ska vi alla gå och äta middag nere på stranden.) Jag vill gärna besöka svenska skolan och förskolan härnere och se mer av denna lilla sömndruckna pärla.
Kommentera
Foto:Martin Melin
Så vad gör vi nu medan ni andra stretar vidare i kyla, snålblåst och snö? Jag vill inte på något sätt låta provocerande men vi boktavligt talat smälter i värmen. Modiga 37 grader varmt och även när klockan blir 22 på kvällarna är det fruktansvärmt hett trots minimalt med kläder.
Tejp: Apoteket. Bikini: Panos Emporio.
Jag är duktig på att tepja mina ärr. Barnen frågar vad jag gjort och jag förklarar att jag hade ”jätteont i magen och doktorn opererade” Lennox svarade idag.
”Det är där jag kom ut ur mammas mage”
Tja, vad säger man? Han vet att han är en ”luckbebis” men inte att hans mamma har cirka 50/chans att överleva en treårsperiod.
Villa Holiday bjuder på bra frukost och vi har redan börjat hänga med två andra familjer runt de två små poolerna här.
Gissa om detta är en höjdare?
Vi sover länge. Missar ofta frukosten. Stapplar ut i solen och ner i det blå vattnet. Standen Klong Dao ligger precis 1 minut från hotellet men ni som har barn vet att det är poolen som gäller. Vi dricker chang, (thailändsk öl) och pineapple chakes, jag äter massor med glasnudlar med fräscha grönsaker till och så snackar vi skit med de andra. Threst snackar mest. Jag har ibland ett behov att gå undan. Att få vara ifred med mina tankar. Att bara få vila och njuta. Ett behov jag inte hade innan ”skitsjukdomen”. Nu är jag lite mer reserverad och jag försöker säga till mig själv att det är ok, att det är bra och fint, att inte vara så dömande mot sig själv. Att det är sunt att lyssna inåt ibland.
Man kan inte ligga och läsa med en fyraåring i vattnet direkt.
Jag sover dåligt. Vaknar ofta av de mest bisarra drömmarna. Tänker mycket på mina bloggvänner Anna, som hoppas på ett mirakel. Ensamstående Lo, som snart ska dö och måste hitta någon som kan ta hand om sin lille son och arga, underbara Sara.
De kanske man inte vill läsa om såhär bland bilder på vajande palmer och vita stränder men de finns hos mig och är lika närvarande som svetten på min panna eller tankarna på min egen dödlighet. Somnar om igen. Känner mig lyckligt lottad trots allt. Att jag inte fattade det innan jag blev sjuk.
Foto: Martin Melin
Vi tar oss till piren i Patong. Lennox är trött, jag nyfiken på nya äventyr och Threst mest svettig. Det är packat med folk på den lilla speedbåten, alla är svenskar sänär som på två tyskar som bläddrar i en karta över den thailändska övärlden. Vi har tagit med flytvästen från Sverige. I den somnar Lennox efter bara en liten stund.
Det tar oss cirka två timmar att åka till Koh Lanta. Undet tiden tänker jag på ett scenario att hamna i vattnet, hur det skulle kunna se ut, om dedt finns hajar och om jag får med mig Lennox in till land. På Lanta råder en mycket mer lättjefull och skön stil. Det är en ö och det känns direkt. Folk har helt enkelt inte bråttom. Vi blir skjutsade till hotellet Villa Holiday på en flakmoppe. Här är varmare än på fastlandet känns det som. Hotellet är ett medelklasshotell, stora bungalows omgivna av mycket grönska. Men anledningen att jag bokade detta var att det var mycket barnfamiljer här.
På Lanta trivs svenska barnfamiljer. Den kallas av många för svenskarnas paradis för sina barnvänliga stränder, tropiska natur och avsaknad av partyliv. Efter klockan 23 är det för det mesta släckt och stängt och du ser inga flickbarer eller hålls vaken av hög musik här. Här kan åka på elefantridning, ta dykkurser på populära och svenskägda Lanta Diver eller ta en matglagningskurs i thai-cooking. På ön bor cirka 20.000 och är 27 km lång och 8 km bred. Byn, ja man kallar den så, heter Saladan. Hit kommer färjorna och här hittar man bankomater, restauranger och postkontor. Det finns även sjukhus, polistation och brandstation i staden Ban Koh Lanta på sydöstra kusten.
Det häftiga med Kho Lanta är att en del befolkningen är havszigenare som kom hit för 100 år sedan. Bananer, gummiträd och cashewnötter och räkfiske är annars en del av försörjningen här. På Lanta ör stränderna skyddade. Def finns inga ”solstolsrader” och inga jetskis eller andra högljudda vattenfordon. Endast longtailbåtarna som graciöst klyver vattenytan. Just finns två cirka 200 barn som köar gör att komma in på Lilla svenska skolan här. (mer om den senare)
Jag kör fortrafande +50 skydd på Lennox axlar och rygg.
Jag har gjort en grundlig research på alla hotell på Lanta. Läst vad andra tyckt i olika forum. Detta fick bra respons, just för det finns barnpool och rutchkanna. Självkart är det en helt annat standard är Sunwing men charmigt och personligt. Vi packar inte ens upp. I kylen finns en överraskning. En låda hemrullade chokladbollar med pärlsocker. De är lämnade av en bloggläsare som heter Caroline Engvall. Hon har skrivit den uppmärksammade och viktiga boken ”14 år till salu” och nu senast en bok om tatueringar som heter ”Tatuering, handbok för nybörjare-inspiration för redan gaddade”. Dessutom jag jag förstått att hon är en riktigt bra frilansjournalist efter att ha googlat henne. Vi har aldrigt träffats. Hon har lämnat sina böcker i min brevlåda och och ikväll ska vi ses på Martins 40-års kalas för första gången. Caroline med familj bor nämligen på Koh Lanta.
På kvällen går ner på Klong Dao stranden. Där ligger mängder med restauranger. Lennox leker i sanden. Han hittar en flicka från tjeckien att bygga sandslott med. Lekens språk är universalt.
Solen går ner i havet.
Vi tar adjö av Sunwing och Kamala. I mer än två veckor har vi haft det fantastiskt, underbart, lyxigt och enkelt! Lennox har älskat detta och han har träffat massa kompisar, gått på skattjakt, målat t-shirts, lekt vattengympa, uppträtt på scenen, fått ansiktsmålning, varit med på barngymnastik och lärt sig simma under vatten.
Vi vuxna har fått lite egentid. Tittar på shower och njutit av en drink vid poolkanten. Ett helhetsconcept som passar som handen i hansken för barnfamiljen och man väljer själv vad man vill göra. Nu är det dags för oss att möta nya äventyr. En helt annat typ av boende. En speedboat tar oss drygt 1, 5 timmar till ön Koh Lanta idag. I en bungalow ska vi varva ner, hänga med Camilla och Martin och njuta av solnedgångar, enkla bambubarer på stranden och det enkla livet. Bungalowen har ingen aning om hur den ser ut. Bokade den själv över telefonen en tidig morgon i ett kallt Sverige. En en helt annan semester väntar. Och jag tror att det är optimalt. Två veckor här och två veckor där. Hej då Lollo&Bernie. Jag är helt säker på att vi ses igen!
Kommentera
Jag glömde ta bild efter intervjun. Dagen efter var Sonita Ledig så jag fick ta denna bild i hennes mottagningsrum.
För en gång skull går jag till en läkare de senaste 22 månaderna utan att hålla mitt hjärta i händerna. Utan att ha behövt ta lugnande tabletter för att höra vad ”skitsjukdomen” ställt till med och utan att vakna drypande av svett dagarna innan. Jag vill veta vad en läkare gör på en anläggning som denna. Nyfiken som vanligt.
Jag ska intervjua Dr Sonita Kasayapanand. M.D. Någon som har ett så lång efternamn måste ju vara förtroendeingivande. Det är svalt och skönt på hennes rum som är inhyst ganska nära Sunwings reception.
Hur länge har du jobbat här?
Hotellet är ju helt nytt men jag har jobbat 10 år på vår klinik som finns i BangTao Sunwing och även i Karon men där är vi inte kopplade till ett hotell. Vi är åtta läkare som jobbar i ett team.
Hur lång är din utbildning?
I vanliga fall är medicinskolan sex år men vi har 3-5 år extra
Är du allmänläkare eller har du någon speciell inriktning?
Jag är specialist på invärtes medicin.
Hur många arbetstimmar har du?
Jag finns här på förmiddagarna. Annars är jag och hjälper till på den allmäna sjukvården också. Dessutom finns vår sköterska här hela dagen som man kan konsultera vid behov och boka in mig.
Har du någon egen familj.?
Jag är gift.
Var bor du?
Alla vi läkare i vårt team bor i Phuket town.
Vilken åkomma är den vanligaste man söker för?
Hos barn är det förkylning, ont i halsen, ont i öronen. Luftvägarna helt enkelt. För vuxna mer magproblem, trauman som att man skadat sig vid motorcykelåkning tex.
Hur ofta är gästerna så sjuka att de inte kan komma till dig utan du måste ta dig till rummet?
Mycket sällan. Kanske om det är en äldre patient och det är mycket trappor. Oftast får man en tid snabbt och kan komma.
Hur ofta klarat du inte att behandla här utan man måste få sjukhusvård?
Också mycket sällan. Vi kan ju vara tillgängliga ofta och hålla koll. Nästan oftare än man får på ett sjukhus. Vi observerar och tittar till gästen ofta om det behövs.
Hur avancerad utrustning har du tillgång till här på hotellet?
Jag har syrgas och kan sätta nål och ge dropp.
Hur farlig är solen egentligen?
Det är klart att den är farlig och att man ska vara extra försiktigt när man kommer hit från ett kallt land.
Upplever du att föräldrar generellt aär duktiga på att skydda sina barn med mössor, långärmat, solskyddskräm etc?
Ja, det tycker jag. Visst kan man ibland se föräldrar som precis kommit men som inte är bra på att skydda men det är ovanligt.
Är det vanligt med diarré och magont?
Nej, faktiskt inte. Det är värre med halsont, var i öronen, örsprång, feber, hosta.
Vilka nationaliteter söker mest hjälp oftast?
Omöjligt att svara på då det bygger på beläggningen men vi kan se en överrepresenation av finnar i Karon.
Sedan pratar vi förstås lite cancer och hon säger något som jag saknat hos våra resonabla, vetenskapligt utbildade västväldsläkare.
Det beror mycket på din inställning. Hur du mår psykiskt om du kommer att klarar cancer. I vanliga fall så angriper våra friska celler, cancerceller när de dyker upp och inget händer men om man har ett försvagat immunförsvar, är deprimerad och olycklig eller om det är försvagad på ett fysiskt sätt så är det inte bra. Att vi äter bra och rent, andas frisk luft och omger oss med positiva energier hjäper definitivt till. Vi ingår alla i ett så mycket större system än vi tror. Allt hänger ihop med naturen.
Jag ser i dina ögon att du är positiv. Det finns en stark vilja. Jag tror att det är över nu. Att det är borta.
Det säger hon till mig. Och hon är högst normal. Inga flummiga kläder eller rökelse i rummet. Hon är klassiskt klädd och har fin kjol och snygga skor. Allra högst sansad och välutbildad.
När jag berättar för henne att det är inte alls så man resonerar i den svenska läkarkåren suckar hon och ler lite. De vackra mandelformade ögonen kisar lätt. Själv svettas jag som en gris.
Nej, jag vet att det är så. Där ger man tex medicin, cellgifter i grovt indelade drag. Man ser inte den enskilda patienten. Alla behandlas med ungefär samma dos, lite beroende på vikt. Det är inte mer raffinerat än så men vi har en tusenårig österländsk filosofi som vi praktiserar och för oss är dert helt naturligt att psyket och kroppen hänger ihop så mycket mer än vi tror.
Jag tackar och bockar. Niger så jag nästan slår pannan i golvet och går därifrån med lättare steg än jag någonsin gjort i Huddinge sjukhus korridorer.
RSS-flöde