Hej på er. Så roligt att jag ser ett ökat engagemang, fler kommentarer. Ofta tänker jag att man kan bli hjälpt och stärkt av att läsa andras kommentarer. Jag har blivit snabbare på att godkänna dem. Så vad har jag gjort idag? Jobbat, haft tre möten via Skype, stängde ner datorn vid 16:15 och tog en långpromenad till Skanstull och tillbaka. Det tog drygt två timmar och på vägen träffade jag en hare och höll på att kissa på mig innan jag kom hem.
Och jag tycker verkligen att det här suger. Jag hörde att Agnes Wold sa att detta ska pågå till nästa sommar!!! Nästa sommar innan man släppt hela restriktionerna helt!! Jag kan inte leva isolerat i min lägenhet i drygt 1,5 år!! Så väldigt egoistisk och så privilegierad som jag är men det är mentalt jobbigt för alla.
Överhuvudtaget svänger jag kraftigt mellan att tro att jag ska dö för att en stund senare tro att att mamma ska dö, och en kvar senare så är jag säker på att detta är ett planterat virus som kommer ta död på många fler ä vad rödtröjan Anders Tegnell säger (jag älskar karln) och så går det en stund och jag undrar om jag kan komma iväg till Grekland i augusti, ni ser. Det svänger fort i hockey. Och jag tror det måste få vara såhär. Inga pekpinnar kring hur och vad vi ska känna kring det här väldigt obgreppbara som gör stort intrång i våra liv.
Så jag gick hem från min promenad och lagade ris och kyckling. Nu ska jag sova. Klockan är snart 00:30 och ryggen börjar göra ont efter att sitta här och jobba från köksbordet. Var snäll mot dig själv, sänk kraven nu. Passa på att fundera på vad som är viktigt i livet. Tips från coachen.
Kommentera (5)
Vid 12 kom Lina och hämtade mig. Och så handlade hon på vägen. Vi tog en promenad i Stureby, med rejält avstånd. Och sedan var jag tillbaka hemma. Pratade med Lennox som fortfarande är lite snorig så han kan inte komma. Nu är det nio dagar sedan vi sågs.
Lina köpte vita liljor till mig! Så fina, jag älskar ju vita blommor. Så jag har lyssnar på några poddar, skickat lite mail och känner mig väldigt håglös och ledsen. Rädd är jag, jag tycker det här är som en dålig skräckfilm samt att jag har svårt att de framåt och hitta strategier för ett nytt liv inne och isolerad förutom att ses utomhus på distans.
Jag försöker vara positiv men det finns ingenting att se fram emot längre. Det finns inget slutdatum som man kan förhålla sig till. Ni som inte är i riskgrupp kan ju ändå ses på ett annat sätt även om ni ska undvika folksamlingar, kommunala färdmedel. Men ni kan forfarande gå och handla om ni tänker på att hålla avstånd.
Jag kan inte göra något av det där. Och återigen, det är inte speciellt synd om mig. Är det någon som klarar isolering så är det jag som ändå trivs i eget sällskap. Behöver bara hitta ett sätt att förhålla mig.
Gårdagen bestod av promenad, lax och grönsaker och ett glas vin. Och Netflix.
Och idag har jag lagat raggmunk med fläsk och lingonsylt. Nu stinker det os o hela lägenheten. Fick denna kommentar nedan på bloggen tror jag, så surrealistiskt.
Det här helt förändrade världsläget gör mig orolig. Dels för min egen den där det handlar om att jag inte får bli sjuk i Covid-19. Inte med de här lungorna men jag är också rädd för världsekonomin och för alla de miljarder människor som nu sitter i karantän fast det förstår är en omöjlighet när man bor i ett flyktingläger med en hel familj på en yta stort som mitt kök eller kåkstäderna i Sydfadrika, Favelan i Rio eller Idlib ,världens just nu största katastrofområde. Här finns inget rent vatten, här kan man inte hålla avstånd. Vilket jävla hittepå för alla dessa människor.
Jag lindrar det med att beställa kuddar på nätet. Desto mer kaos utanför, desto mer kontroll vill jag ha på det lilla jag kan kontrollera just nu. Och det må vara ytligt men aldrig för har jag haft ett sådant behov att ha ett fint hem eftersom jag är här 24 timmar om dygnet i stort sett. Jag fick hjälp av Menfa att hämta kuddarna på utlämningstället, hon kom hit och hämtade mitt leg som jag hängde på dörren och lämnade paketen utanför dörren.
Och Lennox är snorig så han fick inte komma till mig idag. Jag vågar inte nu när jag är så duktig och verkligen isolerar mig. Samtidigt vet jag inte hur jag ska förhålla mig framåt. För det här kommer att hålla i sig i månader. Att helt isolera sig som jag, går det ur ett mental hälsoperspektiv? Promenader med andra kan jag göra. Och fika ute, med distans.
Idag tog jag en långpromenad på nästan två timmar i Gamla Enskede. Otroligt skönt att komma hem sedan. Hällde upp ett glas vin och värmde lax med sallad. Kanske blir det en serie på Netflix. Eller en podd, i natt lyssnade jag på podden ”Läget” med Sigge Eklund där han bjöd in starka röster för att diskutera Coronan. Bland annat Alexander Bard och Johan ”Stakka Bo” Renck som numera bor i New York. Lyssna om du får tid.
Annars händer ingenting.
Mvh kuddfestischen
Det kan ha varit i augusti för 30 år sedan sidåsär. Jag visste ju vem du var, gitarrist i metalbandet Motherlode. Det var inte alls min typ av musik även om jag alltid varit svag för distade gitarrer men det är klart, rock är alltid rock. Men hur målar man ett porträtt av svunnen tid? En tid där det fanns eoner av timmar till fester och partyn, där söndagarna tillbringades hemma hos Annlo i hennes 120-säng med rosa flufftäcke och där makaroner med smält smör och massor av svartpeppar aldrig smakat så gott, varken förr eller senare.
Det var där någonstans du stod framför mig på Ritz med det längsta och lockigaste hår jag någonsin sett.
Sedan tog vi sällskap hem till mig, till min 1,5:a på Tegelgatan och du tog ett bad. Låg i mitt badkar med det där långa blonda håret svajande som anemoner i vattnet och med ögonfransar ända upp till brynen. Och jag ringde Annlo och sa ”Det ligger en naken karl i mitt badkar”, och så skrattade vi lite om jag minns det rätt.
Sedan inledde vi en relation som var ganska trevande, Du och jag. Vi bodde nära, du i din etta ett stenkast bort med det stora köket till höger, en liten toalett och ett stort rum med vackra fönster där vi tillbringade tid med att titta på linjär TV och du spelade gitarr.
Och så varvade vi tiden mellan oss och mellan dina spelningar där jag lojalt lyssnade med hakan lutad i handen och med tindrande ögon. Du var en bestämd general med dina armband i läder och vita Converse.
Sedan rann förhållandet ut i sanden, vi rann ut i sanden och jag minns inte riktigt egentligen varför. Förmodligen det gamla vanliga. Olikheter, mindre närhet, mindre kommunikation och en rätt stor dos ungdom.
Och åren gick. Vi i tappade kontakten av naturliga skäl för jag flyttade till Stockholm och det var först 2009 som vi stötte på varandra igen på ett lekland i Örebro. Vi var där med våra söner och jag hade, året innan, drabbats av tarmcancer, samma cancer som idag tog ditt liv.
Och det här är ingen kärleksförklaring, Naturligtvis inte. Det här är en betraktelse, en iakttagelse, en blick i backspegeln över en svunnen tid som du var en del av.
Idag går mina tankar till din fru Maria och alla barnen. Cancer är ett jävla helvete som separerar människor från dem de älskar.
Tack Tom för musiken.
Vi lever alla under helt andra förutsättningar numera och det kommer att vara så under månader framåt. Det är många känslor hos de flesta av oss. Plötsligt börjar poletten trilla ner att det inte längre handlar om en stund utan att vi måste förhålla oss till det här extrema läget, både i vår närmiljö och globalt.
För mig, som är riskgrupp är det ännu svårare då jag har noll kontakt med människor fysiskt sett. Det gör att jag är hemma 100 %. Jag tar promenader men jag handlar inte om det inte är absolut nödvändigt och ingen annan kan. Hemmet har blivit ännu viktigare. Att det är mysigt. Jag ringde snickaren Putte på Wallenbergs Bygg som kom och satte upp tre speglar jag köpt tidigare.
Snabb som en iller var han och på 15 minuter satt alla uppe med rätt plugg.
Speglarna väger fem kilo var och mina väggar är betong så jag fixande inte att borra upp dem själv. Det hade jag kanske gjort men risken hade varit att de släppt så småningom.
Jag satte två speglar i vardagsrummet och en i sovrummet och det blev så otroligt stor skillnad! Öppnade upp och gjorde rummet större, gav det liv på ett helt nytt sätt utan att ta lika mycket plats som en tavla.
Jag ska köpa ett högre sidebord här. Det blev verkligen ett stort lyft i vardagsrummet, har fattats något här, bara varit ett tomt hål på väggen. Och så har jag beställt nya kuddar via nätet. Dumt bara för jag vet inte hur jag ska hämta ut dem då jag inte ska träffa folk. Kanske Lennox kan.
Ljusbeiga kuddar i 60×60 blandat med några mindre. Alla i samma färg. Kommer bli mer enhetligt men zebrakudden får stanna. Älskar den.
För mig är det viktigare än någonsin nu med ett harmoniskt hem då jag måste förhålla mig till att tillbringa all tid hemma.
I morgon kommer Lennox och det är också svårt. Han går i skolan och kan ju dra hem hur mycket smitta som helst egentligen fast jag är superduktig och inte rör mig bland folk. Hur sjutton ska man tänka?
Att inte träffa honom på månader är ju helt uteslutet. Tänker att han måste tvätta händer och inte vara för nära mig helt enkelt. I morgon är det fredag och det är ingen skillnad mellan veckodag och helg, allt bara flyter in i varandra.
Och åter, jag gnäller eller klagar inte. Jag bor i en stor lägenhet på fyra rum och kök, varann vecka ensam och mitt jobb är inte i någon fara vad jag förstått.
Netflix är bra. Och jag kan ändå se detta tillfälle till att faktiskt fundera på vad jag vill och vem jag är. Navelskåderi, rekreation och funderade. Döden kryper nära för många av oss, en känsla jag har levt med länge och har varit i ett katastroftillstånd tidigare så jag kanske är bättre rustad.
Det som händer nu är att vi sänker garden och våra försvarsmekanismer sänks. Helt plötsligt börjar vi skala av och bli sårbara inför varandra. Vi påminns om hur viktiga våra relationer är till vänner, partner och familj. Insikten att vi kan förlora dem, eller oss, gör detta. Mycket bra uppsida, ta chansen och se vad denna nya insikt för med sig tycker jag.
Kommentera (4)
RSS-flöde