Annons

FREDAGSMYS

IMG_7854.JPG

 

image

Threst har städat. Det är han bra på. Finns inget att klaga på. Det är lika varmt som jag mindes den från förrförra veckan. Men jag har glömt att köpa med mig vita doftliljor. Klockan är bara 9 när jag kommer släpandes på min resväska och nessecär.

Det här ont-i magen-hej då är en mardröm. Vi pussas. Solen är varm, den värmer redan. ”Vi ses om en vecka mitt hjärta, ha det bra i skolan” säger jag med den bästa charaden i världen.

IMG_7857.JPG

I kylen finns frukost. Threst har köpt alla mina favoritsaker. De kommer ruttna. Bli gamla. Så var det sist. Jag äter inte.

 

Jag går till Malmen efter jobbet klockan 19. Dödar tid. I min värld är det fredagsmys. I den förra världen

IMG_7855.JPG

Det luktar alkohol, dammiga mattor, krog. Jag dricker cava. Ler. Skrattar till ock med. Men vill inte vara här förstås. Patetiskt. Inte jag.

Längtar efter mitt utymme så jag kan få släppa Oscarsnomineringen.  Fem killar vill ses. Jag vill bara spy.

Träden längst Tussmötevägen är fortfarande gröna. Klockan är 1:43 när jag går förbi Hemskogsvägen där jag bott de senaste 12 åren. Men jag svänger inte ner utan fortsätter rakt fram. Nästan  200 meter bort sover kärlek i lakan jag bäddade i morse. Är hans mun lite halvöppen som igår natt? Har han kastat av sig täcken? Fanns  det kvar flingor?

 

Jag är inte där, jag går förbi vår avtagsväg och gråten är inte längre i mitt bröst. Den tar sig djuriska läten. Forsar nerför kinderna, droppar ner i min halsöppning,  hulkningar jag inte kan styra alls.  Fy fan vad vad det här suger.  Hur gör man?

Annons

DEN SVART/VITA VECKAN

image

Det började redan igår. Det här ledsna. I morgon byter vi. Då är jag tillbaka i resväska, i någon annans lägenhet. På hold, ett låtsatsliv. Jag packar mitt i natten när Lennox somnat på Threst sida. Vill inte att han ska se resväskan. Att jag är på väg bort.

image

Nästa vecka är fylld till varje sekund. Från tidig morgon till sen kväll. idag fredag, lördag, söndag, mån, tis, ons och tors är fulla. Bara lördag och söndag dag jag inte febrilt lyckats hitta något att göra. Jo, tatueringsmässan. Ah, bara söndag dag att lösa.

”Guldknappen”, ”Kristallen”, Tony Irvings bokrelease, Specsavers final, öl med Charlie, och Chicgalan. Inte vara ensam, inte sitta i den där lägenheten ensam. Aldrig. Det går inte.

image

 Hur det här farvälet ska se ut i morgon bitti kan jag inte tänka på. Jag packar min väska och Lennox cyklar till skolan. Hans pappa tar emot honom hemma på eftermiddagen. Jag har tryckt in två intervjuer i dag och  i morgon men de är svåra att göra. Svårt att fokusera, hör inte vad folk säger. Känns som om hjärnan kokar. Den är överfull av saker som den processar. Någon skrev. ”Se till att äta bra och sova ordentligt”. Men jag straffar mig.

IMG_7850

Hos Regina Lund bröt jag ihop förra veckan. Snorade och grät som en femåring. Stackars kändisar. Gråtfest. Jag glömmer saker hela tiden och hinner inte med. Mailkorgen är överfull. Alla vill kramas virtuell och jag hinner inte svara. Det gör mig stressad. Boendeletandet gör mig stressad. Måste hålla koll, googla, ringa runt, jaga, jaga. Micaela och andra vänner jobbar på sina håll för att lösa saker.

Måste ta bilen den här veckan och åka runt i hela området för att gå in i portar för att se vilka som är värdar och sedan GÅ UPP TILL DEM. Inte ringa. Det är ett väldigt långskott men jag drar i alla tåtar jag kan. Och jag vill inte bli ett offer. Vill visa Lennox att mina val är viktiga. Att han har en stark mamma. Och är glad för Sara Sommerfelds ord idag.

”Du gör rätt. Tänk aldrig att du ska ha dåligt samvete. Du visar honom något bättre och att du är viktigt. Det lär honom att sedan själv ta sina val och sig själv på allvar”

Annons

VÅR KVÄLL

 

 Spelar in en videohälsning till Mama London som driver barnhem i Kongo. Det är för Läkarmissionen och kommer att visas på en sajt så småningom.  En otålig Lennox har lovat vara med.

Micael ställer upp och filmar. Sedan åker vi alla hem och äter hamburgare och jag och Lennox till Fryshuset till 20:30. Det är ett knep att hinna med. I vanliga fall hade Threst lagat maten och jag kunnat fokusera på inspelningen.

Men det är ok. Priset man betalar för att slippa mista sina barn varannan vecka är dock högt. Jag var inte villig att betala det under flera år. Förrän jag insåg att jag inte ville leva någon annans liv.


Och jag har fått låna någons etta varannan vecka. Så istället för att bo i lägenheten i Östberga, kan jag nu bo lite trevligare den veckan jag är barnfri till fram till sista oktober då det blir tillbaka till Östberga.

Fantastiska människor finns omkring mig. Det har däremot inte löst sig med permanent boende för mig.

Här hemma ska vi äta middag, baklängesmiddag tror jag. Vi börjar med desserten.

Annons

MIN PAUS I ALL MIN KAOS

 
Kärlek. Så mycket kärlek från er. Jag har läst alla kommentarer.  Jag behövde inte vara rädd att ni skulle döma mig, såga mig, håna mig. Ni har ju burit mig förut. Krigat och lyft mig. Förlåt. Jag borde vetat bättre.

Det är min vecka i huset med Lennox. Min allra första vacklande vecka. Och trots att det är som vanligt. Är allt annorlunda ändå.

Ingen Threst som kommer hem. Vi kan äta när och vad vi vill. Vi skrattar mycket. Och åker skateboard. Men situationen är ny och lite ängslig. I 14 år har vi levt ihop. En lång tid.

Jag försöker inte tänka framåt. Vill inte förstöra glädjen idag över sorgen i morgon. På fredag byter vi. Då packar jag min väska och åker till ettan i Östberga. Lord have mercy.

Så jag njuter. Pussar brun nacke och ligger nära. Packar hans väska till skolan med ombyteskläder och nya gummistövlar. Inte tänka fredag. Bara vara här och nu. Inget annat betyder något.

Anna Lindman skrev så klokt på min Facebook

”Vi är många som överlevt, som lyckats göra livet helt trots varannanveckaslitet. Som hittat lyckan, vunnit något annat, tillsammans med barnen, utan att någonsin glömma vad det kostat. Man gråter sig dit, men man kommer fram. Tack för att du delar och skiter i fasaden.” 

Annons

VI SKILJER OSS

FullSizeRender2

Östberga 7:43

Redan när jag drar det första vakna andetaget börjar jag gråta. Det går inte att hejda. Det värsta är att det gör ont. Fysisk ont, som om jag har ett hål i hjärtat. Sedan fortsätter det bara. När jag borstar tänderna är det snorsträngar som blandar sig med vattnet och tandkrämen. Jag lever såhär nu. I en skuggtillvaro. En ballong utan snöre. Hela min existens är ruckad, jag känner mig helt vilsen på alla plan.

Lägenheten innehåller en säng, ett bord, två stolar och en lampa med fransar i sammet, tror jag. Och ingen TV: I bokhyllan står fotografier på de som bor här ibland. Bröllopsfotografier, i svart vitt. Och min resväska packar jag inte upp. Inte på hela den veckan jag ska vara här.

Vi har skilt oss. Efter många års funderande har vi gemensamt kommit fram till detta. Jag har inte delat det med er alls. Av respekt för Threst och Lennox. Och jag förstår att det kommer som en chock för er. Några kommer säga. ”Vad var det jag sa”, eller ”klart det inte kan fungera när man lever sådär olika liv”.

Och orsakerna är många. Men det är ingen dramatisk handling i nuet. För oss är det ett långsamt farväl som vi tog ett beslut att göra. Ingen har träffat någon annan, vi är vänner och tänker fortsätta vara det. Och jag kan ändå tycka att det är viktigt att visa sina barn vad kärlek är och vi har kämpat så länge och så mycket men kan inte visa det.

Det har skvalpar runt i mig länge. Kan jag leva utan Lennox  varannan vecka? Klarar jag mig ekonomiskt?  Kan jag bygga ett nytt liv? Kommer jag någonsin kunna bli lycklig utan mitt barn på heltid? Tänk om jag blir sjuk igen, hur blir allt då? Och så gjorde vi det. Bestämde det en mulen dag i juni. Och jag kommer inte berätta mer än så.

Jag har lovat Threst att lämna honom utanför det här. Och eftersom Lennox kan läsa tänker jag aldrig skriva något som kan rucka hans värld mer än vad vi redan gjort. Vi är överens. Det är bra. Den biten är inte den jobbiga. Det är att vara utan mitt barn.

Vi har semestrat ihop som planerat i sommar. Vi har inga problem att vara tillsammans trots att vi numera inte lever under samma tak samtidigt. Threst är en fantastisk man och förmodligen den bästa man kan separera ifrån och jag kommer aldrig prata illa om honom.

IMG_7122.JPG

Han är pappan till mitt barn och vi ska förhålla oss till varandra flera gånger i veckan. Men vi ska inte vara gifta och det är ett klokt och bra beslut.

Det är varmt i den här lägenheten. Jag har köpt vita doftliljor och tagit med mina ljus. Jag har bäddat med mina finaste lakan som luktar hemma men det hjälper inte ett skit. För jag bara gråter. Till sömns och när jag vaknar. Däremellan går jag till jobbet och spelar charader. And the Oscar goes to….

Jag ser till att komma hem sent, helst mitt i natten så jag slipper tänka. Kan inte vara här och vara. Så jag dricker öl med kollegorna, Går på mässor, intervjuas. Dödar tid, dödar tid. Har ångest som river i mig i sängen. Hur mycket tårar har man? Kan man torka ut? Hur gör man för att hitta en meningsfull tillvaro varann vecka när man är barnfri? Hela min mammaroll är ifrågasatt. Jag är bortkopplad.

Och även om jag vet att Lennox har det bra hos Threst så spelar det ingen roll. För det handlar om mig. Min separationsångest är fan är helt sinnessjuk. Aldrig kunde jag tro att det skulle vara så överjävligt vidrigt de här veckorna. Allt är helt meninglöst. Jag tvingar mig till att göra saker. Men det finns ingen glädje i något. Jag lever. Men jag lever inte. Och jag fattar att det är min första vecka utan honom men hur kan man någonsin tycka att det här varannanveckas livet är ok?

Det är sorg. Jag sörjer. Dels att vi inte lyckades hålla ihop vårt äktenskap men även över att Lennox inte finns hos mig varje dag. Hur har han haft i skolan? Hur mår han? vad har han på sig? Vad gjorde han i helgen? Threst skickar bilder och messar. Håller mig uppdaterar men det hjälper inte. Det blir nästan värre.

Så nu bor jag här en vecka. Sedan flyttar jag till huset. Som inte längre är mitt. Threst ska bo kvar. Jag ska hitta ett nytt boende. Och den andra veckan bor Threst här i ettan. Så Lennox är alltid kvar hemma i sin miljö och vi istället som packar våra väskor. Och nu kommer det som också är väldigt svårt för mig.

Jag har stora problem att lösa min boendesituation. Jag kan inte ta lån av omständigheter som inte jag själv har satt mig i. Det gör att jag nu inte vet hur jag ska lösa det här och det äter förstås upp mig också. De pengar jag blivit utköpt med räcker ju inte ens till en halv etta.

Så jag ber dig om hjälp. Vet du någon andrahandslägenhet? Vad som helst inom rimligt avstånd från Lennox skola så maila mig. En trea. Jag är desperat och måste lösa det här inom tre månader. Är öppen för alla förslag, långtidsuthyrning helst förstås, tills jag kan ta ett lån och köpa den bostad jag vill ha (om tre år)

Och var snäll. Jag klarar inte massa skit just nu. Är skör som en fågelunge. Att hålla näsan ovanför vattenytan är precis vad jag mäktar med. Jag kommer inte läsa era kommentarer, jag fixar inte det just nu helt enkelt. Bostadproblemet knäcker mig.

Att inte få leva med sina saker och kunna planera och hitta ett boende som jag kan göra mysigt och till mitt och Lennox gör mig ännu mer orolig och ledsen förstås. Men nu har den här situationen uppstått och det går inte att lösa.

Vännerna tröstar och kramar. Men inget hjälper. Det enda som kan få mig att sluta fulgråta är att jag vet att människor har det värre. Jag har tak över huvudet, ett jobb. Men det här med varannaveckaslivet. Fy vad det är vidrigt.

En ny Lotta kommer. Den gamla finns kvar men jag är singel nu. Singel. Men inte ensam. Jag har Lennox. Jag kommer aldrig kalla mig ensam. Min soulmate. Min läromästare. Till dig är jag mamma sju dagar i veckan året om. Fast vi inte ses varje dag.

Puh. Nu var det sagt. Ska vi börja det här nya kapitlet  tillsammans nu?

 

Mer inspirerande läsning:

1 maj 2008. I ett soligt rum på SöS förändras mitt liv för alltid. Tjocktarmscancer och en akut operation där 80 centimeter tarm tas bort. Cellgiftsbehandling i sex månader. Cancern sprider sig till levern men jag blir friskförklarad 2012. Jag jobbar på tidningen Hänt i Veckan och lever villaliv med sonen Lennox, 10, och maken Threst. Cellgifter och champagne, gala och galon. Vill du läsa om mig efter cancerbeskedet söker du på arkiv maj 2008. Vill du lära känna mig innan sjukdomen rekommenderar jag dig att börja från början.