VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

KRAMTJUV

Jag är i huset, mitt gamla. Jag hittar inte här längre, skedarna ligger på helt andra ställen. Soppåsarna likaså. 


Det är en oerhört märklig känsla. Som att sätta ner fötterna i ett par gamla invanda träskor efter att ha gått en hel dag i pumps. 


Vi bakar. Och äter sushi. Och jag stjäl en kram bakifrån. 

Kommentera (7)

Annons

2006

Idag när jag kom upp på jobbet stod den här framme. Tydligen hade någon hittat den i källaren. Och Ola, kom fram till att den är tagen 2006. Tagen av Jonas Hessman. 

Nåja. kollegan Maggie vill ha den hemma. Inte mig emot. 

Kommentera (9)

Annons

17 SEPTEMBER-2013

 

 

Kristian-Gidlund-4

Foto: Fahlström

… Då tystnade den vassaste pennan jag kände. Då gick 29-årige Kristian Gidlund  bort i sviterna av sin magsäckscancer. Och hann beröra en hel värld.

Ibland undrar jag om sanningen kommer till oss i våra sista andetag. Anledningen att vi är satta på jorden.

Är det för att lära andra, för att reproducera oss, för att av våra misstag dra lärdom?. Jag vet inte. Inte alls. Det enda jag vet är att de flesta av oss är på helt fel spår. Jag tror på att skala av. Först då kan vi hitta kärnan till det äkta.

Jag kan inte själv. Jag har köpt en lägenhet för miljoner och fyllt den med materiella prylar som inte ger ett shit lycka. Jo, ett kort rus, en kort tillfredställelse.  Jag är inte mer än människa och gör som alla andra.Men jag grubblar på att bli en bättre.

Lennoxtid. Hel ett tag.

Kommentera (9)

Annons

DEN HÄR FILMEN SPELADE VI IN I KONGO

Unknown-3

Foto: Christopher Hunt

Jag vet att en del av er inte får ihop mig. Att det är viktigt med att människor på något vis är…sammansatta. Annars skapar det oreda. Gillar man yta kan man man inte vara djup, engagerad eller omsorgsfull. Det där har jag pratat om tusen gånger. Den enda som kommer undan med det är Angelina Jolie möjligtvis.

Afrika lämnar mig aldrig. I perioder är det tungt. Alla barn jag träffar som inte har det så bra, de dyker upp. Men också i stunder när jag tvivlar på mig själv eller mänskligheten, så minns jag  fantastiska eldsjälar som Monica Woodhouse eller den lilla gatupojken i blå jacka som fick komma till Läkarmissionens ”Tigers club”.

Han som stack sin hand i min, mitt i natten i Kampala och på klockren engelska frågade vad jag hette med ett brett leende.

Den här filmen spelade vi in i Kongo för ett halvår sedan. Det gör det möjligt att fortsätta rädda liv på  sjuhus som Panzi. När jag ser den slungas jag tillbaka dit. Dofterna, ljuden, mötena.

Den oroväckande tysta avdelningen för undernärda barn där uppgivna mammor sitter med små flämtande barn i famnen som kämpar för varenda andetag. Det är då man måste gå ut från rummet. Vända ansiktet mot solen och tänka, ”De är här, vi räddar dem”. 

 

Att bli skyddsängel för 100 kronor i månaden är en bra grej tycker jag. Då går pengarna till speciellt utsatta barn och de flesta kan avvara 100 kr (inte alla, jag vet)

Kommentera (7)

KVÄLLENS SKRIVPLATS

Fredag. 18:27. Det är bara jag och en man som sitter här, en våning upp på Hotel Clarion, Skanstull. 

Tyst, lugnt. Hela kostcirkeln har jag tryckt i mig. En Twix, en påse nappar och så en latte. En öl skulle sitta fint. Undrar om skrivflödet kickar in. 

Kommentera (6)