1 maj 2008. I ett soligt rum på SöS förändras mitt liv för alltid. Tjocktarmscancer och en akut operation där 80 centimeter tarm tas bort. Cellgiftsbehandling i sex månader. Cancern sprider sig till levern men jag blir friskförklarad 2012. Jag jobbar på tidningen Hänt i Veckan och lever tillsammans med sonen Lennox, 10. Cellgifter och champagne, gala och galon. Vill du läsa om mig efter cancerbeskedet söker du på arkiv maj 2008. Vill du lära känna mig innan sjukdomen rekommenderar jag dig att börja från början.

Annons

BRÖSTEN

  

Håller på att bli sjuk. Blivit smittas av Lennox förstås och nu sitter jag här i soffan, fryser och börjar få ont i halsen.

   

Mammografi häromdagen. Jag ville ra bild på mig själv i maskinen, ja alltså inte så brösten syntes. Men det fick jag inte. Fast det bara var jag själv på bilden. Synd och konstigt. 

De verkar inte fatta att det bara är ett sätt att få fler att gå på sina kallerser. Alltid bra att visa i bild. Men det ojjade sig över. Vad finns att dölja? Min rygg på en bild. 

  
 Så jag tar en gammal bild därifrån istället. Snälla. Gå nu på din kallelse. Den räddar liv. 

Annons
Annons

VABB

  
Lennox vaknar upp med ont i halsen. Klockan är 6:30 och det funkar inte att gå till skolan. Bara att meddela jobbet att man inte kan komma och försöka vyssja honom till sömns vilket till slut lyckades. 

Det ställer ju alltid till det i min mentala hjärna. En hel dag förlorad på jobbet. Allt som ska hinnas med, nu blir veckan en dag kortare. Samtidigt kan man inte tänka så. Ens barn går alltid först. 

  
En av utmaningarna här i livet är att leva i nuet.  Vi har en tendens att alltid tänka på der som ligger framför oss. Och det gör stt vi inte kan njuta av att vara just i det ögoblick vi är i. Avis på de som kan. 

Annons
Annons

ME,MYSELF AND I

  
Hemma. Väggarna är fortfarande tomma. Det tar tid. Gud sådan tid det tar att bryta upp, nyorientera sig, hitta den gamla Lotta igen. 

Nya rutiner, nya sätt att möta helger och vardagar på. Men det jag lärt mig, främst av möta människor som inte ens äger ett par skor, är att jag är väldigt lyckligt Lotta (d)

Söndagkvällen tillbringas här. Ännu inte alls riktigt hemma. Jag kan inte säga att jag är helt lycklig. Vem är det och går det ens att sträva efter? Enligt Maslows behovstrapp kommer lycka rätt lågt. 

Först de viktigaste, grundläggande behoven som skydd, mat. Senare, lpngt senare självförvecklingande och lycka.

 De kvinnor jag mött i Afrika tittar ofta konstigt på mig när jag frågar om lycka, om de vill att deras barn ska bli lyckliga. 

Det är en massa saker jag inte kan skriva om här. Av respekt för Lennox. Att han ska skyddas är högst upp på min Maslow.