Lilla skorpan är sjuk igen. I natt har T och jag turats om att ge vatten, alvedon och tröstande ord. Det får mig att tänka på hur oerhört utsatta och sårbara vi är som föräldrar . Vi delar på bördan att torka spyor på natten och snoriga näsor.
Vi är totalt beroende av varandra för att upprätthålla någon som helst syssla. Jag kan sticka iväg och rida och tar Lilla skorpan när jag kommer hem. T kan slå några hinkar medan jag är hemma.
T är väldens bästa pappa. Inte en enda gång att han tappat behärskningen utan pratar alltid med sin mjukaste röst och avleder.
Inte som jag som flippar och väser mellan sammanbitna käkar.
Och så är han satans snygg fortarande trots att några gråa hår har smugit sig in i skäggstubben.
Och gör fantastisk sushi och Tom Kha
Om man ser honom i motljus och halvblundar kan man nästan ta honom för snyggingen Tyson Beckford. Men bara nästan.
Men han kan göra mig tokig när han inte lyssnar. Då vill jag bara dra honom i de stora jumboöronen och skrika "Men lyssna nu då för fan".
Eller när han släpper sina kläder överallt och jag får sniffa mig till vad som ska tvättas och inte. Men han är en fena på att organisera och byta däck och ingen kan få mig så trygg som han.
Det bästa är att han är bara min.
Jag tycker vi är bra. Vi är duktiga ihop. Vi kämpar på i vällingträsket och ibland fräser vi åt varandra men utan honom skulle livet te sig så mycket blekare.
Jag säger som Martina Haag: Om gud gav mig en katalog med alla snygga snubbar i hela världen så skulle jag inte tveka. Sorry alla Lenny Kravitzar och Keanu Reevesisar. Det finns bara en.
RSS-flöde