Brorsan och Elsa, nyss hemkomna från Mauritius vilket man inte kan tro.
Längbro församling. Mormor begravs idag och det är ett fantastisk väder. Kusin Steve och hans fru konfererar bland gravarna.
Mamma och Lennox. Det är pappavecka men viktigt att han följer med och tar farväl av gammelmormor.
m
Det är en väldigt enkel begravning. Mormor var 97 år. Kvinnorna i min släkt blir gamla. Några vänner från församlingen, vi, barn och barnbarn.
Vi har tagit tåget. Orkade inte köra bil faktiskt. Och det är klart det är lite tungt trors att hon blev gammal och det är förväntat.
Begravningar river upp saker, får mig att börja fundera över meningen med allt och vad man ska fylla livet medd.
RSS-flöde
Vi ska sjunga en sång i de levandes land
och vila i ljus på en helt orörd strand
Där tiden är stilla, där sol ej går ner
och det stormiga havet finns inte mer …
Döden kommer aldrig lagom, aldrig vid rätt tillfälle, när den än kommer. Vi vill alltid ha ett år till, en vecka till, åtminstone över julen.
Dagens människor är vana vid att kunna förhandla. ”Jo, jag vet att det var deadline vid midnatt, men jag somnade vid datorn och vaknade kvart i ett. Visst kan ni ta emot min ansökan ändå?” Eller ”Jag vet att man måste ha godkänt på den kursen för att få gå ut på praktik, men min skrivare slutade att fungera, så jag kunde inte lämna in uppgiften i tid. Det är ju inte mitt fel, så jag måste ju få gå på praktik och lämna in uppgiften efteråt!” Eller ”Men inte kan ni vräka mig! Jag betalade en resa till Mauritius, och då fanns det inte pengar kvar till hyran. Jag betalar sen – om jag inte betalat till resebyrån i tid, hade jag inte fått åka med!”
Döden förhandlar emellertid inte. Den är oåterkallelig, och därmed mycket svår att förstå i dagens samhälle.
Sedan är det ju så, att även om det – som i din mormors fall – var (för)väntat, gör det inte förlusten mindre. Varje dödsfall innebär ett avslut, en punkt, och vi får inte välja när det händer. Det enda vi kan göra, är att förhålla oss till det inträffade och sörja. Hur sorgeprocessen ser ut, vet man inte i förväg, men man måste igenom den. Är man en frisk människa, kommer man ut i andra änden en erfarenhet rikare och – sannolikt – mer empatisk än innan. Så tror jag att det blir för dig.
Vackert <3 men har aldrig förstått varför människor vill visa upp kista och begravning för alla, men vi är olika, för mig är det händelser som jag vill bära i mitt hjärta för mig själv, finns inget rätt eller fel bara en tanke om hur olika allt kan vara…kram
Kram till dig…
Min mormor ligger också begravd på Längbro
<3
Sorg och saknad går hand i hand.När vår älskade gosse gick bort så orkade inte min mans farmor leva längre.Hon gick bort samma år men hon blev 101 år.Hennes hjärta gav upp eftersom ett älskat barnsbarnsbarn lämnade oss……ha en fin kristihimmelsfärdsdag
Kram Kia
Även om vi vet att våra kära är både gamla och sjuka så kommer ofta döden oväntat-på något underligt sätt! Alltid är det för tidigt-hur gamla de än är! Hoppas er minnesstund blev fin-för den lever ju ofta kvar väldigt tydligt! Tror (vet) att det är bra för barn att vara med i livets händelser även om det är sorg! Mitt ena barn var med när min mamma vandrade vidare….Vi visste att mammas tid på jorden var över snart, mina syskon, jag och våra respektive var hos henne. Med var vår dotter som stod sin mormor väldigt nära och hennes dotter då 5 år. Vi var där några timmar och gick sen för att äta. Kvar var min dotter som satt i mormors säng-vi hann inte mer än få in vår mat innan min mobil ringde, mamma hade då vandrat vidare. Vi var som ett gäng tennsoldater som utan ett ord lämnade vår mat och åkt tillbaks till mamma. Där var vi sen flera timmar, gjorde henne fin och tog farväl. Vårt barnbarn var med hela tiden och så naturligt livets vänder blivit för henne-helt annorlunda än när min morfar dog och vi barn direkt fick gå till grannarna…..