Chipsen och ”Lets Dance” tog slut samtidigt. Lennox har åkt till Threst. Läxan och de röda gympaskorna i en påse. Mitt hjärta ihopsnörpt.
Ett så fruktansvärt onaturligt sätt att leva på . Vet att jag tjatar men vänjer man sog någonsin eller kommer det bara göra mindre ont?
Tidigare kalas för Lourdres. Vi övverraskade med Jan Johansen som kom in i köket och sjöng ” Se på mig” och ”Trumslagarens pojke”.
Men ligger jag här likförbannat och äter chips och tycker synd om mig själv.
RSS-flöde
Vad ska jag säga? Flyttade från mitt ex 1/7 2014, snart två år sedan. Man vänjer sig, men det är fortfarande en konstig känsla, den där veckan utan barnen är fortfarande svår. Men! Det är absolut det bästa för barnen att ha båda sina föräldrar närvarande. Mina barn fick jackpot när jag lämnade kan man säga. Deras pappa bestämde sig där och då för att dra ner drastiskt på arbetet. Så från att ha jobbat typ hela tiden, jag var nästan alltid själv med barn, hus och hund, så är han numera helt ledig varannan vecka…
Ursäkta mig, Lotta – den här kommentaren hör inte hemma här, men jag vill bara uppmärksamma Monica (som gjorde ett långt inlägg under VABB) att jag har svarat henne där.
TILL LOTTA: Alla separationer är en stor omställning och du måste ta dig tid att låta allt sjunka ned. Det är tillåtet att tycka synd om sig själv! Jag är övertygad om – eller i alla fall hoppas jag – att du/ni kommer in i en jämn lunk så småningom, då du kan njuta av livet både med och utan Lennox. Ha en fin Valborg!
Ursäkta att jag blandar mig i, läste vad du skrivit. Ni ska int alls bry er vad den falska sign ‘monica’ skriver, hon kör med falska identiteter! Jag vet inte vad som gör att denna person tar i så hon nästan spricker, som ett Troll. Jaf och flera andra ska bara nonchalera denna smuts spridare!
Ha en skön kväll.
Hej Sigrid!
Troll – absolut inte. Jag har, i denna blogg, skrivit ut min e-postadress för att den som vill skall kunna kommunicera med mig. Lotta har – givetvis – min mejladress.
Så tyvärr, Sigrid. Det är inte någon falsk signatur, och jag står för vartenda ord jag skrivit.
/Monica
Är själv separerad sedan 3 år och första tiden var ett helvete. Att hitta sig själv när man var själv, den så självklara känslan av att ens barn finns där så fort det föds och sedan bara får vara med mig ibland går inte ihop.. Men vet du, hjärnan är så fiffig så tillslut så går den med på att det är så här och man börjar sakta fungera som människa även de veckor ens älskade barn är med sin andra förälder. Så håll ut, men alla känslor är tillåtna innan det blir bättre! Kram
jag tror som de flesta att ‘monica’ är en falsk signatur, men är säker på att hen är kvinna och att hen skriver mycket, kan vara journalist tex, och inte så ung längre. Och kanske har svår PMS?
Jag har ett vackert hem och en mycket vacker trädgård. När jag berömde L för hennes soffbord och böcker var det för att jag tycker det är snyggt och modernt,( så har även kronprinsessan i sitt privata hem.) Böcker ÄR vackra och jag skulle aldrig ha läsplatta! Jag äger mycket böcker och jag läser mycket, lånar en del på vårt bibliotek. Jag skrattar åt påståendet att jag skulle vara ‘outbildad’ !
Men signaturen är en ensam och lessen person som skriver mitt-i-nassen- här och spyr ut näthat. Och sin osäkerhet.
Marianne
Jag ångrar inte en sekund de separationer jag har genomgått och konsekvenserna efter dessa. Det är ett medvetet val man gör och kanske mycket egoistiskt? Tänkte du aldrig på att konsekvensen blev att ha ditt barn på halvtid? Var det värt det och var förhållandet så dåligt så att det är värt den situation som du sitter i idag? Tror vi är bortskämda, så enkelt att gå vidare då det inte passar längre, förr bet man ihop på gott och ont, kvinnorna hade oftast inte råd att separera och tvingades leva kvar i riktigt destruktiva förhållanden. Idag blir vi less då inte kärleken är rosenröd längre. Jag tyckte synd om mig själv i relationen, utvecklade ett riktigt martyrskap över att jag fick dra det tunga lasset hemma.
Vi blev lyckliga på varsitt håll, barnen varannanvecka javisst , jag tyckte det var toppen, de hade det bra hos sin pappa och jag hade ork till att ge så mycket mer då de var hos mig. Idag då de är vuxna har vi jättebra kontakt men jag är en baddare på att curla!! Jobbar med det, men vill dem så väl och nej det är ingen kompensation för missad tid bara sån som jag är. De har fått det bästa från två håll.
Nu kan jag inte vara tyst längre – om jag hade en blogg där jag blev så påhoppad och mina läsare dessutom började ”kriga” med varandra, då skulle jag nog fundera på att lägga ner! Men Lotta verkar inte bry sig speciellt, och det är hennes val!
Naturligtvis kan JAG välja att inte läsa kommentarerna här………