Foto: Jonathan Emparan
Lennox har landat med allt vad det innebär. Och hjärtat tar små skutt av glädje medan jag processar vidare. Jag är ju ensamstående. Konstig ord. Ensam. Jag har ju Lennox, jag är inte ensam. Står inte ensam. Rullar med hela min klick. Men det är klart. Jag lever ensam varannan vecka.
Förstås trodde jag inte att mitt liv skulle se ut såhär. Å andra sidan trodde jag inte heller att jag skulle bli sjuk, eller ens få barn. I veckan kom pappren från tingsrätten. Vi är numera skilda. Det har gått sex månader sedan de skickades in. Threst är i Brasilien. Jag sitter i ett kök högst upp i ett lägenhet och skriver. Mina vänner Micaela och Emma har precis varit här på middag. Det blev spaghetti och köttfärssås med en sallad till. No fancy att all. Men mysigt. Livet går vidare. Inte som jag trodde. Men det går vidare och jag med det. Det känns bra eftersom Lennox är här. Ordningen är återställd.
En väldigt klok bloggläsare skrev en väldigt klok kommentar nyligen:
Det är skillnad på att fråga och att på ifrågasätta. Att ifrågasätta någon som är generös nog att lämna ut delar från sitt liv och som är i kris (ja, skilsmässa är en kris) är inte på något vis stödjande eller hjälpande. Att ifrågasätta är att tro att personen, som sitter med förstahandsinformationen om sitt liv, inte är kompetent nog att fatta rätt beslut i det. Att ifrågasätta är att tro att man som läsare vet bättre hur skribenten skulle agera. Bloggen finns inte här för att personen vill bli ifrågasatt utan för att man är generös nog att dela med sig av sitt liv till någon som det kanske ger någonting att läsa om det.
Fråga kan man göra. Men den som bloggar har ingen skyldighet att ge svar. Man väljer själv exakt var gränsen går och vad man vill och inte vill berätta om sitt liv. Håll i minnet att läsaren inte som motprestation lämnar ut någonting av sitt eget liv.
Och man kan tycka olika men man behöver inte nödvändigtvis dela med sig av sin åsikt. Bara för att man tycker att någon i verkliga livet har en ful jacka går man inte fram och talar om det. Ingen blir heller tröstad av att bli skriven på näsan om vad man faktiskt har (att man lever, en lägenhet) när man är ledsen över någonting. Man har rätt att vara ledsen, att sörja, ändå. Omgivningen kan stötta och peppa om man vill det. Bara för att man har två friska ben att gå på är det inte säkert att man blir tröstad av den tanken just den dagen som man har brutit armen.”
RSS-flöde
Ja du Lotta. Fortsätt leva efter det måttot. Att inte bli ifrågasatt. Att bara ha ja sägare runt om dig kommer att få dig att utvecklas som den fantastiska kvinna du är. Och gud förbjude att någon skulle tycka annorlunda än dig. Detta hat och denna avundsjuka som då kommer att utspela sig. Kanske får bättre självkänsla/självförtroende när du klarat dig igenom krisen. Vilket du kommer att göra galant. Eftersom dom flesta fakrtiskt gör det. Jag hoppas att allt löser sig och blir bra. Men som rekomenderat ifrån dig så är tar jag nog dörren till vänster. Och det är lite tråkigt. Jag gillade den här bloggen och dig. Men nåt har liksom förändrats. Att det är dim blogg och du skriver vad du vill är självklart. Vilket inte är självklart för dig är att alla inte tycker som du och utrycker det. Du är säkert väldigt smart och vacker. Har aldrig sett dig irl och utan retucherade bilder. Smart måste du vara med jobbet du har att göra kändis repotage. Och 2 frågor tyvärr. Bryr du dig om dina läsare och vad dom tycker? Eller har du detta forum som egoboost?
Fina vackra underbara smarta Lotta.
Vakna upp.
Tack för den här tiden. Men arrividerci, jag tar dörren till vänster.
Gillar integritet! Lev, läk och var så lycklig du kan. Tiden är på din sida.
Så bra formulerat! Ja, det är sannerligen skillnad på att få en fråga och bli ifrågasatt. Fortsätt som du görLotta, det här är din blogg, ditt liv och dina tankar. D
Det kanske är bättre att ta bort möjligheten att kommentera, som några bloggare gjort. Då blir det mera som en dagbok för läsarna, och ingen behöver irritera sig att inte få svar.
Eller en frågestund/svar där Lotta väljer vad hon vill svara på.
Fattar ingenting, vet inte vad jag har missat men det låter inte som något positivt. Stå på dig, det är ditt liv och även om det finns läsare där ute som inte alltid håller med dig om saker och ting så ger det inte folk rätten att ifrågasätta dig. Man kan fråga, man kan undra, man kan med respekt ta upp saker men inte tro sig veta bättre än andra när det gäller deras egna liv. Jag ser inte dig eller din blogg som en egoboost, jag har dessutom träffat dig irl Lotta och JA du är PRECIS lika vacker som på bilderna. Ser inte att dina bilder är redigerade heller för den delen, du är precis lika len, lyster, vacker, fräsch som du är på bilderna.
Stor kram fina du och vad säger man, lev livet nu!!
Du har inte förstått någonting, verkar det.
Bara för man inte omedelbart hyllar hår, makeup, frisyr, barnet, inredningen, är man ingen ond person om man inte håller med. Tvärtom, man är någon som bryr sig om, och som vill hjälpa till.
Lotta, förlåt att jag frågar – men är du inte glad för alla varma, uppmuntrande. positiva kommentarer du får? Många är negativa och då har du ju gett svar på tal, men hoppas du även kan ta till dig det andra……..
Att uppskatta livet, gör halva jobbet.
Förstår fortfarande inte tonen bland kommentarer, en ofta återkommande i en kommentar är att det skall vara ”Ja sägare” – Men faktum är att som jag själv uppfattar det, så är det inte de som har nått att tillföra med en annan balanserad in/åsikt som avses utan mer de som i kommentarerna absolut måste uttrycka sina egen oförlösta frustration i ansiktet på någon annan, med något småelakt. En frustration som förmodligen har goda grunder hos den personen…
Några känner sig träffade av andras kommentarer och förstår inte varför just de utpekas, när det inte nödvändigtvis är de som ens avses.
Så här kan man hålla på och peka på varandra…
Har nämnt tidigare att när jag själv en gång skrev – Förstår inte varför det skall vara nödvändigt med alla dessa irriterade kommentarer, så fick jag själv en kommentar som jag vill minnas gick ungefär så här -”Kommentarer är öppna och då får man uttrycka sin åsikt”….
Denna ”kommenterare” kom jag mig inte för att svara, för varför skulle jag… Det är inget forum för denna fråga.
Men är inte svaret givet? -”Även om de är öppna så får man göra som i övriga livet, visa respekt, hyfs och framför allt betänka hur mina ord tas emot.”
Grundorsaken till den respektlösa tonen är nog enkel, det är anonymt (även om Lotta har er riktiga e-post), om svaren skulle vara länkade och visas för alla ens egna vänner som i exempelvis facebook, skulle man nog inte uttrycka sig så som tydligen går bra på olika bloggar.
Blogg är något som startade som Webblogg och var då dagbok online, en logg över sitt liv som man önskade dela med sig av.. – och i Wikepedia (Sök Blogg) så beskrivs framför allt just detta en Dagbok, en som man får läsa en del ur, personliga och sköra delar. Inte ett forum, inte Facebook, där man förväntas (men inte behöver besvara) inlägg, och där egentligen inget skört läggs ut.
Jag läser inte att Lotta vill ha bara godkännande kommentarer eller uppiggande, men ett liv är just ett liv med motgångar och medgångar, som i mindre men relevanta bitar delas publikt. Det som delas skulle för var och en av oss vara sådant som vi är mycket känsliga inför och högst, högst sårbara kring.
Då blir dessa kommentarer som fristående kanhända inte är utstuderat elaka, som kanske faktiskt skrevs i en anda av hjälp till självhjälp, med välvilja som bakgrund, där detta gick förlorat inför de övriga som läser bloggen som uppfattat det mycket sårbara på ett annat plan och dessa slår då tillbaka mot den som kommenterat med bett.
Någon kommenterade tidigare om en kommentar som gjorts att ”Tänk om detta är ett andningshål för xx och att just skriva om livet ger en god känsla och xx mår bra av detta… Då blir en sådan kommentar kanske förödande”… DET var insiktsfullt.
En hel del av de som läser denna blogg är uppenbarligen i olika stadier av sjukdom och/eller separation och är också sårbara och har låga trösklar för viss empatilöshet hos de som kommenterar.
Man vill tro att de som med det som bakgrund har synbart hårda ord, egentligen är sårbara och ömtåliga – Reagerar just därför med excess…
Nu har jag återigen bloggtjuvat… MEN observera att det är en del av ämnet idag…
Det var nog så att min egen frustration över det jag kallar kommentartonen… Fick utlopp som en kommentar – Så jag missade den briljanta: Men du har ju 2 friska ben… He he 🙂 Den va Go!
Vi är inte ensamstående, vi är enastående! Kram
Jag läser bloggen tack vare kommentarerna, går in flera ggr per dag just bara för att se vad folk har skrivit. Diskussionerna ger en levande blogg. Många besök genererar väl reklamintäkter kan jag tänka mig? Jag läser även Nicole Rydéns blogg, korta, rappa, roliga, stöddiga inlägg. Där verkar det som om det går att kommentera men jag har inte sett några kommentarer, förmodligen är det bara Nicole som kan läsa dem, vet faktiskt inte.
Blondinbellas blogg är jag inne på ibland men där är det för många kommentarer, man orkar inte läsa alla, rasslar bara till. Men hon kan iaf själv ge sig in och besvara kommentarer vilket är roligt. Tyvärr är en del kommentarer riktigt elaka och det är inte ok, går inte att jämföra med att man har en annan åsikt.
Nej vi får hylla och berömma Lotta, det är det som gäller här och det får man acceptera. Så ser tack och lov inte mitt umgänge i mitt vardagsrum ut, där tar man fighten, bra diskussioner, kritik och högt i tak men vi är alla olika, tack och lov!
Åsikter är sådant man kan diskutera. Men att kritisera någon för att den personen är ledsen pga skilsmässa och att behöva leva med varannan-veckas-lösningen (oavsett om man har valt den eller inte) är sådant man inte gör, det är ingenting som går under benämningen ”bra diskussioner, kritik och högt i tak”. Jag förstår faktiskt inte hur man som bloggläsare kan ha den uppfattningen. För att exemplifiera:
Diskussionsämne: En skilsmässas för- och nackdelar.
Ej diskussionsämne: En persons rättighet att sörja och uttrycka sin sorg.
Ja flera av kommentarerna var ytterst märkliga med tanke på vad inlägget handlade om.
Nu var min kommentar allmänt hållen och inte riktad till ett särkilt inlägg. Just i det inlägget skrev jag att Lottas sorg är hennes och att det inte går att jämföra sorg.
Flera av kommentarerna…
Det var tillägnat Maja Gräddnos kommentar, inte din Hope.
Du skriver att detta är din dagbok, varför väljer du att skriva dagbok som är offentlig? Varför skriver du inte bara för dig själv hemma? Då slipper du ju obehagliga kommentarer. Problem solved liksom…
Fortsätt skriva Lotta! Även om jag vet att du sällan frågar så är jag sjukt nyfiken på var din fina blus på bilden kommer från? En sådan skulle jag vilja ha!
Jag och min man separerade för ett år sedan, och väntar nu på att skilsmässan ska bli klar. För mig är det en otrolig sorg att inte ha min son hos mig varje dag, att missa halva tiden av hans uppväxt är hemskt.
De flesta i min närhet pratar om att jag ska ta tillvara på egentiden och att det kommer bli bättre, men dagarna utan honom är oftast som en grå massa.
Jag känner igen mig i det du skriver, och jag är väldigt glad över att du delar med dig så öppet.