Många av er verkar återkomma till att jag har ett val. Och det är klart att jag har. Att jag inte behöver gå ut på nattklubb och vingla mig hem till lånad lägenhet. Men ibland behöver man slå i botten för att börja nå toppen.
Min kloka vän Lennart säger att man inte ska ska ha så himla dålig samvete, att man behöver ibland bara få vara, göra det som behöver göras liksom. Det är klart jag kan sitta i lägenheten. Men den är inte min, jag klättrar på väggarna, får ångest, tänker för mycket, längtar efter Lennox, och då är det enklare på något vis att gå ut.
Viktigt här att poängtera är att jag inte är bedrövad över Threst. Att vi skiljer oss är bra. Men det är en process, en sorg, det är 14 år som nu är över, och så insikten om att inte dela Lennox hela liv. Det är det som smärtar, som skaver, som gör ont.
När jag landar i mitt eget boende så kommer jag bara vilja vara hemma. Få boa in mig. Men nu….
Hösten. Och kidsbrandstore har tokrea fram till torsdag.
RSS-flöde
Du har en framtid Lotta! Du liksom jag med barnen varannan vecka. Jag tror din framtid ser ljus ut. Du har så mycket och du ger så mycket.
Du har en underbar son som älskar dig. För honom är du mamma hela hans liv, inte bara varannan vecka.
Ett tips för mig som jobbar inom skolan är att våga öppna sitt hjärta för andra barn den tid när dina egna inte är där. De ger mig kärlek och energi även om de bara är i skolan och jag är deras fröken. De öppnar sina hjärtan och en del blir man en extramamma till. Det dämpar ångesten att ha dem i sin vardag. Många av de barnen är trasiga på olika sätt. Att vara med dem känns meningsfullt även om det såklart inte går att jämför med sina egna barn. Men barn är läkande och de söker hela tiden nya vägar och lösningar. De stannar inte på samma sätt som vi vuxna och ser tillbaka i mörkret.
Att mötas av kramar när man kommer på morgonen och stora ögon med nyfikenhet gör att man orkar lite mer även när hjärtat värker.
Så klart blir det bättre när du får din egna lägenhet! Hoppas du hittar en snart.
Kramar o lycka till!
Hej Lotta, har följt dig länge. Jag kan känna känslan du har att 14 år är lång tid och att det är en sorg. Så klart, men jag vet också att allt eftersom tiden går så lindras smärtan. För ett år sedan lämnade min man mig efter 45 års äktenskap, hela vårt vuxna liv har vi levt tillsammans och så plötsligt är allt över. Den smärtan går ej att beskriva, men med hjälp av barnen med fam och terapeut och bästa vänner så går jag vidare om än vingklippt och lite trasig . När Gud stänger en dörr så öppnar han ett fönster. Kram till dig Lotta.
Vila i din kloka vän Lennarts tankar, i sinom tid kommer ”andra tider”.
Intressant det där, med din vän Lennart kommentar.
Jag har också en manlig vän, som nyligen sade till mig att inte tänka så mycket. Inte tänka på framtiden, inte tänka på vad som händer om jag gör si och så, och vad följderna blir. Utan bara ta varje dag som den kommer, och så ramlar ”bitarna” på plats ändå.
Jag har försökt göra det på sistone, och det funkar riktigt bra!
Inte bry sig så mycket, utan göra lite som det faller en in.
Kram till dig!
Jag har haft varannanveckasboende för min tolvåring sedan han var fyra ungefär. Jag vänjer mej visst aldrig riktigt och om det är något jag längtar TILL så är det veckorna med honom. Fast numera ärt jag bättre på att ”ta vara på ” den barnlediga veckan också. Länge var den mest en transporterna. Men man överlever, det är väl det jag vill säga. Man överlever, även dom där dagarna när man inte vet hur man ens ska orka upp ur sängen.
förstår dig, även om vi alla såklart är olika och våra sorger såklart inte känns exakt precis likadant.
jag har haft varannan vecka med min son så länge jag, och han, kan minnas. han är tio idag.
det absolut värsta för mig var den totala ångest som drabbade mig när jag fick mitt andra barn, tillsammans med min nya kille. jag mådde så otroligt dåligt och kände mig hemsk, för det barnet skulle ju ”få vara” med mig alltid. den orättvisan höll på att äta upp mig. jag hatade mig själv så oerhört mycket.
tills jag en dag vaknade upp o insåg att det var JAG som led. bara jag. INTE mina barn. ingen av dem. det hjälpte. lite. tänker fortfarande på det ibland. kan fortfarande känna mig ledsen över att bara få ha min stora pojke på halvtid. har accepterat det. att jag får vara ledsen ibland. det är en sorg som jag alltid kommer att ha. men den går att leva med.
kram
Hej Lotta!
Varför menar du att du måste få gå i botten för att sedan resa dig?
Ha inte skuldkänslor, man måste inte renas genom något stålbad för att sedan må bra. Du kan lyssna på dig själv och ta hand om dig själv utan att slå i botten först.
Att slå i botten gör det bara längre upp till ytan, men det är inte nödvändigt för att kunna må bra. Du kan redan nu lyssna på din kropp om den vill vara hemma istället för att dansa.
Du kan bjuda hem en vän och du kan arbeta med flyktingar eller vad du vill som ger dig något. Men det är inte sant att du måste må så dåligt du kan för att det ska vara okej att må bra sedan. Det är inte så!
Känner igen mig så otroligt mycket i det du skriver. Har själv varannan vecka med min 3åriga dotter. Jag är 25. Dom veckorna hon inte är hos mig kommer ångesten, skuldkänslor.. Man vill ju ha sitt barn hos en hela tiden 🙁