Nästa vecka är fylld till varje sekund. Från tidig morgon till sen kväll. idag fredag, lördag, söndag, mån, tis, ons och tors är fulla. Bara lördag och söndag dag jag inte febrilt lyckats hitta något att göra. Jo, tatueringsmässan. Ah, bara söndag dag att lösa.
”Guldknappen”, ”Kristallen”, Tony Irvings bokrelease, Specsavers final, öl med Charlie, och Chicgalan. Inte vara ensam, inte sitta i den där lägenheten ensam. Aldrig. Det går inte.
Hur det här farvälet ska se ut i morgon bitti kan jag inte tänka på. Jag packar min väska och Lennox cyklar till skolan. Hans pappa tar emot honom hemma på eftermiddagen. Jag har tryckt in två intervjuer i dag och i morgon men de är svåra att göra. Svårt att fokusera, hör inte vad folk säger. Känns som om hjärnan kokar. Den är överfull av saker som den processar. Någon skrev. ”Se till att äta bra och sova ordentligt”. Men jag straffar mig.
Hos Regina Lund bröt jag ihop förra veckan. Snorade och grät som en femåring. Stackars kändisar. Gråtfest. Jag glömmer saker hela tiden och hinner inte med. Mailkorgen är överfull. Alla vill kramas virtuell och jag hinner inte svara. Det gör mig stressad. Boendeletandet gör mig stressad. Måste hålla koll, googla, ringa runt, jaga, jaga. Micaela och andra vänner jobbar på sina håll för att lösa saker.
Måste ta bilen den här veckan och åka runt i hela området för att gå in i portar för att se vilka som är värdar och sedan GÅ UPP TILL DEM. Inte ringa. Det är ett väldigt långskott men jag drar i alla tåtar jag kan. Och jag vill inte bli ett offer. Vill visa Lennox att mina val är viktiga. Att han har en stark mamma. Och är glad för Sara Sommerfelds ord idag.
”Du gör rätt. Tänk aldrig att du ska ha dåligt samvete. Du visar honom något bättre och att du är viktigt. Det lär honom att sedan själv ta sina val och sig själv på allvar”
RSS-flöde
Hej! Jag tycker inte du ska känna press att svara alla o tacka för ”kramar”. Den som varit i närheten av denna/din/sådan här situation vet o förstår att hjärnan är upptagen med annat. Dina nära vänner finns där ändå, även om du inte hör av dig mitt i detta… Släpp ”vara-till-lags”-grejen mot oss andra vuxna o fokusera på Lennox o din egen hälsa. Gör listor med punkter att bocka av, organisera, prioritera o våga tacka nej när orken tryter.. Du landar igen! Kram/Terese i Örebro
Jag har varit där du är för ca 7 månader sedan. Det gjorde fysiskt ont i varenda cell i kroppen när jag lämnade barnen på fredag morgon och jag visste att jag inte skulle få se dem på en hel vecka. Jag ville bara dö. Torsdag kväll innan var hemsk. Jag kramade mina barn och ville vara nära, samtidigt som hag hade gråten i halsen.
Det blir bättre Lotta, det kommer alltid göra ont men du kommer lära dig att leva med det. Att acceptera att det aldrig kommer bli som förut är jobbigt men du kommer ta dig igenom.
Jag vill tipsa dig om sidan separation.se, en man som skriver så bra.
All styrka och värme till dig.
Kram Emma
Tusen tack för tipset separation.se
Du måste sköta om dig annars orkar du inte.
Du måste sova,äta och leva,så du orkar både med och utan Lennox.<3
Hej Lotta. Jag har inte skrivit något till dig på flera år, och då var det ang. vår ”gemensamma” bekant Helena Seger.
Nu skriver jag då jag oxå går igenom en separation och sökande av lägenhet. Inte lätt i Malmö heller kan jag säga.
Men några kloka ord vill jag ge dig.
Ta hand om Lennox mamma ❤️
Kram Pillan
Kan du inte träffa din son något under pappaveckan? En fika efter skolan, lite skateboardåkning eller något annat för en liten stund. Kanske inte behöver köra så hårt med en hel vecka var så här i början…?
Ta hand om dig!
Åhhh, jag önskar så att jag kunde vara där och bära din ångest en stund. Jag känner verkligen din smärta. Det kommer nog alltid att göra ont men du kommer att hitta ditt eget mönster de veckor du inte har Lennox. Måste du ”hålla dig” helt borta eller finns det möjlighet att träffa honom under Threst’s vecka? Det kanske går att lösa på annat sätt än varannan vecka, perioder med kortare intervaller. Massa styrkekramar
Nu är allt upp och ner, inte en bit i livet ligger där den ska. Detta är så långt ifrån din trygghetszon och sätt att vara, och då är det bara att spänna fast sig och åka med i denna torktumlare till period i livet. Sen kommer du ut och är längre än 178 cm. Och varenda tanke som du har haft om hur du vill att ditt liv ska vara kommer vara mer möjlig än den någonsin varit tidigare i ditt liv. Och ditt förhållande med din son kommer att växa och vara mer kärleksfull och intensiv än den någonsin annars hade kunnat bli. Allting kommer att bli bra, det ingår i processen att inte se det själv, att ifrågasätta och känna rädsla. Men det kommer att bli bra, jag tror till och med att det kommer bli helt fantastiskt bra.
Lotta fina Lotta ♥
Förstår så väl hur du känner. Hur varje fiber i kroppen skriker och stretar emot. Man vill inte vara utan dom man älskar mest.
Jag har levt varannan veckas liv ett år nu och mina killar är 7 och 12 år.
Jag går fullständigt sönder när dom är ledsen när jag lämnar dom. Men man måste försöka hitta kraft och energi även dom veckorna man inte har barnen.
Man hittar ett sätt att förhålla sig till det nya. Man anpassar sig men man vänjer sig aldrig. Vi bär alltid en sorg inom oss ♥ En sorg och saknad♥
All kärlek och styrka till dig Lotta.
Du är inte ensam ♥
Om du inte redan har gjort det, bör du skaffa dig ett juridiskt ombud som bistår dig i bodelningen. Det låter inte rimligt att du skall bli utköpt ur er gemensamma bostad med ett belopp motsvarande en halv etta.
Dessutom: om man bortser från det strikt juridiska, så kan det väl knappast vara så, att Lennox pappa inte tycker att han skall ha ett anständigt boende varje vecka? Eller? Juridik är inte alltid ”mänsklig”, men människor kan vara mänskliga. Barnet skall kunna hållas skadelös vid en separation om båda parter vill det. Det betyder i klartext att jag anser att vad lagen än säger om delad vårdnad, underhållsstöd och så vidare, så sätter vettiga föräldrar sig ner och resonerar om saken. Även om barnet är hos respektive part varannan vecka, så är det kanske rimligt att den med lägre inkomst tar hela barnbidraget. Om det skall köpas en cykel, betalar den med högre inkomst mer. Barnets behov förändras ju inte för att föräldrarna inte längre bor under samma tak. När det kommer till eventuellt underhållsbidrag, så är min uppfattning att det belopp som ”lagen” stipulerar, är ett minimibelopp. Även där skall den med högre inkomst kunna bidra med mer än minsta möjliga – allt för barnets skull.
/Monica
Fast det kan ju vara så att efter att lånen har avräknats så är det inte så mkt att dela på. Den som bor kvar tar även lånen. Sedan kan en halv etta vara över en miljon cash i Sthlm. Svårt för den som bor kvar att ge mer än vad som finns och denne måste även ta ytterligare lån, utöver befintliga, för att lösa ut.
Lotta, en villa i det området ni bor i säljs väl för runt 7 000 000kr?
För halva priset borde du ju kunna köpa en fin trea i ungefär samma område eller
lite längre ut?
Fattar att allt är pest. Har skiljt mig en gång och har trauma fortfarande. hundra år efteråt. och det var jag som gick till en annan så jag blev paria också.
Men en dag i taget, och ja du måste ta hand om dig. lite i alla fall. och fattar absolut att du fyller dagarna. Det blir sakta bättre och du hittar ett boende som du trivs med det är jag helt säker på. all love to you
Att skiljas från sina barn är nog det värsta jag också uplevt.
Inte det där att vara ifrån varandra lite då och då men att man faktiskt missar hälften av deras liv när man bor ensam.
Jag har en dotter på 16 år och hennes pappa och jag separerade när hon var 3.
Det jag ångrar mest i allt detta är alla dagar som JAG kunde ha fått med henne om vi hade levt ihop som jag inte har fått.
Hon är hos sin pappa nu, och jag vill prata med henne Hela tiden då hon är hos honom.
Det blir ett sätt att lära sig att leva.
Man tar en dag i taget. Viktigaste är att ens barn inte kommer i kläm vilket ni har löst superbra.
Ett liv tänkt att leva tillsammans för alltid för evigt är nog det som känns mest.
Men ta en dag i taget.
Gråt om du måste.
För eller senare kommer man lära sig att anpassa sig, INTE vänja sig för det gör man nog inte.
Du gör rätt att fylla dina dagar för att slippa tänka. Men samtidigt är det väldigt nyttigt att behöva tänka.Att stanna upp ibland och Fundera över vad som hänt.
Ta hand om dig.
Tänk på att allt tar tid även att få livet i fas och på det ultimata spåret. Barn ser dig som stark och viktig även om du inte bor toppen och allt är i ordning.
Förstår all frustration, den har sitt berättigande, men allt det där med att direkt lyckas, fixa och allt skall bli bra på direkten… Det är dina krav och förväntningar på dig själv – Stanna upp och fundera en stund på om dessa tankar och sätt att se på dig verkligen finns i din son.
Jag vet att du redan vet att han ser på dig som sin hjältinna… Oavsett… Kraven kommer från dig själv och raserar din egen ork.
Låt inte krav vinna se till att du har en zon av lugn någonstans inom dig. Yttre lugn kommer men nästan alltid först när man stampar med foten och säger till sig själv att hinna med sig själv…
Jag får nog erkänna att då jag separerade ifrån barnens far för 15 år sedan inte alls kände separationsångest. Jag visste att de hade det bra hos sin pappa och jag hade ork att ge dem kvalitetstid då de var hos mig. Det var så skönt att slippa fixa med massäckar, träningar etc varannan vecka.
Jag var 35 år så utelivet lockade det med! Tyckte det var mitt livs bästa tid, det bästa av två världar. Jätteroligt att få bygga upp ett nytt genomför mig o barnen. Efter några år valde mina barn att bo hos mig på heltid, då var jag i fas igen och de var mer självgående så då inleddes en ny underbar tid.
Förändringar behöver inte alltid vara av ondo men i början är det tufft då det finns så mycket att oroa sig över men det kommer en morgondag!
”Ett nytt hem” skulle det vara
Lyssna på ”fight song” med Rachel Platten.
Snälla Lotta, försök varva ner! Att vila i intet är viktigt och du får inte bränna ut dig fullständigt… Kram
couvercle yaourtiere philips hr1861
DEN SVART/VITA VECKAN | Vimmelmamman
Fina rara Lotta, för många år sedan när jag och min dåvarande man separerade så trodde jag att jag skulle gå sönder och aldrig ta mig ut ur smärtan. Det låter som en kliché, men tro mig: Det blir lättare och gör mindre ont så småningom, men det tar tid. Försök komma ihåg det när allt är nattsvart. Kärlek och styrka till er alla tre nu när ni vandrar en my väg i livet.