Tillbaka i Dar es Salaam. Dofterna. Ljuden. Den kvalmiga, varma luften. Solen som bryter igenom och gör att allt på några sekunder blir som en bastu. Människor som jobbar. Säljer saker och kryssar mellan bilarna vid stoppljusen. Knackar på fönstren. Erbjuder bananer, biltvätt, cigaretter eller tidningar. Allt som går att tjäna pengar på. Hannah berättade en gång för mig om den lilla treåringen någonstans i Indien. Hur hon satt i en bil och barnet kånkade omkring på en helt nyfödd bebis, fortfarande med navelsträngen kvar och det vita fosterfettet på huvudet. Det där stora huvudet som Hannah sa, bara ramlade omkring och ingen höll uppe.
Jag gillade Dar. Satt alltid med näsan tryckt mot rutan för att inte missa något. Gatulivet berättar mycket om en stad. Pulsen, känslan. Bussar fulla till bristningsgränsen med människor. Barn på väg till skolan i uniformer vinglandes längs vägen. Unga män som sitter och väntar på att bli upplockade till att jobba. Ofta med armen om varandra. Afrika lämnar ingen oberörd. Har man en gång blivit biten av dess kärlek vill man bara ha mer.
Jag såg mycket där i Dar från mitt bussfönster. Jag såg de handikappade som på egensnickrade rullstolar tiggde. Jag såg de hoplappade skjulen längst vägen med håglösa vuxna och stillasittande barn. Jag såg kossor med sänkta huvuden och fläckar på kroppen och jag såg marknaderna med sina explosioner av färger, frukt och tyger i en annars grå färgskala. Men framför allt ser man den obotliga optimismen. Hur människor ofta reder sig från de förhållanden de har. Försöker göra det bästa av sin situation.
Själv sitter jag i ett snötäckt Stureby. Tror minigolf på Tolv i Globen står på schemat. Om en dryg månad ses vi igen Dar.
RSS-flöde
Åh vad härligt, är du tillbaka där. Vad kul och jag är så glad för din skull att du kan få njuta lite av kärleken från Afrika och glädjen. Ha det bäst. <3