VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK
Annons

ÄR DET HÄR ETT LIV?

Foto: Håkan Flank. Kigali marknad 17:20

 

Desperata. Stirriga blickar. Påtända av droger för att försöka döva det hårda, hårda liv de lever men också döva hungern. Hungern som är jobbigast enligt de före detta gatubarn jag pratat med idag. Kläderna stela av ingrodd smuts. Dåliga tänder fast de minsta bara är 7-8 år. De flockas runt bilen och vill sälja saker. Och jag kan inte ens föreställa mig hur deras liv ser ut dag ut och dag in. Du ser dem säkert själv när du reser. Noterat dem och tycker mest det är ett jobbigt inslag på semestern. Din fina semester som du vill behålla intakt.

 

Vi cirkulerar i stan. Jag vill se dem. Det är viktigt för mig. Men de håller sig alltid undan på dagarna eftersom de inte vill bli tillfångatagna av polisen. Så på kvällarna kommer de fram. Håller sig till marknader där det finns mat, rester, sopor eller hoppas på att någon vänlig själ kan ge dem något. Alltid i grupp om flera. Alltid. På nätterna sover de under gamla broar eller i cementrör. De stjäl. Delar oftast på bytet. De har en hierarki. En grupp där de på något sorgligt vis blir en familj med ett äldre överhuvud. En del har en familj som inte kan ta hand om dem. Det finns inte mat hemma. En del är helt föräldrarlösa. Några har föräldrar i fängelset. Andra har ett hem men det är så miserabelt att det inte fungerar. Att välja gatan och det hårda liv det innebär betyder att allt annat är värre. Det säger en del om de här barnens sociala familjesituationer.

 

När någon blev  sjuk drog vi fram den längst gatan och la den där och hoppas på att någon ska kunna hjälpa till, Vi hade inga pengar till någon sjukvård, berättar Tuyishime, 15.

 

Att vara gatubarn är en ständig kamp. De lever inte. De bara överlever. Varje dag går ut på att hitta mat och någonstans att sova där man kan känna sig någorlunda trygg. Sedan tillkommer förstås våld, risken för att bli såld eller lurad in i prostitution. Hot från äldre barn eller självmordsförsök. De här barnen är extremt utsatta för alla typer av förslag eller utnyttjande . De har inget att förlora och om de dör eller  försvinner finns det ingen som någonsin saknar eller frågar efter dem.

 

Jag tänker på min egen unge. Just nu sovandes i sin säng. Nybadad efter hockeyn. Hans mun lite halvöppen. Armarna utslagna på duntäcket. Den fina pyjamasen i bomull med döskallar på. Hur gott han luktar och hur trygg han är. Att han aldrig någonsin kommer att behöva röra sig i tankar på att bli lämnad eller att hans föräldrar inte kan ta hand om honom. Och jag tänker på att jag skäller och gnäller så mycket. Och på att om jag bara kunde göra dessa barns liv lite lättare skulle jag ta ner månen. Men de är cirka 100 miljoner i världen enligt UNICEF, i varierande skick och åldrar.

 

Den yngsta jag träffat var fem år, fortsätter Tuyishme. Men jag vet ännu yngre gatubarn.

 

 

 

 

Den här lille till vänster är inte mer än 3 år

Barnen har förtroende för Lydié från projektet Garuka. Annars har de ingen tillit till vuxna.

 

Så vad gör jag då? Jag berättar för dig. Försöker vara deras röst i natten. Försöker klura ut medan jag torkar tårarna med hotellets tunna toapapper hur världen har kunnat bli ett sådan fuckt upp place. Försöker klura ut hur jag ska göra för att göra mer. Försöker bringa reda i det sorgliga av det sorgliga. Att låta våra allra minsta och viktigaste leva sina liv som djur.

 

I morgon träffar vi gatubarn som numera är tillbaka till ett drägligare liv.

 

 


Annons

Kommentarer


  1. Hope 26 november, 2013 on 22:16 Svara

    Tack för att du berättar Lotta.

  2. Marja 26 november, 2013 on 22:25 Svara

    Du skriver så bra Lotta! Det är sådana här texter du ska skriva i stället för de enstaka raderna till vimmelbilderna. Du borde utnyttja din talang och ditt engagemang mera än bara på bloggen.

  3. Lenita 26 november, 2013 on 22:38 Svara

    Tårarna rinner… Hur kan världen vara så otroligt orättis!

  4. Anna 26 november, 2013 on 22:41 Svara

    Håller med Marja helt o hållet!!
    Skriva för Childhood, eller ngn annan barn organisation?
    Du är BRA på att förmedla sånt här!
    Man ”fastnar” i texten,KÄNNER atmosfären….

    Fundera på det Lotta! Du skulle kunna göra skillnad med din gåva.

  5. Nikki 27 november, 2013 on 06:59 Svara

    Så vackra små liv… mitt hjärta brister… visst känns det hopplöst? Men det är det inte. Om alla bidrar på sitt sätt så kan vi bekäpa det hemska. Kanske inte inom de närmaste åren men till slut når vi dit! Kärlek

  6. Helena 27 november, 2013 on 07:43 Svara

    Så förfärligt hemskt men så fint skrivet. Hjärtat blöder och tårarna svämmar över.
    Kram Helena

  7. mia 27 november, 2013 on 08:32 Svara

    Så fint du berättar och Håkans bilder är helt fantastiska, jag har själv jobbat med honom flera gånger! mia

  8. Denise 27 november, 2013 on 12:45 Svara

    Tack Lotta! Oerhört starkt att ta upp detta och inte blunda. LOVE!

  9. Monica 27 november, 2013 on 14:58 Svara

    Tack för att du skriver o förmedlar. Ska genast gå in i webaid och köpa grisar till familjen i julklapp. Inga onödiga klappar, som mottagaren ändå inte behöver, i år.

  10. Marlene 27 november, 2013 on 15:36 Svara

    Det du gör just nu är så oerhört viktigt!
    Hela du kommer förmodligen att återigen förändras för alltid…

  11. DeMarkey - LiveYourDreams! 27 november, 2013 on 20:42 Svara

    Fy fan vad jag tycker att det du gör är intressant, tänk att få resa runt i världen, se såna här verkligheter och få blogga om det, göra reportage, berätta, uppleva. Det är precis vad jag önskar att jag kunde göra i mitt liv, få göra nått så intressant, värdigt, nått så riktigt som det här och inte bara skicka iväg beställningar på bord och stolar…

    Fortsätt med det du gör, berätta mer, tell your story, du är såå bra!
    Tack för det här inlägget.

  12. A-K 27 november, 2013 on 21:22 Svara

    Jag har faktiskt ingen aning om vem du är, men halkade in på din blogg då jag förstod att du reser med Läkarmissionen. Efter år med arbete i Sydafrika har jag manga ganger varit i kontakt med dem och litar och har personligen sett hur de pengar som svenskar helt frivilligt skänkt kommer fram och gör otrolig nytta. Så fantastiskt att även du som offentlig person kan få del av detta och kan sprida budskapet vidare. Alla barn behöver en fristad, trygghet och kärlek! Alla kan vi dra vårt strå till stacken … om vi bara vill.

  13. mocha mama 27 november, 2013 on 23:53 Svara

    FUCK läkar missionen och alla andra organisationer som uttnyttjar Afrika för att samla in pengar, ”hjälp barnen i afrika” jag spyr på dessa FUCKING bullshit, sluta uttnyttja afrikas barn. Västvärldens mål har aldrig varit att hjälpa Afrika. Sanningen är att AFRIKA behöver inte västvärldens hjälp, Exportrestriktioner är en stor del av det hinder som låser fast många afrikanska länder i beroende, vilket leder till ekonomisk sårbarhet och fattigdom. VÅGAR västvärlden ge AFRIKA lika chans NEJ, för de vet att AFRIKA aka världens rikaste kontinent would kick ass. Så jävla äckligt att se folk leka superhjältar. Att åka till AFRIKA och fälla tårar för att dämpa sitt egna samvete hjälper inte dessa människor. GE FAN OCH SKÄNK PENGAR TILL AFRIKA, DE KLARAR SIG UTAN!!!

    Men seriöst är sjukt jävla less på det här utnyttjande. Sorgligt att folk faller för allt de ser och skänker pengar för att själva må bra och känna sig duktiga. De ser kortsiktig ”snällthet” som något bra när det i själva verket orsakar extremt lidande långsiktigt. Hur är det möjligt att ”hjälpa barnen i Afrika” när deras framtid, deras möjligheter till jobb och utveckling tas ifrån de?

    När jag är i Afrika ser jag fattigdomen på ett helt annat sätt, jag ser människor, starka människor,kärleksfulla med enorm livsglädje. Människor som sover hungriga tillsammans men vaknar varje dag med nytt hopp. Jag ser människor som aldrig får en ärlig chans.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *