VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

For once in my life

image51
På bilden Lilla skorpan och jag i hans rum

Jag hade det tufft att bli mamma. Det var en enorm omställning för mig och jag hade nog förväntat mig ett lättare liv. Tji fick jag. Lilla skorpan hade ont i magen och ville bli buren. Han kräktes bröstmjölk och jag luktade som ett gammalt mejeri. Brösten var stora som fotbollar och mitt kejsarsnitt drog och stretade.

Jag hamnade definitivt i en depression, en babyblues som det så vackert heter men det finns inget fint med det. Och jag vägrar att hyckla om det utan har alltid varit öppen med att det inte var så kul de där första fyra månaderna. Ingen jävel berättar om hur ensam och utsatt man känner sig när inte de där lyckokänslorna bara infinner sig naturligt.

Jag minns när jag satt naken på toalettten okristligt tidig morgon och hade Lilla skorpan hängandes över min axel för att rapa. Han spydde bröstmjölk längst hela min rygg. Det rann in mellan skinkorna och jag tänkte: "Jag kan inte leva så här" . "Ge mig tillbaka mitt gamla liv!".

Det tog tid för mig. Alla andra mammor satt där på bvc med sina sovande bebisar och verkade så lyckliga och harmoniska men Lilla skorpan bara skrek och jag blev svettig under armarna och torr i munnen.
Vi hade inga anknytningsproblem men jag kände mig bara inte som någons mamma.
När han hade sin skrikperiod på kvällarna grät jag av maktlöshet och försökte torka tårarna som rann ner i hans lilla nacke.

Sakta förändrades saker och ting . Han gick att avleda med lek, han satt själv, var inte så liten och läskigt skör längre och vid två månaders ålder upptäckte jag att jag inte gråtit på en hel vecka.

Nu är han min bästis. Det finns forfarande tunga stunder när han är jättegnällig och jag vet inte om jag ska kasta ut honom eller mig genom fönstret men vid 18 månaders ålder är han underbar, glad och full av bus. Och det bästa av allt är att han faktiskt gör mig till en bättre människa. Klyshigt eller inte. Men jag säger som Stevie Wonder
"For once in my life i have someone who loves me"


Kommentarer


  1. Linda m Tova, Loke, Viggo o Saga 28 mars, 2007 on 15:37 Svara

    Så fina ni är både du och sonen på bilden i hans rum. Du är så vacker och ser ut som en fotomodell ju. Ja sonen skulle förstås med passa bra som modell..:-).
    En annan känner sig fläskig och ful bara…känner mig inte vacker för fem öre.

    kram

  2. nathalie 28 mars, 2007 on 16:12 Svara

    vad fint att du skriver sanningen. Postpartum ar nagonting som kan drabba alla nya mammor. Det ar bra att man skriver om det. Lycka till 🙂

  3. Kattis 28 mars, 2007 on 21:41 Svara

    Kommer ihåg hur jobbigt du tyckte det var – och ändå berättade du inte allt… Du har i alla fall världens sötaste son och du är en underbar mamma!!! Kram Kattis

  4. Jenny 29 mars, 2007 on 13:18 Svara

    Lotta, du skriver så fint och ärligt. Även om det såklart låter helt helvetiskt att ha bebiskräket rinnandes utmed rumpan så kan jag inte låta bli att skratta högt. Fortsätt blogga, det är en trevlig paus i jobbet : )

  5. Maria 16 oktober, 2008 on 12:49 Svara

    Hej på dig!

    Det är första gången jag är här. Började läsa i början, så att säga, och har nu skrollat mig tillbaka hit. Tårar blandas med hopp, jag håller alla tummar jag har för dig och din lilla familj.

    Och så känner jag igen vartenda ord i inlägget här ovan; att stiga in i en mamma-roll och mötas av ett stundtals rent helvete. Kolik, tok-kräk, snitt, "alla" andra har så lugna och harmoniska bebisar, och själv står man bredvid och grinar och fattar ingenting. Men så vänder det :o)

    Nu ska jag fortsätta läsa, och försöka placera dig; du är väldigt bekant men jag kan inte komma på i vilket sammanhang 😀 Något med vimmel och media och kändisar :o)

    Keep fighting!

  6. cath 29 december, 2008 on 21:32 Svara

    Du…. hade otur!! Jag fick 2 små miniflickor på en gång!! Twins!! Det gick som på räls, ingen hade ont, de bara sov och åt…. ok den ena sov och den andra åt… men jag blev smal snabbt!!! Försök igen- barn är livet!!! kram!!

  7. Elso 30 december, 2008 on 00:36 Svara

    Hej, jag tycker det är så bra att du berättar detta för som du själv skriver så är det ingen som berättar det för en och det är tur för mig att du berättar för om jag någonsin kommer att hamna i samma sits så vet jag att jag inte är ensam om det. Tack och du kämpa vidare jag läser med din blogg med glädje och sorg varje dag.

  8. Ida 8 april, 2009 on 18:18 Svara

    var bara tvungen att skriva att du har en helt underbart söt son! Han kommer få många tjejer när han blir större 🙂

  9. Åsa 22 april, 2010 on 09:08 Svara

    Jag kände precis som du i början och det känns så skönt att läsa att andra har känt likadant. Ni är så fina, hela familjen. All lycka till er. Kram Åsa

  10. Johanna 6 maj, 2010 on 14:44 Svara

    Har så svårt att tänka mig att inte ALLA kvinnor känner sig vilsna, ledsna och totalt maktlösa när man just blivit mamma. Jag var helt vilsen. förlossningsdepression. Ville bara ha tillbaka mitt gamla jag och mitt gamla liv. Efter nån månads medcinering blev allt ljusare. Och medicinfri 19 månader efter förlossningen så vill jag bli mamma igen och är fullkomligt galen i min son! 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *