Annons

DÖDAR TID

  
Tatueringsmässan. Det tar två timmar. Bra. Två timmar har slagits ihjäl från det här värdelösa.  Kollegan Maggie kommer. Jag skyller på att jag är bakis men faktum är att jag är helt svullen av allt gråtande. 

Danne från Salong Betong, de som gjort min Lennoxtatuering på höger underarm, har blivit ett bollplank. Jag öser ur mig skit. 

  
Han skottar. Faktum är att många har blivit bollplank. När jag fick cancer och låg på SÖS blev mitt rum snabbt fyllt av blommor

”Du måste vara oerhört älskad” 

Sa sköterskan en dag. Och det är samma sak nu, åtta år senare. Den här vågen av medmänslighet och omtanke är helt otrolig. Och jag vet att jag inte är unik. 

Människor skiljer sig varje dag. Men jag har fått en gåva att uttrycka mig som ger en stor igenkänning. 

  
Grand Hotel. Guldknappen. Fras av flotta klänningar, champagne och röda mattor. Vad gör Lennox? Jag spelar mina charader. 

Det går sådär. Lite krampaktigt. Fem timmar har slagits ihjäl. Bra. Behöver bara fort sova när jag kommer tillbaka till min etta. 


  Och ikväll väntar ”Kristallen”. Fyra timmar borde slås ihjäl. Bra. Då är det bara fyra dagar tills jag får honom i min famn. 
  

Annons

FREDAGSMYS

IMG_7854.JPG

 

image

Threst har städat. Det är han bra på. Finns inget att klaga på. Det är lika varmt som jag mindes den från förrförra veckan. Men jag har glömt att köpa med mig vita doftliljor. Klockan är bara 9 när jag kommer släpandes på min resväska och nessecär.

Det här ont-i magen-hej då är en mardröm. Vi pussas. Solen är varm, den värmer redan. ”Vi ses om en vecka mitt hjärta, ha det bra i skolan” säger jag med den bästa charaden i världen.

IMG_7857.JPG

I kylen finns frukost. Threst har köpt alla mina favoritsaker. De kommer ruttna. Bli gamla. Så var det sist. Jag äter inte.

 

Jag går till Malmen efter jobbet klockan 19. Dödar tid. I min värld är det fredagsmys. I den förra världen

IMG_7855.JPG

Det luktar alkohol, dammiga mattor, krog. Jag dricker cava. Ler. Skrattar till ock med. Men vill inte vara här förstås. Patetiskt. Inte jag.

Längtar efter mitt utymme så jag kan få släppa Oscarsnomineringen.  Fem killar vill ses. Jag vill bara spy.

Träden längst Tussmötevägen är fortfarande gröna. Klockan är 1:43 när jag går förbi Hemskogsvägen där jag bott de senaste 12 åren. Men jag svänger inte ner utan fortsätter rakt fram. Nästan  200 meter bort sover kärlek i lakan jag bäddade i morse. Är hans mun lite halvöppen som igår natt? Har han kastat av sig täcken? Fanns  det kvar flingor?

 

Jag är inte där, jag går förbi vår avtagsväg och gråten är inte längre i mitt bröst. Den tar sig djuriska läten. Forsar nerför kinderna, droppar ner i min halsöppning,  hulkningar jag inte kan styra alls.  Fy fan vad vad det här suger.  Hur gör man?

Annons

DEN SVART/VITA VECKAN

image

Det började redan igår. Det här ledsna. I morgon byter vi. Då är jag tillbaka i resväska, i någon annans lägenhet. På hold, ett låtsatsliv. Jag packar mitt i natten när Lennox somnat på Threst sida. Vill inte att han ska se resväskan. Att jag är på väg bort.

image

Nästa vecka är fylld till varje sekund. Från tidig morgon till sen kväll. idag fredag, lördag, söndag, mån, tis, ons och tors är fulla. Bara lördag och söndag dag jag inte febrilt lyckats hitta något att göra. Jo, tatueringsmässan. Ah, bara söndag dag att lösa.

”Guldknappen”, ”Kristallen”, Tony Irvings bokrelease, Specsavers final, öl med Charlie, och Chicgalan. Inte vara ensam, inte sitta i den där lägenheten ensam. Aldrig. Det går inte.

image

 Hur det här farvälet ska se ut i morgon bitti kan jag inte tänka på. Jag packar min väska och Lennox cyklar till skolan. Hans pappa tar emot honom hemma på eftermiddagen. Jag har tryckt in två intervjuer i dag och  i morgon men de är svåra att göra. Svårt att fokusera, hör inte vad folk säger. Känns som om hjärnan kokar. Den är överfull av saker som den processar. Någon skrev. ”Se till att äta bra och sova ordentligt”. Men jag straffar mig.

IMG_7850

Hos Regina Lund bröt jag ihop förra veckan. Snorade och grät som en femåring. Stackars kändisar. Gråtfest. Jag glömmer saker hela tiden och hinner inte med. Mailkorgen är överfull. Alla vill kramas virtuell och jag hinner inte svara. Det gör mig stressad. Boendeletandet gör mig stressad. Måste hålla koll, googla, ringa runt, jaga, jaga. Micaela och andra vänner jobbar på sina håll för att lösa saker.

Måste ta bilen den här veckan och åka runt i hela området för att gå in i portar för att se vilka som är värdar och sedan GÅ UPP TILL DEM. Inte ringa. Det är ett väldigt långskott men jag drar i alla tåtar jag kan. Och jag vill inte bli ett offer. Vill visa Lennox att mina val är viktiga. Att han har en stark mamma. Och är glad för Sara Sommerfelds ord idag.

”Du gör rätt. Tänk aldrig att du ska ha dåligt samvete. Du visar honom något bättre och att du är viktigt. Det lär honom att sedan själv ta sina val och sig själv på allvar”

Annons

VÅR KVÄLL

 

 Spelar in en videohälsning till Mama London som driver barnhem i Kongo. Det är för Läkarmissionen och kommer att visas på en sajt så småningom.  En otålig Lennox har lovat vara med.

Micael ställer upp och filmar. Sedan åker vi alla hem och äter hamburgare och jag och Lennox till Fryshuset till 20:30. Det är ett knep att hinna med. I vanliga fall hade Threst lagat maten och jag kunnat fokusera på inspelningen.

Men det är ok. Priset man betalar för att slippa mista sina barn varannan vecka är dock högt. Jag var inte villig att betala det under flera år. Förrän jag insåg att jag inte ville leva någon annans liv.


Och jag har fått låna någons etta varannan vecka. Så istället för att bo i lägenheten i Östberga, kan jag nu bo lite trevligare den veckan jag är barnfri till fram till sista oktober då det blir tillbaka till Östberga.

Fantastiska människor finns omkring mig. Det har däremot inte löst sig med permanent boende för mig.

Här hemma ska vi äta middag, baklängesmiddag tror jag. Vi börjar med desserten.

Annons

MIN PAUS I ALL MIN KAOS

 
Kärlek. Så mycket kärlek från er. Jag har läst alla kommentarer.  Jag behövde inte vara rädd att ni skulle döma mig, såga mig, håna mig. Ni har ju burit mig förut. Krigat och lyft mig. Förlåt. Jag borde vetat bättre.

Det är min vecka i huset med Lennox. Min allra första vacklande vecka. Och trots att det är som vanligt. Är allt annorlunda ändå.

Ingen Threst som kommer hem. Vi kan äta när och vad vi vill. Vi skrattar mycket. Och åker skateboard. Men situationen är ny och lite ängslig. I 14 år har vi levt ihop. En lång tid.

Jag försöker inte tänka framåt. Vill inte förstöra glädjen idag över sorgen i morgon. På fredag byter vi. Då packar jag min väska och åker till ettan i Östberga. Lord have mercy.

Så jag njuter. Pussar brun nacke och ligger nära. Packar hans väska till skolan med ombyteskläder och nya gummistövlar. Inte tänka fredag. Bara vara här och nu. Inget annat betyder något.

Anna Lindman skrev så klokt på min Facebook

”Vi är många som överlevt, som lyckats göra livet helt trots varannanveckaslitet. Som hittat lyckan, vunnit något annat, tillsammans med barnen, utan att någonsin glömma vad det kostat. Man gråter sig dit, men man kommer fram. Tack för att du delar och skiter i fasaden.” 

Mer inspirerande läsning:

1 maj 2008. I ett soligt rum på SöS förändras mitt liv för alltid. Tjocktarmscancer och en akut operation där 80 centimeter tarm tas bort. Cellgiftsbehandling i sex månader. Cancern sprider sig till levern men jag blir friskförklarad 2012. Jag jobbar på tidningen Hänt i Veckan och lever villaliv med sonen Lennox, 10, och maken Threst. Cellgifter och champagne, gala och galon. Vill du läsa om mig efter cancerbeskedet söker du på arkiv maj 2008. Vill du lära känna mig innan sjukdomen rekommenderar jag dig att börja från början.