Natten till igår var det Astrids tur att använda bunken som stått bredvid sängen sen i lördags., bara utifall sådär. Då hon i stort sett har emetofobi (fobi för att kräkas enkelt beskrivet) så var paniken ett faktum. Som tur var verkar det som att det blir enda gången. I går var hon en liten genomskinlig hög som låg i samma ställning i soffan hela dagen, livrädd för att behöva kräkas igen.
Nils har idag blivit stabilare i magen så han kan vi nog säga är 100% nu. Äter ju sällan speciellt bra men nu vill han åtminstone ha när man erbjuder något. Astrid har ätit en halv rostad macka och druckit någon mun äppeljuice så jag får väl vara nöjd.
Nu håller jag tummarna för att jag och David ska hålla oss ifrån den här skiten så att det inte blir ännu mer utdraget. På måndag MÅSTE barnen till förskolan annars kommer dom riva hela huset tror jag. Nu får det vara slut.
I tisdags var vi ute en sväng på eftermiddagen. Det gjorde oss alla gott kan jag säga. Även om Nils ville mycket mer än han orkade.
Min gamla trotjänare Vitpepparkorn. Om det fungerar tvistar de lärde. Jag kan bara basera min åsikt på egna empiriska studier. Varje gång jag tagit Vitpepparkorn, typ en näve, precis efter att nåt av barnen har kräkts så har jag klarat mig. Jag är såklart övertygad om att jag ska bli sjuk varje gång.
Så även den här gången. Misstankarna började växa att något var på tok när han vägrade frukost, trotsig jättego smoothie. Vi fick använda tvång och muta för att få i honom medicinen.
Inte heller ville han ha amerikanska pannkakor till lunch. Istället vill han bara sitta i knät och höll på att somna sittande. Istället la jag ner honom på kudden. Jag tror att han hann sova 10 minuter innan den kom. Första kräkan.
Nu avvaktar vi. Astrid och David var på väg ut för lite ärenden och jag tackar nåt högre stående att vi inte åkte till Bomhus backen som var min plan.
Idag var original planen att åka iväg och åka skridskor. Den planen började slira (hehe) redan igår kväll och när det imorse var 5 plusgrader och regn så strök vi det. Istället bestämde jag och Astrid att vi skulle till biblioteket. Det var längesedan vi var där och för Nils skulle det bli första gången.
Eftersom det även fanns lite leksaker och en liten borg som används för teater så var inte böckerna särskilt intressant. Men det var en trevlig stund och vi fick med oss lite böcker hem att läsa på kvällarna några veckor framöver.
Astrid kör dockteater medan Nils hittade ett litet krypin där han satt och läste en bok, still i säkert 15 sekunder.
Efter den kulturella laddningen gick vi till det nyaste Waynes och tog oss en fika. Jag och Astrid läste några av böckerna och Nils härjade runt omkring oss. Våran pappa som hatar att gå på café satt mest och höll ut i väntan på att vi skulle vilja åka hem igen. Men vi höll honom på halster. Själv njöt jag av att barnen tyckte det var roligt och mysigt, det blev inte det minsta kaotiskt ens skulle jag vilja sträcka mig till. Härligt!
Imorgon kommer det ett inlägg med lite uppdatering om hur det är med Nils nu för tiden.
Två månader senare återvänder jag hit för att jag känner att kanske är det dags igen. Kanske kan jag hitta inspiration och lust att dela med mig av vardagen igen. Vi får se. Det blir ett inlägg i taget och jag lovar inget.
Två månader är en väldigt lång tid och mycket hinner hända, det har varit julfirande, resultat från Göteborg, medicinupptrappning, födelsedag, vinter och just nu vårkänslor.
Jag slänger in lite random bilder för att bjuda på en liten tillbakablick så lämnar vi det där, kanske. Kanske kan det bjudas på lite anekdoter från sådant som hänt när jag varit borta, men jag lovar inget.
Varning för megastort bildinlägg med ett scrollbehov härifrån till evigheten. Notera frånvarandet av bilder från högtider såsom lilla julafton, julafton, femårs kalas och nyårsafton. Då har jag väldigt tydligt annat att stå i.
24 november. Fredagsmys med popcorn och blå ögon.
23 januari var backen hemma mer än åkbar. Trots kräksnö och skymning så tog vi oss ut för en stund och åkte. Älskat av barnen såklart.
26 november. Helgen vid första advent for jag och barnen till mamma/mormor på Åland. En obligatorisk båtgroupie. Alltså, suddigheten, ja det är omöjligt att ta kort när det stormar 20 sekundmeter, blärk.
28 november. Lördagen före första advent betyder lilla jul och julmarknad vid Kastellholms slott. Lunch på Smakbyn såklart.
6 december. Vi tog en liten minsemester ända ner till Sollentuna och hälsade på familjerna där. Då en storm med random namn drog in så blev det naturhistorska istället. Så himla mysigt.
6 december. tillräckligt varmt för att fortfarande leka i sandlådan. Roligt tycker barnen såklart.
6 december. Dom här två alltså, igen. Älskar dom till månen och tillbaks.
14 december. Äntligen händer det något spännande hos vår nya granne. En lastbil med betong står precis utanför tomten.
21 december var vi ute i lekparken och lekte. Sanden var lite halvfrusen och det drog lite om öronen men inte värre än att det räckte med skalbyxor och täckjacka.
21 december. Världens bästa storasyskon som ger lillebrorsan allehanda tips för hur man håller balansen samt får upp farten stående på gungan.
21 december. Äventyraren. ”Gör storasyster något så kan jag”, dom där tre åren som skiljer i utveckling gör väl knappt någon skillnad enligt den här herren.
22 januari. Typisk groupie.
2 januari. Astrid fick ett barnmonopol i julklapp av en morfar. Åh så roligt vi tycker att det är!
4 januari. Vi passade där på att åka till backen så att Astrid fick prova skidorna. Det gick åt skogen tyvärr så vi åkte lite pulka och grillade korv istället.
4 januari tog vi en minisemester på barnens jullov. Vi åkte till en gammal skola i Viken mellan Alfta och Edsbyn. Tack familljen för lånet, vi älskar er skola!
9 januari. Vintern kom och det med besked. Så underbart. Knarrande kritvit snö som täcker allt och gör allt rent och ljust.
9 januari. Solen strålar från en klarblå himmel och snön är så ren och vit att det gör ont att titta. Vintern alltså, den är bra drömmig.
9 januari är vi ute och inspekterar det nya landskapet som skapats av en mindre snökanon här i Gävlebukten
17 januari. Ute en stund i iskylan i Vannsätter och åker pulka och grillar korv. Är uppe för att fira 61-åring i dagarna två.
22 januari. Typiskt kvällsnöje, förutom TV och spel.
Jo jag ska byta jobb. Inte arbetsplats utan bara arbetsuppgifter och organisatorisk tillhörighet som det heter så fint. Jag har alltså sökt ett nytt jobb på Lantmäteriet och främjar på så vis den interna rörligheten som är en bra sak tydligen.
Hur som helst så den här karusellen alltså med anställningsintervju, två stycken, och sedan ett litet möte för att komma överens om allt som behöver komma överens om. Att i ett rum, mittemot två personer, sitta och prata om sig själv, ibland från egen synvinkel (mina god och dåliga sidor tex) och ibland hur andra ser på mig (hur skulle dina kollegor beskriva dig). Det är svårt alltså. Jag är duktig på att prata, det är jag ju, men alltså vilket raljerande det känns som att det blir, och fort går det.
MEN. I de här intervjuerna har jag bekräftat mig själv gång på gång. Personerna som intervjuade mig började med att berätta hur glada och överraskade dom hade blivit över att jag lämnade in ansökan. Det tycktes att jag skulle komplettera en redan mycket kompetent grupp med en gedigen (jo så sas det) kunskap och bakgrund inom fastighetsinformation. Jo visst, sa jag. Det kan jag ju ganska mycket om såklart.
En fråga löd ”Har du någon gång behövt förklara något invecklat för en annan person?”. Ja jo svävade jag och hade något inlägg om något jag sysslar med på jobbet. I slutet av intervjun ville jag lägga till att jag har ett hjärtsjukt barn med allt det innebär med extra VAB och så. Vi pratade lite om det och jag förklarade vad som är fel med Nils hjärta, vad som gjorts med det och vad som kanske behöver göras framöver. Intervjuarna bara skrattade och sa att ja förklara invecklade saker verkar inte vara någon svårighet. Läxa lärd, det går utmärkt att ta exempel ur privatlivet också.
Efter två intervjuer började det gnaga. Oj vad höga förväntningar dom verkar ha på mig. Jag kan ju inte så mycket som alla verkar tro. Hur ska det här gå? Massor av nya saker att lära sig, nya rutiner, nya människor. Hjälp.
MEN. Nu till rubriken. I denna veva hade jag även lönesamtal med min nuvarande chef. I en timme pratade vi om hur bra jag sköter mitt arbete, vilken härlig person jag är och vilken skön och glad stämning jag adderar till arbetsgruppen. I bakhuvudet på mig hela tiden ”Nåja, så säger hen väl till alla.” Den sista punkten som är framtagen i lathunden för lönesamtal så ska det pratas om den anställdes svagheter.
Här sätter min chef verkligen tummen på det onda, huvudet på spiken (ja ni fattar. ”Din enda svaghet som jag kan se, inte en så liten en tyvärr, är att du MÅSTE våga tro på hur bra du faktiskt är.”
Så litet, låter så enkelt, men oj så svårt att göra. MEN (ja igen). Nu ska jag göra något åt det här. Efter en höst med näsan precis ovanför vattenytan hela tiden ska det nu bli ändring. Lite ledighet, kanske vi till och med hittar på något roligt. Jag ska gå mot den person jag vill vara igen!
Dom här två alltså. Dom gör mig hel samtidigt som det är dom som gör att jag går sönder.
