Har drabbats av sån där förlamande trötthet som gör att man bara vill dra täcket över huvudet och somna om på morgonen. Mycket oro i kroppen och stora förväntningar på framtiden dränerar mig fullständigt på all energi.
I januari 2011 började jag på en ren Cambridge (Viktprogram) kur och gick på 4 månader ner 20 kg. Sedan dess har jag gått igenom den ena motgången efter den andra och har nu lagt på mig ca 8 kg igen. Känns inte alls bra och bidrar säkerligen till min trötthet.
Har startat om och är nu inne på fjärde dagen på ren kur och vågen visar redan positiva resultat vilket är kul. Målet är att köra ren kur i 3 veckor och gå ner de 8 kg jag gått upp.
Förhoppningsvis ska jag snart börja orka motionera lite också. Tränade flera ggr i veckan fram till december förra året då allting rasade. Har inte tränat alls sedan dess. Därav +8 kg på vågen!
Känner att jag behöver lite positiv feedback, tips och råd!
Hur gör du för att hålla koll på vikten? Dieter, träningsformer eller något annat som du vill dela med dig av?
Här hemma är inte minstingen bortskämd med nya prylar utan mycket ärvs av de äldre systrarna. Så är det även med bilbarnsstolen som redan förra sommaren passerade bäst-före-datumet som, om jag inte minns fel, är när bilstolen är 7 år.
Minstingen är nu 2½ år och redan 95 cm lång så innan sommaren är slut har hon vuxit ur bilbarnstolen och bältena kommer hamna lägre än axlarna vilket är oacceptabelt ur säkerhetssynpunkt.
Så givetvis nappade jag direkt när jag sprang på denna fantastiska tävling hos Jollyroom i samarbete med AxKid där de lottar ut ett valfritt Babyskydd eller Bilstol!
Vem kan motstå Automatiskt internbälte och nackskydd som ställs in efter barnets längd och storlek! Det är ju precis detta vi behöver till vår minsting och jag har senaste månaderna lite halvhjärtat letat efter just dessa egenskaper hos en bilbarnstol.
Skynda dig att vara med och tävla om du precis som jag känner ända in i ryggmärgen att detta är rätt bilstol till ditt <3 barn.
Ja jag menar vartenda ord av rubriken! Är så evinnerligt trött på alla sjukdomar som aldrig verkar ta slut. Lillstrumpa har varit nästan konstant förkyld sedan slutet av november och själv har jag gått igenom ett antal förkylningar, feber, halsont och som grädde på moset en rejält lunginflammation.
Insjuknade rejält på nyårsdagen och låg hemma i 5 dagar med hög feber, diarré, kräkningar och lättare hosta. Var till slut så uttorkad och hade mycket ansträngd andning att jag ringde 1177 som rådde mig att åka in till jourmottagningen. Detta var på trettondagen! Tog mig en evighet, trots makens hjälp, att få på mig kläder och ta mig dit trots att det endast tar 6-7 minuter att köra.
Ganska omgående konstaterade läkaren att jag var i så dåligt skick att ambulans tillkallades som körde mig till akuten. Där fick jag för första gången veta att jag hade en kraftig lunginflammation och senare fick jag också veta att jag höll på att drabbas av total sepsis (blodförgiftning) då de kunde se att jag hade bakterier i blodet.
Efter ytterligare 5 dagar på Infektionsavdelningen fick jag åka hem och satt som ett kolli ytterligare en vecka innan jag började kunna klä på mig själv, äta ordentligt och gå tillbaka till skolan.
Så fort jag avslutat min hästkur med penicillin åkte jag på en rejäl förkylning och sen har förkylningarna i princip avlöst varandra. Idag är första dagen tillbaka på jobbet efter senaste förkylningen som fortfarande har mig i sitt grepp men greppet har börjat släppa. Det går åt rätt håll!
Så förlåt mig om jag vrålar…DÖ FÖRBANNADE VINTER…DÖ!!!! i hopp om att alla förkylningar och sjukdomar försvinner med den 😉
Äntligen hemma igen! Fy f-n vilken resa detta varit och hela sommarledigheten har gått till att ligga på soffan och ha ont. På måndag börjar skolan igen och mitt ”sommarlov” är över.
Efter mitt första gallstensanfall 28/6 och akutbesök som blev följden hoppades jag att det var över. Men anfallen återkom var 3-4 dag. Tack vare starka smärtstillande kunde jag häva anfallen och mådde (oftast men inte alltid) bra efter några timmar igen.
Onsdag den 20/7 kunde en ultraljudsundersökning bekräfta att gallblåsan innehöll en stor mängd småstenar av storleken 1-4 mm.
På fredagen fick jag kallelse till samtal på kirurgmottagningen den 10/8 för att diskutera en ev. operation.
Men sen började anfallen komma tätare och tätare och i lördags 23/7 blev det åter ett besök på akuten då smärtlindringen inte längre fungerade. När anfallet var över skickades jag åter hem med ett nytt recept på smärtstillande och redan vid lunchtid på söndagen kom nästa anfall. Under dessa 4 veckor har jag haft 8 anfall.
Efter det släppte inte smärtan och på måndagen insåg jag att ett besök på akuten igen var nödvändigt. Fick vänta i 7,5 h innan en läkare kom och kunde konstatera att det var allvarligt och att jag skulle läggas in i väntan på Op, förhoppningsvis under tisdagen. Efter totalt 9 timmar på akuten skrevs jag in på ITVA.
På tisdagsmorgonen fick jag träffa en väldigt trevlig (och snygg…jajaja…jag är inte död än och reagerar fortarande på snygga killar ;)) läkare som lovade mig Op men tidigast på onsdagen vid 11-tiden. Innan dess måste blodprover tas och oj vad komplicerat det blev. Uppenbarligen är jag fullständigt omöjlig att sticka och har inga stora snokar till vener som ställer upp.
Två personal från ITVA stack mig utan större framgång. Därefter skickades jag till Op för att en erfaren narkossköterska skulle sticka mig men inte heller hon lyckades klämma ur mig mer än ett ynka rör. Efter att ha blivit stucken i armvecken, händerna (ovanpå och på sidan och på tummen) och t.o.m. ena foten ett flertal gånger på varje ställe så gav hon upp och ringde efter personal från labbet/blodcentralen som fick komma och sticka kapillärt (fingret) och samla droppe för droppe tills hon lyckats få ihop två rör.
Flyttades på tisdagskvällen till Barnavdelningen…hehe…jag vet…inte riktigt förväntat men det var enda stället med lediga sängplatser. Lyx! Eget rum, toalett och stor platt-tv med ett stort urval filmer att välja på. Hade också fått lov att både äta och dricka eftersom operationen var planerad mer än 12 timmar senare.
Åt den ljuvligaste potatis och skinkgratäng jag någonsin ätit 😀
Helt otroligt att man kan väcka smaklökarna till liv på bara några dagar genom att inte äta. Det positiva är att mitt sockersug är borta men jag vet att den lille sockerdjävulen ligger på lur 😉
Middagen åkte hiss i en dryg timme och jag hade ont och var på väg att be om starkare smärtlindring men det gav sig och jag återgick till den molande värk/smärta som jag haft konstant de senaste dagarna. Fick sova hyfsat och redan kl 9:25 låg jag nyskrubbad i Op vänthall. Sen gick det undan och jag rullades in och fick lägga mig på op-bår och kördes in i op-sal. Allt kopplades, fick lugnande i venporten och mask och sen är det svart.
Vaknade till på uppvak och vet att jag svarade personalen men det var helt omöjligt att få upp ögonen. Tog mig säkert 3 timmar att vakna ordentligt och sen bli hämtad för transport tillbaka till barnavdelningen.
Var fortfarande hyfsat groggy men lyckades ringa maken och berätta att allt gått bra och att de lyckats ta bort gallblåsan med titthålskirurgi. Har fyra skitsnygga hål på magen som minne 😉
Fick stanna kvar för observation över natten och när jag skulle lägga mig hade den stora muskeln i högra axeln gett upp och börjat krampa så jag kom inte upp eller ur sängen. Kändes som om ngn stack en kniv i axeln/nacken och vred om. Fruktansvärd smärta! Blev tvungen att ringa på hjälp för att ta mig upp ur sängen.
Återigen starka smärtstillande och med hjälp av ett ton kuddar lyckades jag pallra upp mig i sängen i sittande ställning och kunde sova ett par timmar. Vaknade till och från och det mesta av natten fick jag titta på gamla repriser för att få tiden att gå. Vågade inte röra en fena med risk för att kniven i axeln skulle vridas runt.
Så småningom blev det morgon och jag kunde få mer smärtstillande och steg upp för att försöka peta i mig lite frukost. Läkaren hittade mig vid frukostbordet och efter inspektion blev jag frisläppt att åka hem 😀
Sååå skönt att vara hemma men helt galet med alla barnen, speciellt de små som inte förstår att jag är öm och fortfarande har ont. Försökte vila en stund på em men insåg snabbt att jag inte skulle kunna ligga ner i sängen här hemma heller så nu har vi samlat ihop alla kuddar och filtar vi kan hitta så får jag försöka sitta upp och sova tills den här jäkla skiten ger med sig.
Igår lördag den 23/7 firade vi vår 17:e bröllopsdag! Vilken dag det blev! Har ni läst mitt tidigare inlägg så vet ni att dagen började med ett akutbesök för min del p.g.a. mitt 7:e gallstensanfall på drygt 3 veckor.
Det började alltså inte bra och jag var utslagen hela dagen i stort sett. Middagen maken hade planerat fick ställas in och konserten med Håkan Hellström och The Ark fick jag också ge upp. En överlycklig kompis till dottern fick min biljett och de hade haft jättekul och hamnat precis framför scenen 🙂
Efter att ha varit tillsammans i 23 år känner vi varandra väl och maken var mer bedrövad av mitt dåliga skick än att vi missade att fira vår bröllopsdag. Som plåster på såren åkte han iväg på em och kom hem med en enorm bukett vackra blommor och en present som visade sig vara ett glashjärta på fot med belysning <3
Han är inte snubben som lägger en massa pengar på romantiskt tjafs eller prydnadssaker men denna klarröda glaspjäs hade han inte kunnat motstå och förklarade med kärlek i rösten att han såg två sammaflätade hjärtan som glödde med en passionerad eld och då tänkte han på oss 😀
Har drabbats av sån där förlamande trötthet som gör att man bara vill dra täcket över huvudet och somna om på morgonen. Mycket oro i kroppen och stora förväntningar på framtiden dränerar mig fullständigt på all energi.
Ja jag menar vartenda ord av rubriken! Är så evinnerligt trött på alla sjukdomar som aldrig verkar ta slut. Lillstrumpa har varit nästan konstant förkyld sedan slutet av november och själv har jag gått igenom ett antal förkylningar, feber, halsont och som grädde på moset en rejält lunginflammation.
Vaknade till på uppvak och vet att jag svarade personalen men det var helt omöjligt att få upp ögonen. Tog mig säkert 3 timmar att vakna ordentligt och sen bli hämtad för transport tillbaka till barnavdelningen.
Efter att ha varit tillsammans i 23 år känner vi varandra väl och maken var mer bedrövad av mitt dåliga skick än att vi missade att fira vår bröllopsdag. Som plåster på såren åkte han iväg på em och kom hem med en enorm bukett vackra blommor och en present som visade sig vara ett glashjärta på fot med belysning <3