Vi avslutade våran sista kväll vid Kebnekaise med firande och riktigt god mat på Fjällstationen.

Måste verkligen berömma köket för en riktigt fantastiskt komponerad meny, vi åt och nöjt i fulla drag.
Nu hade vi gjort vårt uppdrag och kände oss helt redo att åka hem. Vi kände oss så klara att vi till och med hade bokat en helikopter som skulle ta oss från Fjällstationen till Nikkaluokta, för att sedan åka taxi till flygplatsen i Kiruna. Tanken på att slippa gå 1,6 mil var underbar! vi hade ju gått mer än tillräckligt tyckte VI:)

Vad vi INTE visste när vi satt där och skrattade gott var att vädrets makter hade annat på sin agenda.
VI vaknade nämligen upp till en tjock tjock dimma, ösregn och med budskapet att INGEN HELIKOPTER kommer på flera timmar om ens alls under dagen!!!! OMG Tänkte Vi!!!!
Vad hade vi för val nu ?
Tyvärr inga, förutom att packa upp våra vandringskläder al la regn och börja promenera. SHIT!!! Detta ingick definitiva inte i våran plan. Men vi hade inget val….. Om vi inte ville stanna kvar på obestämd tid.
Alla ville och behövde ju komma hem för jobb och familj som väntade.
Sagt o gjort! Vi packade ännu en gång upp vår outfit och började traska iväg, våran först sträcka var ca 1 Mil.

Men trots överraskningar med inställd helikopter och regn så var det ALDRIG några sura miner i detta gäng.
Vi traskade på och fann oss i situationen ännu en gång, vi till och med sjön en trudelutt (alla videoklipp hittar du på mitt instagramkonto #tanjafylking)

” Det är så skönt och stärkande i Fjällen”
Efter X antal timmar anlände vi till båten som skulle ta oss över sjön…….Sedan hade vi ju bara 6 km kvar 🙂

Och så kom vi till SLUT tillbaka till NIKKOLUOKTA där vi dagarna innan hade påbörjat våran vandring!
Vi var ALLA oskadda och med ett gott humör 🙂

Och ännu gladare blev jag när jag anlände Arlanda flygplats där min STOR KÄRLEK stod med ett fång röda rosor och väntade.
Jösses vilken underbar känsla!!!
”Borta bra hemma bäst”

Denna resan kommer jag att minnas för resten av mitt liv. Den var väldigt häftig på många sätt….
Att våga utmana sig själv är otroligt stärkande, man lär känna sig själv och i detta fallet även sina vänner under pressade situationer.
Så vad lärde jag mig om mig själv då ? Jo att jag är en riktigt envis jäkel som INTE ger upp i första taget. Detta visste jag nog redan innan, men jag visste faktiskt INTE att jag var SÅ envis som detta uppdrag krävde. Jag hade pannbenet som krävdes för att ta mig  till toppen av Kebnekaise och det pannbenet skall jag försöka påminna mig om att jag har.
Ibland kan det ju vara lätt att glömma hur stark man faktiskt är.
Och vad gäller mina vänner så kan jag efter detta konstatera att tillsammans är vi oslagbara.
Jag hade inte gjort detta utan dem…. Tack Catherine, Susanne & Malin för en oförglömlig resa:)

Imorgon skall jag jag ge mig på ännu en utmaning i att förkovra mig, då är det nämligen dax för en vidareutbildning som LIc Personlig Tränare. Mer om detta berättar jag imorgon.
” Man blir aldrig för gammal för att utvecklas”

Vi hörs!