Jag minns känslan av spänning och förväntan när födelsedagen nalkades och jag minns hur svårt det var att somna kvällen innan dagen D. Förstod Figaro till fullt när han igår kväll vrider och vänder sig när han konstaterar att det är sista kvällen han somnar som en 10 åring. Minns också hur man låg och väntade på den traditionella födelsedagssången till uppvaknandet nästkommande morgon.
I morse vässade jag & Kärleken stämmorna för att starta firandet av Kungen Figaro✨ Som dagen till ära beställt våfflor med grädde o Nutella samt oboy till frukost. Inte en vitamin så långt ögat nådde alltså;) Skall erkänna att jag fick kämpa hårt med mig själv när jag lade oboy och Nutella i varukorgen häromdagen. Jag är verkligen ingen förespråkare för socker på morgonen men fyller man år så gör man.
Jag fullkomligt ÄLSKAR Figaros min när han öppnar våran present och inser att han fått en flygtur med BODY FLIGHT 🙂 Vad han dock inte visste i detta ögonblick var att flygningen skulle ske idag inom 2 timmar;)
Påvägen dit hämtade jag upp hans tre bästa vänner som skall få vara med på dagens alla äventyr….Det känns så underbart att få ge honom en minnesrik dag och i år blir presenterna upplevelser istället för saker.
Alltså att se denna killens glädje är så sjukt tillfredställade och det kittlade i min mage när han och instruktören lyfte iväg i världens fart upp i luft tunneln. Video på detta hittar du på mitt Instagramkonto tanjafylking. Nästa gång är det definitivt JAG som flyger!!!! Bara måste prova detta.
Dagen kommer att bjuda på fler roliga överaskningar så kika gärna in här på bloggen igen. Nu är det dax att samla ihop killarna och lämna Body Flight bakom oss med nya äventyr i sikte….
Ikväll blir det stor baluns hemma då Gert och flera goda vänner kommer över och firar Figaro. Så vi har en lång dag framför oss.
Det blev en tidig start dagen D och vi laddad med en rejäl grötfrukost på Fjällstationen. Vandringen mot toppen skulle ju enligt info ta allt ifrån 10-15 timmar och vi förstod att vi behövde all energi vi bara kunde få. Glada i hågen började vi traska iväg, fr.o.m. NU hade vi X antal timmar framför oss och tur är nog att vi i denna stund INTE hade en aning om vad som väntade oss!!!
Sakta tog vi oss fram genom den vackra färgsprakande dalen som sedan tog oss upp mot våran vandring mot Kebnekaise. Vädret var så långt behagligt, lite grått, uppehåll och med svag vind.
Vi började ta oss upp mot första stigningen och vinden började bli starkare och dimman tjock. Det var dax att dra på sig överdragsbyxor och en extra tröja, mössa och vantar. Vädret började tuffa till sig och vi lika så! Vi fortsatte vår färd uppåt…
Vandringen började nu över i mer av en klättring och den steniga vägen blev svårframkomlig. Vi hade nu gått halvvägs ( 3,5 timma) och det var lång väg kvar till toppen. Påvägen började vi nu möta människor som varit ute lite längre än oss, dom hade bestämt sig för att avbryta sin färd då vädret där uppe gjort sig omöjligt. Vinden var stenhård och det var minusgrader. Så kallt att dricksvattnet dom bar med sig hade frusit till is….
Våran grupp på 8 tjejer hade nu splittrats. Fyra gick tillbaks och fyra fortsatte. Min trupp bestod av Catherine, hennes syster Susanne och dotter Malin. Vi hade bestämt oss att oavsett vad alla andra gjorde eller sade så skulle vi göra vårt yttersta för att nå Toppen. Det fanns inte ännu i våran värld att ge upp. Vi var helt enkelt tvugna att se vart vår gräns gick….
Ännu ett sällskap kom emot oss, även dom hade givit upp! Vi befann oss nu på toppen av den såkallade kaffedalen ( hur faan man nu kunde döpa den till det? Helvetesdalen vore ett mer passande namn) och fick höra att väl där nere var det ett helvete, för att inte tala om uppfärden. Ytterligare ett par bröt sin vandring, dom hade varit så nära som 1200 m från toppen men klarade Inte att ta sig upp. Hård vind/ kuling på 20 m/ Sek gjorde det omöjligt.
Vårt självförtroende började naggas i kanten! Faan vi hade ju kommit så långt!!!
Halva våran grupp hade ju brutit och vi hade en lång hård väg kvar. Vädret satte oss rejält på prov men vi peppade varandra och sade ”VI måste testa” Vi har Inte kommit såhär långt för att ge upp! Skall vara helt ärlig och säga att I min värld fanns det inte att bryta vandringen. JAG skulle upp! VI skulle upp! Det är nu eller ALDRIG som gäller. Det är nu vi testar pannbenet, har vi nog vilja eller ej?
Jag MÅSTE greja det!!!
Vi kämpade verkligen på! Vi peppade varandra när det var som jobbigast, tog en paus, andades. Men inte mer än några minuter… kylan och vinden kylde ner oss på nolltid så vi var tvugna att hålla igång för att inte frysa. Kläderna vi hade var helt suveräna. Det var lager på lager som gällde. Rejält underställ i form av Ull kalsonger och bra tröjor till fleace och överdragsbyxor. Vindjacka , bra mössa , handskar och riktigt behagliga kängor. Vi hade alla fyra köpt våran outfit från outdoor märket Jack Wolfskin och jag säger bara” Satsa på kvalité” om du skall göra denna typ av äventyr. Vi frös nämligen inte en enda gång på hela denna resan.
Vi hade toppen som mål men började bli trötta i kroppen. Det sög rejält i benen och dimman gjorde att vi inte hade en aning om hur långt det var kvar upp. Herregud! Vad är det vi utsätter oss för egentligen?
Vi fortsatte vår färd uppåt och kunde efter 6 timmars kämpande skymta en stuga. Äntligen! utbrast vi och skyndade upp dom sista metrarna. I stugan var det flera som värmde sig och gjorde sig redo för de sista 1200 m som kvarstod till toppen. Några hade även givit upp och laddade för hemfärd, dom orkade helt enkelt inte kämpa den sista vägen mot målet.
Vi åt en snabb lunch bestående av köttfärssås o spagetti och sällan har väl maten smakat så gott. Nu behövde vi all energi vi kunde få. Vi var nära nu! Endast en timmas vandring kvar till toppen.
Varma och med nya krafter gjorde vi oss redo för den sista etappen. Nu ska VI upp!!!
Efter 40 min skymtade vi Äntligen glaciären och toppen…. Känslan var verkligen obeskrivlig!!!! Som vi hade KÄMPAT för att komma hit…. Tårarna började rinna av glädje, Så känslosamt;)
När dimman lättade för några sekunder så såg vi översta glaciärtoppen och skyndande upp, vi skulle ju självklart ända UPP 🙂
VICTORY!!!!
En seger skall självfallet firas med det bästa av bubblor och vi ALLA hade burit med oss en liten flaska Moet. Kan LOVA att den var mycket välkyld och smakade gudomligt:)
LYCKAN var obeskrivlig!
Efter glädjerus och fotografering i kylan vad det dax att tänka på återfärden, inte det roligaste att tänka på men ett måste. Vi hade ju lika långt tillbaka och även om vi visste att hemfärden skulle gå lite snabbare så behövde vi traska på i god takt innan mörkret kom.
Det var en oerhört tuff vandring hem, benen var helt slut och det kändes så ansträngande att gå nerför i den svåra terrängen. Jag gjorde en rejäl vurpa och blev sittandes en stund, en vass sten gav mig en rejäl lårkaka och en annan sten skar in vid mitt knä….. Ingen glamour tripp direkt! Men jag måste säga att trots våra strapatser så höll vi en otroligt god ton mot varandra, vi peppade varandra, stöttade varandra och INTE en sur min visade sig på alla dessa timmar. Det fanns en förståelse och en ödmjukhet samtidigt som det fanns en otrolig stryka och en pannben av järn. Jag beundrar verkligen tjejerna och är så glad över att vi klarade detta tillsammans.
Vi var så sjukt starka ihop!
Efter 6 timmar var vi ÄNTLIGEN framme vid Fjällstationen igen, de sista metrarna sjöng vi högt och glatt!
”Champangen vi skall Få, när vi till hotellet Nå”
Sagt och gjort! efter 13 timmars äventyr styrde vi kosan till baren och beställde en STOR flaska Bollinger, Här skulle Firas:)
Nästkommande dagar skulle vi enbart ägna oss åt att njuta av att vi nått vårt mål och tack vare dimma och regn så kunde vi verkligen med gott samvete njuta av vila o lata dagar. Hela gänget kom överens om att vi skulle lyxa till hemresan med att boka Helikopter från Fjällstationen till Nikkaluokta. Men det blev INTE riktigt som vi tänkte, dimman som ena dagen varit positiv blev nästkommande dag återigen negativ. Ingen helikopter kunde komma!!
Sitter i skrivande stund med benen högt i en fåtölj och tänker på gårdagens strapats. Vet inte riktigt var jag skall börja min berättelse då det varit ett omtumlande dygn. Kan knappt fatta att jag utsatte mig för denna överjävligt jobbiga utmaning men är så glad att vi mot alla odds fixade det;)
Resan mot Kebnekaise startade i Torsdags morgon när gänget samlades på Arlanda var vi alla fyllda av förväntan. Vädret i Kiruna visade sig från sin bästa sida med strålande och vandringen från Nikkaluokta var verkligen fantastisk:)
Våran svenska natur är fantastisk och vad är väl lyxigare än att kunna fylla på med färskt kallt vatten från en porlande bäck:)
I väntan på båten som skulle ta oss över sjön så passade vi på att testa LapDånalds omtalade renburgare. Så gott!
Efter timmar av vandring och närmare bestämt 1,6 mil i benen så var vi äntligen framme vid Fjällstationen. Den låg där vackert i dalen med alla höga mäktiga berg runt sig. Här checkade vi in i våra små primitiva rum.
Första måltiden hade Malin fraktat med ända från Stockholms restaurang KB. Det bjöds på magiska köttbullar, potatispuré, gurka o lingon och sällan har väl mat smakat så gott. Vi behövde grunda med stabil mat och en tidig kväll i säng. Nästkommande dag skulle visa sig bli ett Äventyr för livet.
Fortsättning på detta galna äventyr kommer i nästa inlägg….
Modeveckan är i full gång och hela denna veckan befinner jag mig på Betty Barclay där sälj av kollektionen vår 2018 är i full gång. Långa dagar men så roligt!
Vi är ett så mysigt gäng som jobbar 😉
Nedan i bild är Modell/ Jenny, Bodil ” Bottan ” som varit på Betty Barclay i över 20 år och Jag som snart varit där i två år.
Hela Betty Barclay ligan…..
Efter långa dagar inomhus är det extra skönt att komma ut och röra på påkarna. Jag har ju som bekant en hatkärlek till Hammarbybacken så här kämpar jag gärna på efter jobbet. Fokus just nu är att gå ner mina 2 sommar kilon samt att mjuka upp mina vandringskängor. Den 6 Sep bär det nämligen av uppför Kebnekaise och då är det framåt och uppåt som gäller. Fick häromdagen hem hela min outfit från ”Jack Wolfskin ” för detta äventyr. Dom är ledande på vandringskläder och med tanke på hur tokigt det kan bli om man inte har rätt utrustning så vågade jag inte chansa. Du läste väl om dom stackars tyskarna som höll på att fara riktigt illa uppe på bergskammen. Fel grejer var en av anledningarna. Vädret däruppe är otroligt växlande och kräver bra grejer helt enkelt.
Måste Slå ett extra slag för alla trevliga utegym som vår Stad bjuder på. Gillar att stanna till och köra lite styrketräning och pumpa lite muskler.
På Lördag skall Kebnekaise tjejgänget träffas ute i skärgården för att planera våran tripp.
Jag har utlovat skön träning dagen till ära och jag sitter nu och smider planer för ett tufft, svettigt och kul pass 🙂 Sedan har det utlovats bastu, bad och en mysig middag, ser så framemot Lördagen och ännu mer åt vårt äventyr. Det finns ett ordspråk som jag inte minns vem som skrev med det lyder såhär ” Det är inte målet utan det är resan mot målet som gör resan mödan värd ” Kan ligga en poäng i det.
Att nå sitt mål och är ju en sak men resan dit skall också njutas:)
Även om det ännu är ganska lång tid kvar så påbörjar vi nu förberedelserna inför vårt äventyr att bestiga Kebnekajse. Igår samlades tjejligan hos varumärket Jack Wolfskin för att titta ut våran utrustning. Det är viktigt att klä sig rätt och då vi inte har en aning om hur vädret kommer att vara så är det mycket laget på lager som gäller. Min största rädsla är att frysa. Jag är extremt frusen av mig, till och med till den graden att jag sover med raggsockor på sommaren…. Ja du hör ju själv! Inte helt normal alltså:)
Men Lars Klingström guidade oss proffsigt och berättade hur vi skulle klä oss och tänka kring våran bergsbestigning. För bara några veckor sedan var det ju ett gäng tyskar som råkade riktigt illa ut på Kebnekajse och mycket var pågrund av just fel utrustning.
Det skall bli så roligt att få göra detta äventyret ihop med tjejerna:) Nu blir det till att gå in kängorna och efter semestern så skall vi börja träna i Blandannat Hammarbybacken:)
