Ibland känner jag mig glad och tacksam för att vården fortfarande hjälper mig, trots att jag inte är barnlös utan redan har ett barn. Men samtidigt känner jag mig kluven eftersom vården slarvar, struntar i att höra av sig och har ett nonchalant bemötande. Jag har slutat ringa dem utan det får sambon göra, eftersom varje gång jag pratar om eller med vården så börjar jag att gråta. Vid varje besök på sjukhuset har jag börjat gråta. Men ingen gång har någon frågat om jag vill prata med en psykolog. Det tycker jag är fruktansvärt konstigt. Nu känner jag inte att det skulle vara någon större idé, i så fall hade jag ringt och bett att få prata med någon. Men det är konstigt att ingen ens ställt frågan om jag skulle vilja prata med någon. Vården skulle skicka brev med provsvar på prover som togs i början av december. När sambon ringde häromdagen fick han beskedet på telefon, trots att det står i min journal att de ska skicka med brev. De skrev ut Pergotime i höstas och när jag gick till apoteket dagen innan nyårsafton för att hämta ut nya tabletter fick jag reda på att Pergotime skulle sluta säljas på nyårsdagen. 31 december var sista dagen det såldes. När sambon ringde för att be att få Letrozol utskrivet istället så undrade han varför de skrivit ut Pergotime, det kan ju inte ha varit en nyhet att Pergotime skulle sluta säljas. Han fick svaret att ”det såldes ju fortfarande när de skrev ut receptet”. Suck. Jo, men ingen har någonsin talat om för mig att det finns andra tabletter. Detta fick jag reda på av en apotekare, som sa att Letrozol är mer effektivt och att Pergotime är gammalt. Han tyckte att det kanske var positivt att Pergotime slutade säljas eftersom att jag då kunde pröva något annat.
I december skulle jag inte ta tabletter utan göra uppehåll. Gissa vems mens som var sen? Jag har haft cykler på max 31 dagar sedan jag fick mens efter att jag slutat amma. När mensen uteblivit i 33 dagar gjorde jag ett test. Negativt såklart. Hade svårt att tro att det skulle bli något annat eftersom jag inte verka ha någon ägglossning utan hjälp. Men hoppet hann ju börja komma. Jag såg fram emot en septemberbebis. Ingen i familjerna fyller år då. Jag planerade in en semesterresa i juni, då skulle jag fortfarande kunna flyga. Jag började att titta efter mamma-kläder på rean. Jag vet, helt sjukt hur löjlig man blir. Men jag kan inte låta bli. Då hejdade jag mig ändå från att börja läsa en gravid-tidning osv! Detta var ett försiktigt längtande från min sida. Pfft. Så löjlig man är. Men strax efter att testet visat negativt så kom mensen. Nu ska jag börja med de nya tabletterna och kanske ger de bättre resultat. Jag har googlat och läst att flera får en ägglossningsspruta för att ge ägglossningen en extra skjuts. Ingen i vården har en nämnt att det finns en sådan möjlighet.
Jo, de har tagit ämnesomsättningsprov. 2,7 fick jag och när jag försökte bli gravid för 5 år sedan hade jag 1,9, men då vägde jag ca 15 kg mindre också. De tyckte inte att 2,7 var någon fara men jag skulle ta nya prover och om de visade högre (eller samma, minns inte riktigt) så skulle jag prova med Levaxin. Jag har funderat på om jag har PCO, men symtomen stämmer inte riktigt. Med tanke på att jag inte har jättehöga provsvar så verkar det inte som om jag har PCO. Det verkar iofs inte ha någon betydelse eftersom det enda jag hade kunnat göra isf hade varit att gå ner i vikt och äta bättre. Det försöker jag ju redan.
Så, det är väl ungefär det som hänt de senaste 2 månaderna. Ibland funderar jag på att göra ett uppehåll till april, för att undvika att få en bebis sent på året. Men sedan slår jag den tanken ur hågen. Jag har försökt i över 2 år nu och oddsen för att få ett barn över huvud taget är inte jättelovande. Så jag skiter fullständigt i om jag får ett barn och det föds den 31 december. Jag skulle bli överlycklig för ett barn oavsett när på året det föds. Så tramsigt av mig att ens tänka tanken.