Vi har en hund i kvarteret som ibland får för sig att skälla i evighet. När han sätter igång så är det ett skall var tredje sekund i 2 – 3 timmar. Och när man sitter och jobbar så kan det bli lite, vad ska vi säga, irriterande. Oftast kan jag stänga av, men när man väl ramlar in i det så blir det som ljudtortyr. Jag antar att hans matte/husse är iväg och jobbar på dagarna när det händer och inte kan säga till, för ingen människa hade stått ut fall de var hemma. Liten grej, absolut, men små grejer kan också ta stor plats ibland.
Jag har några tröttdagar. Jag är inte direkt deppig, men har bara noll ork och lust. När jobbet väl är slut för dagen är jag redo att stupa i sängen. Men det gör jag såklart inte. Jag har ju måsten och barn. O är hemma idag med feber och det vore inte jättekonstigt ifall det är något sådant i min kropp också. O hostar för övrigt ikapp med hunden. Men honom har jag större tålamod med. Han är ju min avkomma, så då tycker jag mest synd om honom.
På tal om något helt annat så kommer Seinfeld till Sydney nästa år. Jag tänkte att det kunde vara en bra julklapp till T att gå och lyssna på honom. T gillar stand up comedy (det gör inte jag), men jag gillar hans torra humor. Dock verkade man kunna få biljetter för ca $100 första gången jag tittade men när jag sedan kollade igen idag så låg de på $399/person. Och i så fall är det bara att glömma. Synd faktiskt. Jag tycker om att ge upplevelser.
Nu ska jag gå och krama min hostpojke. Det har blivit alldeles för mycket skärmtid för honom idag. Hans hjärna är nog fyrkantig vid detta laget. Men så får det vara ibland när det inte fås ihop på annat sätt. Jag har bestämt mig för att släppa det dåliga samvetet för det gör ingen som helst nytta. En dag då och då lämnar inga bestående men, tänker jag. Hoppas jag. Släppa det var det ja. Släppt.
/CC
KommenteraKlockan är halv sex och T suckade precis över något som inte gick som han ville och var tvungen att gå ut och springa av sig. Jag i min tur sket i alla måsten och sitter i detta nu i kvällssolen på altanen och läser min nya bok. Jag vet inte vad jag ska tro ännu, men ska ge den en chans.
Grannen klipper gräset och O hostar från soffan. Han har blivit rejält förkyld, stackarn, och jag tvivlar på att han kan gå till skolan imorgon. B har mufti day imorgon, det betyder att de får ha sina vanliga kläder och behöver inte ha uniform. Det blir extra viktigt vad man har på sig när man endast har ungefär två dagar per år som sig själv. De har tydligen Drama Day, så det blir nog skoj för henne.
Annars rullar livet på. Jag har haft flertalet dagar med bra humör, där jag inte blivit upprörd av triggers osv. Det stödjer ju min eventuella teori om PMDD, men jag tror nog ändå inte att det är ”bara” det. Men jag fortsätter att kartlägga varje dag så får vi se. Men så länge jag har det bra vill jag njuta av att jag har det bra.
T och jag håller på att titta på Pain Hustlers över några kvällar och den är oväntat indragande faktiskt. Den påminner om Erin Brockovich, vilken är en av mina favoritfilmer genom tiderna. Inte lika bra, men hög klass ändå. Men som vanligt har vi inte sett slutet, så det kanske är skit. Man borde eventuellt vara försiktig med att rekommendera filmer som man inte har sett klart. Fast idag gör jag det ändå. Lever lite farligt så där.
/CC
KommenteraIbland får man ha det riktigt bra. Och idag var en sådan dag. För jag hade nämligen bokat in det spapaket som jag fick av jobbet i julklapp. Lite sent kanske, men det passade ju perfekt som en förlängning av min födelsedagshelg.
Det var två timmar av exfoliation, massage, ansiktsbehandling och skalpmassage. Ibland under sådana omständigheter kan jag ha svårt att koppla av. Jag kan ligga och tänka på andra saker eller ifall jag gör något konstigt etc., men idag var jag bara så avslappnad och det var fantastiskt. Hon fick bort en del knölar i mina stela stressaxlar och jag tror dessutom att jag somnade till lite då och då. Man borde verkligen unna sig sådant med jämna mellanrum.
Jag hann tyvärr inte till gymmet i och med min spavistelse, men jag gick ut och joggade istället och gjorde det ”på riktigt” för första gången på åratal. Jag joggade i 20 minuter utan att stanna, gick i knappt fem minuter och sedan joggade jag i sex minuter till. Rekord! Hur snabbt man joggar och stilen har väl ingen betydelse va? För jag töltade nog mer som en islandshäst än flög fram som en gasell. Men det kommer. Tålamod behövs, som så ofta. Förresten så invigde jag mina nya hörlurar och fy fasen vad bra de var! De hjälpte till med dunket och gjorde joggingen lättare. Så nöjd!
Jag hann även ta en stund ute på altanen och läste ut min bok, Kallbaderskan bland fjällen. Den var inte den allra bästa, men jag tyckte mycket om den ändå. Den spred mysighet och det räcker långt för mig. Och ju längre jag bor här borta, desto mer njuter jag av att läsa böcker som riktigt skriker Sverige. Och detta var en av dem. Förresten så har vi precis passerat 13-årsstrecket i Aus. Vi flyttade hit den 10/11/2010. Vi har också bott i Aus halva tiden vi har varit tillsammans jag och T. Det trodde vi inte när vi flyttade hit för att stanna ett år. Eller så gjorde vi det. Vi var ju ganska trötta på mörkret och kylan hemma.
Nu börjar en ny vecka och det är inte många kvar till jul. Jag längtar faktiskt lite efter att pynta och ha julgran och så vidare. Men det får vänta en liten stund till. Tid finnes.
/CC
KommenteraJag försökte åka på födelsedagsvågen och hävda att det var min dag idag med. Man kan väl få en hel helg till sitt förfogande en gång om året, särskilt när födelsedagen råkar falla på en lördag? Men idag var det inte lika lätt. Vi är alla trötta, känner oss halvförkylda och fick så bråttom imorse att det inte blev någon direkt frukost för oss vuxna. Inte jättebra grund att bygga på.
Hur som helst, det var bara att gå upp lite efter sex imorse med för att ta sig till Nippers i ottan. Det var, som så ofta, soligt och härligt och vattnet gnistrade. När man väl kommer dit spelar klockan och tröttheten ingen roll längre och man går in i någon slags religiös upplevelse. Vi känner dessutom flera andra familjer, vilka vi hänger med medan barnen har sina lektioner, och alla bara går runt, snackar, badar lite, köper en sausage sizzle och har det bra.
Fast min dotter avskyr Nippers. Hon har börjat tycka det är riktigt roligt med board training på fredagarna, men Nippers är tydligen helvetet på jorden. Hon tycker inte om aktiviteterna, hon tycker inte om pressen på att mycket handlar om tävling och hon känner ingen i sin grupp längre då en kompis hoppat av. Så när hon satt och väntade på att de skulle börja, för typ fjärde söndagen i rad med tårar i ögonen och en hållning som har gett upp, så tänkte jag att nu får det vara nog. Så jag gick och hämtade henne, ledde henne iväg från de andra och sa att ifall hon går med på att fortsätta med brädträningen så struntar vi i Nippers. Och det gjorde hon. Hon blev så lättad och glad och det kändes rätt att inte tvinga henne till något som gör henne så olycklig. Hon har försökt. Vi har försökt.
Vid tio åkte vi vidare. Barnen hade ätit korv med bröd på stranden, men jag och T köpte med oss lite grönsaker och sedan skar vi upp en sallad och hade picknick på ett favvoställe som inte så många känner till i Patonga. B och jag gick sedan en promenad vid vattnet och tittade på husen och allt det fina, medan T tog O till lekplatsen. På vägen tillbaka stannade vi på en plantskola. För nu när K har flyttat in i sitt hus kommer hon att ta tillbaka alla sina växter som vi har haft här i två år. Det kommer att bli tomt. Så vi köpte två stycken att börja med och sedan få vi köpa lite fler allt eftersom.
Vi tryckte in växterna i bilen och som så ofta fick barnen sitta med dem i princip i ansiktet. När vi parkerade hemma på gatan utanför vårt hus så börjar B helt plötsligt att skrika och slänger sig ur bilen. Det visar sig att det sitter en stor Huntsman-spindel på ett blad några centimeter från hennes hand. Stackarn grät och skakade i flera minuter innan hon lugnade sig. Vilken tur att vi hade slutat att köra så att hon inte slängde sig ut i farten i panik mitt i vägen någonstans. Just de är inte giftiga, men de kan bitas och det är ju inte skitkul det heller. Dumma spindlar som ska vara så onödigt stora.
/CC
KommenteraIdag är det så min fyrtiotreårsdag. Jag förstår inte hur det hände, jag skulle gissa på att jag är trettiofem eller liknande, men jag gillar samtidigt denna del av livet. Den är lite lugnare, man kan ta fokus från barnen och ta vara på sig själv lite mer.
Vi har haft världens bästa dag. Jag ville inte ha tårta eftersom vi bakat en till O den fjortonde, så jag beställde Ts goda äppelkompott och frukter istället. Och det fick jag med råge. T hade gjort det så fint och gott och det kändes som en perfekt start på dagen. Jag fick fina teckningar, små matfigurer/origami som B gjort och underkläder till gymmet. Och så de airpods som jag önskat mig. Nu kommer gymvistelsen gå smidigare när man slipper sladd!
Vi åkte till simningen och sedan direkt till Shoal Bay. Det tog två och en halv timme att åka dit idag, kanske lite väl långt för en dagsresa, men så värt det. Och så tog det bara en och en halv timme hem så det är mer lagom. Vi gjorde i princip samma runda som vanligt, började med lunch på Country Club:en, sedan en promenad längs vattnet och ut på bryggan, till skateparken/stranden och så till en annan strand. En massa fina ställen helt enkelt.
Och det har varit så många som ringt, skrivit och gratulerat mig. Hjärtat är fullt. Nu ikväll åt jag och T lax med potatis, skirat smör och pepparrot och så lite mer äppelkompott till efterrätt. Jag är trött, glad och känner verkligen att 43 är mitt år. Saker börjar hända. Det är förändringarnas år.
/CC
Kommentera (2)