Gästbloggare

Annons

Keso syster gästbloggar

Sitter här hos min syster,  jag och vår lillebror kom hit igår kväll för att mysa lite. Då jag inte är i Malmö så mycket nuförtiden eftersom jag bor i Skövde. Ja, det är då syster lollo som skriver.

Vi har precis ätit frukost, det är så mysigt att alla tre sitter samlade då det var längesen det var så. Egentligen har det ju inte varit så, då vår lillebror var bebis när vi alla bodde ihop sist. Nu är han 12 år, det är verkligen något man uppskattar, bara så lite som att äta frukost tillsammans men de man har nära.

Sitter och tittar på mina små systersöner, de är de underbaraste i världen och jag kunde inte varit mer stolt. Smälter lite inombords när jag ser dem, det är verkligen en stor lycka att vara moster. Samtidigt ser jag min syster ta hand om, lära och älska sina barn oerhört.

lolloisakeliasStolt moster

Det är också något jag är så stolt över, att se min stora syster här idag. Som hon själv skrivit så tröstade jag henne som liten när hon var ledsen, att se henne ledsen då var något av det värsta för mig. Då hon gått igenom mycket, mindre än vissa men mycket mer än andra gjort. För henne har det varit mycket, det är därför jag är så glad att se henne där hon är idag. Att hon är lycklig betyder väldigt mycket för mig.

Ja, jag hade kunnat säga om och om igen hur stolt jag är. Samt hur glad jag är att jag har henne och mina systersöner.

Då vi växt upp med en halvt trasig familj, och nu en halv sedan mer än 4 år tillbaka så betyder det mycket för mig att ta hand om dem som finns kvar. Familj är alltid viktigt, det är dem som man alltid har kvar och tyvärr vet man inte hur lång tid man har med dem, så ta vara på familjen.

Det blev ett väldigt långt inlägg, som förra gången haha. Dock blir det väl så när man ska berätta om något fint i ens liv. För min syster är den del av mig som jag inte skulle lämna för något i världen.

lolloannsoBebis jag och Ann – Sofie

mikielias

Lillebror Mikael med Elias

Annons

Dagens gästbloggare – Johanna

Läsarkrönika – Att leva med katastroftankar

Jag heter Johanna är 36 år och 2 barnsmamma boende i Karlstad. Jag är en glad och utåtriktad tjej idag, men inombords lider jag varje dag.

Jag lider av katastroftankar. Här är min berättelse:

För att läsa mer bloggar jag på: missjoi

Att leva med katastroftankar är att vakna upp en dag och inse att du och alla andra kommer dö någon gång. Ingen vet när och ingen vet hur. Det är bara något som alla kommer vara med om.

Det hände mig. Det gick från en dag till en annan och jag blev extremt varse om att jag kan dö när som helst. Och alla jag känner, alla nära och kära, kommer ju oxå dö. Det kan ske redan i nästa sekund, ingen som vet.

Jag gick från en dag att inte bekymra mig så mycket för över vad som kan ske, till att oroa mig konstant. Jag tänkte på att man kan bli mördad, bli överkörd, påkörd, överfallen, få hjärnblödning m.m. Mest av allt så kom jag på att alla de här sakerna kan drabba de jag älskar mest av allt på jorden. Jag ville ha kontroll på alla runtomkring. Konstant.

Tankarna kom precis hela tiden, det gick inte många minuter mellan varje tanke när det var som värst.

Det skrämde livet ur mig och det gick så långt att jag drabbades av panikångest. Panikångesten slog till när man minst anade det och gärna i folksamlingar. Min sambo fick lotsa mig vidare många gånger och lugna ner mig.

Det är svårt att förklara hur man bara kan tänka på alla hemskheter som kan ske. Lika svårt är det för mig att förstå hur jag kunde leva innan utan att tänka dessa tankar. Hur kunde jag gå varje dag utan att tänka att man kan dö i nästa sekund?

Så varför började jag tänka negativt? År 2009 var ett tungt år. Vi fick missfall, min sambo blev överfallen, rånad och knivskuren, oväntade dödsfall och sjukdomar i familjen. Alla händelser skedde  ganska så nära inpå varandra och hade naturligtvis mycket med saken att göra.

Emellanåt hade jag svårt att koncentrera mig på något annat än bara allt som kunde ske. Vissa dagar tänkte jag dessa tankar flera flera gånger i minuten.

Ingen förstod mig förutom min sambo som haft dessa själv.

&#8221Men varför oroa sig, när man inte kan påverka det ändå?&#8221 det var kommentarer jag kunde få.

Men det är ju just det som skrämmer mig, jag kan inte påverka det, det är utanför min kontroll och därför fick jag panik.

Det gick så långt att jag bröt med vissa av mina närmsta vänner, bara för att jag ville inte att de skulle se mig så knäckt och så ledsen. Jag var så förbannat jäkla trött på att ständigt vara ledsen, att jag tyckte att de självklart kände samma sak.

Gjorde det saken bättre?

Jag oroade mig för sjukdomar, jag googlade symptom (ibland även nattetid) som min sambo hade, bara för att se vad det var han kunde ha. Skulle jag vara bättre förberedd på det viset? Jag räknade ut hur hög sannolikhet det var för mig att bli mördad. Sjukt? Japp, jag vet ju det. Min lillebror sa till mig att det är högre chans för mig att bli miljonär på Lotto än att bli mördad.

Mitt svar?

Ja men så tänkte säkert även de som blev mördade. Och så var man tillbaka på ruta noll igen.

Grejen är med katastroftankar, att tänker man dem och oroar sig för dem, känns det som om man är bättre förberedd ifall det skulle ske. Men jag vet ju innerst inne att skulle någon dö eller bli utsatt för något annat hemskt, då är man inte förberedd ändå. Så istället låter man kroppen och psyket gå igenom samtliga känslor, alltifrån paniken &#8211 till gråten. Till vilken nytta?

Min kropp och psyke har gått igenom så mycket och många katastrofhändelser att jag blev helt slut och färdig.

När jag äntligen blev gravid igen med mitt första barn sökte jag hjälp. Jag ville inte överföra mitt sjuka sätt att tänka till Olivia, så jag gick till en psykolog och fick hjälp.

Jag bestämde mig där och då att jag ska slå bort katastroftankarna så fort de hamnar i mitt hjärna. Så det kämpar jag med nu varje dag. Så fort jag får en katastroftanke, måste jag omedelbart tänka &#8221 Det där tar vi då, om det händer.&#8221 Det har fungerat en vecka cirka, men det är ingen idé att jag bestämmer något, för det kan ändra sig precis närsomhelst.

Jag tar en dag i taget.

Men det som hjälpte mig mest var att jag hittade en benämning på vad det var jag led av. Länge trodde jag att det var dödsångest jag led av, men när jag läste en intervju med Helena af Sandberg visste jag. Jag fick ett ord på min sjukdom. En tyngd släppte. Någon hade samma som jag. Jag var inte ensam. Helena och jag. Tack Helena för att du delade med dig av dina katastroftankar. Du hjälpte mig. Nu kanske jag kan hjälpa någon annan.

Det viktigaste för mig nu har varit att säga mina tankar högt, för då hör jag hur dumma de låter. Inne i huvudet är allt logiskt, för där får de lugn och ro. Där kan de gro och växa och bli stora. Där när de sig. Lever och frodas. Blir till en verklighet.

När jag säger mina tankar, när tanken flyttas från hjärnan till mina läppar, när tanken formas till ord, blir de med ens en fantasi. De blir orimliga och ologiska.

Idag har jag levt med mina katastroftankar i 4 år. Vissa dagar är bättre än andra, vissa dagar är det en ond spiral som snurrar. Fortare och fortare. Panik i ögonen, yrsel i huvudet, onda tankar som när varandra. Det syns inte längre på mig, men min hjärna vet. Ibland vinner dem, men inte lika ofta.

 

//Johanna

Stort tack till Johanna som ville dela med sig av detta! ♥

Vill du också gästblogga? Klicka då in HÄR för att läsa mer.

Annons

HUR STÄRKER VI VÅRA UNGARS SJÄLVKÄNSLA?

Jag tänkte börja med att då och då ha någon som gästbloggar i min blogg. Och först ut är Therese! Vill du också gästblogga i min blogg. Klicka då in HÄR för att läsa mer.

Här kommer gästinlägget som jag tycker är så himla bra att hon tar upp. Man får ofta höra att man inte ska säga ”duktig” för mycket men vad innebär det i praktiken. Här får du en massa användbara tips och råd:

Mitt namn är Therese Kristoffersson, är 30 år och bor i Karlstad med min sambo våra två ungar som i bloggen heter stora W som är 3 ½ år och lilla W som är 1 ½ år. HÄR hittar ni min blogg!

Det här med gästbloggsinlägg är något nytt för mig och det känns JÄTTEKUL att få blogga här hos Sojka!

Det här inlägget kommer handla om något som ALLTID är aktuellt för oss som är föräldrar, nämligen SJÄLVKÄNSLA och SJÄLVFÖRTROENDE och om hur vi förankrar det hos våra ungar! Faktamässigt utgår jag från en föräldrautbildning som jag har gått som heter KOMET, information jag snappat upp från Mia Törnblom samt Jesper Juuls tankar. Naturligtvis är detta utifrån min tolkning!

Det behöver finnas en balans mellan vårt självförtroende och vår självkänsla och gränsen mellan dessa är enligt mig ganska hårfin men oerhört betydande!  Men vad är då skillnaden? Jo, SJÄLVKÄNSLA är kopplat till DEN VI ÄR och SJÄLVFÖRTROENDE är kopplat till det VI PRESTERAR!

Här ser ni några exempel på att ge BERÖM som är stärkande för SJÄLVKÄNSLAN kontra stärkande för SJÄLVFÖRTROENDET! Ser ni skillnaden? I den vänstra spalten så engagerar vi oss i det barnet har gjort och barnet blir SEDD på ett helt annat sätt än i den högra konstaterar där vi enbart att deras prestation var bra! Barn kommer ALLTID att bli bedömda utifrån vad de presterar, framförallt i skolan och i idrottslivet och då kan vi föräldrar finnas där för att skapa en jämvikt mellan självförtroendet och självkänslan!

Enligt Jesper Juul så är framgångsreceptet för att ett barn ska få bra självkänsla dessa två faktorer:

1. Att barnet blir SEDD och BEKRÄFTAD av minst en vuxen i dess omgivning! (vad roligt du ser ut att ha det när du åker rutschkana)

2. Att barnet inte blir utsatt för onödigt mycket oro! (AKTA DIG så att du inte ramlar nu när du åker rutschkana!)

Sammanfattningsvis, det här tror JAG har stor betydelse för våra barns självkänsla:

– GE BESKRIVANDE BERÖM! – ”vad roligt du ser ut att ha det! vad gör bilarna för någonting?”

– GE HIGH FIVES, KLAPPAR PÅ AXELN, TUMMEN UPP! man måste inte alltid använda ord för att bekräfta det barnet har gjort!

– MINSKA NER PÅ ”vad duktig du är!” (jmf med det beskrivande berömmet där du faktiskt engagerar dig i det barnet gör!)

– SE BARNET OCH ÄGNA DIG TID OCH INTRESSE ÅT DET DITT BARN GÖR!

Här hemma har vi en hel del att jobba på! Det är SÅ OERHÖRT ENKELT att slänga ur sig ”ÅH VAD DU ÄR DUKTIG!” istället för ett ”VAD ROLIGT DU HAR DET NÄR DU LEKER MED DINA BILAR!”.

Och för dig som blir fundersam – NEJ DU MÅSTE INTE SLUTA ANVÄNDA ORDET DUKTIG – men börja variera dig! Det tror jag är ett steg i rätt riktning!

Jag önskar er alla en fin dag och GE ERA BARN EN MASSA BESKRIVANDE BERÖM :)

Kram Therese

Annons

Vill du gästblogga hos mig?

Skulle du vara intresserad av att gästblogga hos mig? Jag kommer ha lite gästbloggare då och då som dyker upp och skulle du vara intresserad att skriva ett inlägg så säg till. Du behöver inte ha egen blogg men har du egen blogg så länkar jag dit och det du gör sen är att länka till mig att du gästbloggar så dina läsare vet och kan läsa ditt inlägg.

Det kan handla om precis vad du vill. Det är just variationen av innehåll i en blogg som är kul tycker jag. :)

Maila till info.sojka@gmail.com så berättar jag mer! Glöm INTE att märka mailet med ”gästbloggare”.

Annons

Idag gästbloggar jag hos Liniz´- Resor och Barn!

Idag gästboggar jag hos Liniz´- Resor och Barn! Så in och hälsa på henne vettja! 😉 Jag hade glädjen att lära känna henne genom Loppi.se ambassadörskapet och när hon frågade om jag ville gästblogga i hennes fina reseblogg så var det en självklarhet. Jag blev dock frågad redan i somras men kände att jag ville skriva något riktigt bra.

Inlägget som jag skrev hittar ni HÄR och det handlar om min resa till Kreta med barn. Då var det endast ett. Ska bli spännande nästa gång vi reser med 2 barn… 😀