Vi har dem alla ibland oss, de där som anser att man att man måste gilla läget (gillalallalalääääääget,
Thomas-Ledin-idioter helt enkelt) och så att säga stå sitt kast. För enligt dem så har man ALLTID i en förlängning själv försatt sig i sin situation. De ifrågasätter, gräver och letar fram en orsak till att man har sig själv att skylla på något vis och de kräver i princip att man ska vara tankeläsare och spådam, man ska kunna förutse hur saker kommer att bli och därmed alltid fatta rätt beslut. Det är hur som haver lite oklart vad dessa människor egentligen har för syfte med detta shameande. Handlar det månne om att få en att anse att man inte har rätt att beklaga sig och må dåligt eftersom man själv försatt sig i sin situation? Eller handlar det kanske om att de ser en chans att briljera och framhäva sig själva som bättre vetande helt enkelt? Oklart…
En intressant sak med dessa människor, är dock att de av någon outgrundlig anledning alltid vet hur det ska går för andra, ja de ser faktiskt oftast DIREKT när något kommer barka åt helvete. Det störiga är dock att de aldrig säger något förrän det är försent. De vill nämligen tydligen inte trampa en på tårna. Men när det väl gått åt helvete och man mår som sämst och förklarar att man kravlar i den stinkande dyn längst nere på botten av en försurad sjö, ja DÅ går det paradoxalt nog bra att vad-var-det-jag-sa-basha och ba ”detta kunde ju vem som helst räknat ut”. Det är väl fint att de här personerna besitter fingertoppskänsla när det kommer till livsval och hur det ska gå med saker och ting, men det är inte lika fint att deras känsla för tajming är totalt icke-existerande.
Jag har hur som haver lite information till alla er som bemöter andras svåra stunder med ifrågasättande och skuldläggning, istället för förståelse och stöttning: folk är inte tankeläsare, folk vågar chansa, folk vågar försöka och folk vågar följa sitt hjärta! Och vet ni, det är sådant som gör att de växer som människor, de blir starka och fulla av erfarenheter. Ett misslyckande som idag bringar ångest och smärta, kanske i morgon utvecklats till en möjlighet och en jädrigt mycket bättre situation.
Låt mig exemplifiera. En vän till mig har fyra barn. Ibland tycker hon att det är lite kämpigt, ja det finns rent av tidpunkter då hon nästan går av. När hon berättar om dessa stunder så bemöter de shameande människorna alltid detta med ”amen varför skaffade du fyra barn för då, du har ju vaaaaaaaalt detta själv ju!!!”. Och man ba ”inte fan skaffade hon fyra barn för de jobbiga stunderna, hon skaffade fyra barn för de bra stunderna, men de tuffa stunderna kommer på köpet, men de är ändå skitjobbiga och det måste man få tycka och man måste få klaga och gnälla och älta om man vill det”.
KommenteraAnd I present to you the winning team:
Nej jag vet, det ser nog inte ut som att vi alltid är så samspelta. I slutändan är det dock ändå alltid han och jag som vinner. Alltid. Oavsett. Det finns faktiskt inte ens någon konkurrens.
Kommentera…och typiskt bra nosar!
Håkan visar upp sin fina vinkel, medan Bäny är Bäny.
”Allt i sin ordning”
Kommentera
Mvh, har inget annat val.
Kommentera