Bokmalen is here

19:10 Okategoriserade Lämna en kommentar

Idag har jag och S varit med våra vänner på biblioteket här i stan. Ungarna har sprungit runt, ”läst” och myst. Alla vuxna (ja, mestadels pensionärer) har varit helt överlyckliga att ha oss där, och personalen var mer än hjälpsamma och hjälpte oss hitta spännande böcker som passade oss. Eller ja, eftersom att jag kör mycket på ljudböcker så blev det ju böcker till S.

Jag är så oerhört tacksam att vi växer upp i ett samhälle där barn på bibliotek är helt okej. När jag växte upp så gjorde vi visserligen utflykter till biblioteket i byn, men det var ju inte önskvärt att ha barnen där. Barn låter ju och bibliotek ska vara tysta. Råkade du föra minsta oljud så – bye bye! För mig är både böcker och läsning viktiga delar i vår vardag. S har en favoritbok med ord som heter Min första stora bok om ord som hon gärna bläddrar i varje dag, vi sitter och pekar och har en mysig stund. Ibland sitter vi på golvet, ibland i sängen och ibland ligger vi och myser i prinsesstältet.

Visst är det kanske lite inne med böcker till sina barn, inte minst nu när vår utbildning visar sämre och sämre siffror, men det är absolut inte därför jag gör det. Den där lilla mysiga stunden tillsammans (ja, ibland tröttnar S vansinnigt fort  och då gäller det ju såklart att hänga på till nästa grej…) skulle jag inte vilja byta bort för allt i världen.  Önskar att alla hade tillgång till böcker. Att alla fick möjlighet att lära sig läsa och skriva.

Vi fick med oss ett par böcker hem i alla fall och nu är vi ju ”tvungna” att gå tillbaka till biblioteket! Nu är det dags att natta S och då tar vi ju självklart en av de nya böckerna. Nattis!

Turistens klagan.

20:27 1-2 år, Allmänt, Gnäll Lämna en kommentar

Jag är en mamma, som vill att min dotter ska ha det allra bästa. Bra mat, fina kläder, roliga leksaker och framförallt massor av kärlek. Precis som alla andra. Jag är med i ganska många barn- och inrednings grupper (och dessutom barninredningsgrupper) på Facebook och ibland blir jag bara SÅ trött. Åh, titta vad fint jag pimpat mitt IKEA-kök till min dotter (varför är det aldrig någon som pimpar ett kök till sin son?!), seeee vilken förtjuuuusande sänghimmel jag virkat till min ännu inte födda avkomma eller kan jag verkligen ha den där ROOOOSA grejen till min lilla kille? Jätteroligt att ni lägger ner så otroligt mycket tid på saker till era barn. Min tanke är bara: blir ungarna lyckligare bara för att köket har bänkskiva inklätt i dekorplast för att efterlikna marmor? Bara för att mamma målat det vitt? Ett pedantiskt städat rum som mamma är hur nöjd som helst med? Ingen aning. Min lilla S har visserligen också en ommålad spis, som jag köpte begagnad och målade om den för att den var sliten, inte för att träfärg passar inte in i hennes annars så perfekta rum. Här hemma kör vi mängder av olika färgkombinationer på leksaker och möbler i S rum. För mig ska leksaker vara roliga och inte bara finnas i rummet för att vara fina. Är de fina är de en bonus. Åtminstone hemma hos oss. Här blandar vi dockor och traktorer, slott och kojor, plast och trä, blått och rosa (och grönt, lila, rött, gult och en väldans massa andra färger). S rum är lite av en färgexplosion. Hon älskar det. Det kryper lite i mitt ordningssinne (det lilla som finns i alla fall) när man kommer in där. Jag skulle också vilja ha allt enhetligt och snyggt. Framförallt väldigt städat, men tjena. Jag har en ettåring som plockar fram allt jag plockar undan (och gärna lite till). Ni mammor som tycker om att fixa och dona med era barnmöbler och leksaker, good for you! Jag väljer att lägga min tid på min dotter istället. Om hon vill måla om något när hon blir större, så gör vi det tillsammans. Tills dess får hennes leksaker vara omatchande. Basta!

Och vad är grejen med att tjejer ska ha rosa och killar ska ha blått? Älskar hur alla ska vara så otroligt PK och könsneutrala, men när det väl kommer till kritan så nää, de där skorna kan inte min lilla kille ha, de är ju rosa! Varför ska tjejer ha Hello Kitty och killar ha Spindelmannen? Jag har all respekt för att man har olika smak och gillar olika typer av kläder, men let’s face it. Ungarna ska leka i det. De är inga modeller. Jag kan också vara dålig på det, men försöker tänka på det. Går ofta igenom både tjej- och killavdelningarna när vi går i affärer. Det är för övrigt också något som gör mig förbannad. Varför måste kläderna vara uppdelade i tjej och kille? Varför inte efter färg? På tjejavdelningen lyser allt i rosa och är lite puttinuttigt och sen hänger allt det tuffa på killsidan. Ska man ha ett par fina jeans som inte är rosa, glittriga eller med hjärtan på får man med andra ord (oftast) vända sig till killavdelningen. What’s up with that?! Ikväll var vi på klädbytarkväll (vilket jag tycker är en helt fantastisk idé). Ta med dig kläder hit och ta med dig andra hem. Där hade de också delat upp det i vad de ansåg vara tjejkläder respektive killkläder. Jag röjde såklart i alla högarna och det gjorde S också. Framförallt sina egna gamla kläder… Jag tycker att det kanske varit bättre att sortera upp det efter storlekar, men det är ju jag. Hittade både fina och användbara kläder som S kommer kunna ha troligtvis hela vintern. Tunna, tjocka, killiga, tjejiga, fina, lite slitna, gosiga, märkeskläder, kläder från Gekås, you name it. Perfekt! Sen la vi ju såklart även en slant till världens barn. Win-win!

 

Oh holy night.

13:50 1-2 år Lämna en kommentar

Alltså, ni föräldrar med barn som skriker konstant från att de föds, alla ni med kolikbarn, alla ensamstående mammor eller pappor där ute – ALL CRED TILL ER!

Idag (inatt) har vi haft en ”sån där” natt. Inte skrikig, inte bråkig, inte stökig, bara en ”sån där” natt. S vaknade klockan ett. Helt klarvaken och superpigg. Jag vaknade och låg vaken en timme med henne och försökte få henne att somna om. Utan resultat. Klockan två vaknade även pappa av studsandet i sängen och sen var han också vaken. S började halvslumra vid halv fyra, men skulle inte riktigt ge upp förrän vid fyra. Vid sex var det dags igen. P bökade i köket innan det var dags för jobb och S skulle ju såklart hjälpa till. Personligen kände jag att det finns inget kaffe i världen som kan få den här dagen bra… P försökte lägga ner henne och få henne att somna om. Det gick hon inte med på. Här skulle bara röjas och busas. P var så småningom tvungen att åka till jobbet, men jag låg kvar i sängen – fast besluten att ungen skulle sova lite till. Jag tror hon somnade igen strax efter sju och det gjorde även jag.

Vaknade med ett ryck och skulle dra fram telefonen för att kolla klockan. Bang – ner i golvet. Fem över nio. Babysången börjar om 25 minuter. Jag hörde en röst i bakhuvudet som sa ”skit i det där, ni kommer ändå aldrig hinna” men sen svarade min fikatarm på det där och sa att den här morsan skulle fan inte missa veckans gofika. Sagt och gjort. Jag snubblade upp och råkade i all min klumpighet väcka S. F*ck. Jag hade ju tänkt göra mig i ordning lite snabbt och sen väcka henne. Jaja, mjukisbyxor och en uns av foundation (så jag inte behövde se allt för död ut?) och sen blev det en snabbfrukost. Stella petade i sig lite yoghurt och jag tog en macka. Tänkte att jag kunde ju äta mer på fikan sen.

Vi kom faktiskt iväg så att vi var på babysången ungefär 9:50, vilket jag ändå tycker är helt okej. S var lite halvdåsig och trött, men hämtade sig snabbt. På fikan fick hon digestivekex och lyckan var gjord. Vi stannade kvar en stund och lekte och sen blev vi spontant inbjudna på lunch hos en av mina nyaste vänner, S, och hennes två barn. Hennes dotter och min S leker så himla bra tillsammans och hittar på massor av bus så det är jättekul, trots att det skiljer nästan tre år på dem.

Min lilla fröken var dock aptrött efter nattens bravader och vi fick åka hem innan kaffet. Dock fick jag med mig en supersmarrig pärontarte att ha till eftermiddagsfikan eftersom att jag såg ut att behöva det. Tack så himla mycket! Den var supergod!

Nu sitter jag här i soffan, S sover och jag har precis klämt i mig min pärontarte och jag sitter och begrundar det faktum att det finns stackare som har sådana här nätter varje natt. Skrik, stök och mer skrik. Helt utan avlastning. Ni är fan vardagshjältar! Sträck på er och var riktigt stolta. Ni gör ett jättejobb för era barn. All cred till er. På riktigt!

Wow, Perez Hilton duschar!

19:33 Allmänt, Skvaller En kommentar så här långt

Just nu känns det som att halva mitt Facebookflöde fullständigt exploderar av folk som tycker att det är child abuse att mediamogulen Perez Hilton duschar ihop med sin son. Perez publicerade en bild på sig själv och sonen i duschen (nej, inga känsliga delar visas) och Perez hade tydligen badbyxor på sig. Man kan visst aldrig vara nog försiktig. Hatstormen kom nästan omedelbart. Det är tydligen inte okej för en pappa att duscha med sin son. Det är pedofili (ja, framförallt eftersom att Perez är homosexuell!) och verkligen ett övergrepp. Att han skulle vara en ny Michael Jackson (var inte han frikänd?).

Det enda som är ett övergrepp här, om ni frågar mig är hatstormen. Hur gör alla dessa föräldrar hemma? Badar deras ungar alltid i ett fridfullt fluffigt bubbelbad med miljontals leksaker och oändligt med tid? Det gör vi minsann inte i vårt hushåll. Ibland får vår dotter bada själv, ibland duschar hon själv och ibland duschar hon med mig eller P. Det blir en rolig stund tillsammans, eftersom hon verkligen älskar vatten och att utforska. Vi kan plaska, busa och leka i allt från tio minuter till en timme. Det är verkligen superkul, men det är allt annat än sexuellt. Ge er, för fan! Kan ni inte bara sprida lite kärlek istället?

Bokrecension av Ja jag har mens, hurså?

12:17 Boktips Lämna en kommentar

Nu har jag lyssnat färdigt på ljudboken av Clara Henrys mensbok ”Ja jag har mens, hurså?”. Den var totalt fem timmar och tre minuter lång och jag har garvat till ganska stora delar av den. Jag tycker att den var fantastiskt bra både ur utbildningssyfte och som underhållning för en som har mensat i snart 15 år. Hon belyser hur pinsamt det kan vara (men inte borde vara?) att ha mens, ger tips för att underlätta sin shark week, ger ett lexikon så man förstår vad en vampire teabag är och är bara SÅ JÄVLA ROLIG.

Personligen har jag alltid tyckt att det där med mens är just äckligt/pinsamt och smyger alltid omkring med mensskydd. Min sambo däremot kan gladeligen sträcka upp handen med ett paket bindor/tamponger på Maxi och skrika högt över halva affären ”VAR DET DE HÄR DU VILLE HA ÄLSKLING???”. Detta löser jag enkelt genom att antingen plocka dessa själv, eller så får han åka till affären med en bild i telefonen som jag gladeligen meddelat honom. Jag trodde att det skulle bli bättre efter att jag fött barn och fått på mig de där gigantiska bindorna som går från naveln till typ skulderbladen med en sexig nättrosa för att hålla den på plats, men icke… Nåja, tillbaka till boken.

Jag gillar att hon belyser mens både ur feministiska och sexistiska perspektiv (ja, varför är kvinnliga kroppsvätskor (mens, bröstmjölk) äckliga än mäns?), men när hon pratar (skriver) om att smaka på sitt mensblod så fick till och med jag lite kväljningar. Jag förstår hennes poäng, absolut, det borde inte vara äckligare än att suga blod från ett paper cut, men eftersom att jag då tycker att mens är lite äckligt så… Nej, tack.

Jag tycker att den här boken är viktig för dagens samhälle, då mens verkligen är något man absolut inte pratar om. Jag är själv väldigt dåligt på det, men har efter den här boken fått lite inspiration att våga gå mot strömmen och bli en stolt(are) mensare. Jag kommer kanske inte att försöka fightas med tampong-nunchucks när det är dags att byta, men jag kommer nog ha lättare att prata om det. Sen har jag ju turen att ha gått igenom den säkert allra jobbigaste mens-tiden (högstadiet) redan och slipper alla ”ÖH MEN HAR DU MENS ELLER?!” av hormonstinna tonårspojkar.

Däremot vill jag inte spoila boken för mycket, utan vill sätta punkt där. Jag tycker att Clara Henry verkligen lyckats med sitt skrivande och vill gratulera henne till en fantastisk bok. Det är en bok som jag absolut skulle kunna ge till min dotter när det börjar bli dags och jag ger den fem av fem tamponger. You see what I did there?

 

mitt liv som småstadsmorsa