Hallå där!
NU har jag läst ifatt lite här på din blogg för att förstå hur det ligger till. Jag är ju ny här så jag fattade inte ”snacket” liksom 
När jag såg kategorin ”min sjukdom” så trodde jag att det var en cancer av något slag eftersom du har rakat huvud. Så jäkla kategorisk JAG är. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Jag försöker att inte ha förutfattade meningar om folk, men ibland så slinter jag.
Jag känner mig ödmjuk och ber än en gång om ursäkt.
Har läst om din bullemi, hela kategorin faktiskt. Men måna av länkarna från din historia fungerar inte, ligger de kanske på en annan bloggportal. Men jag blev hänförs i alla fall.
Fy 17-vad det kan ställa till sig för sig….hjärnan alltså.
Du verkar vara en riktigt stark kvinna och det avundas jag dig.
Men jag blir mycket orolig när jag läser också. Jag känner igen så mycket av tänket i det du skriver. Många av de tankarna finns hos mig också. Dock har det aldrig gått överstyr för mig ÄN. Men vad det är som får vissa att göra det och andra inte, det får vi aldrig veta.
Inte hänger det på karraktären, det ser vi ju på dig
Har läst acarolinas sedan lilla Lo kom, eftersom min och hennes föddes ungefär samtidigt, och har då hört hennes kamp. Har sett dig figurera bland kommentarerna också. Ja jag är en lite snokare
Bara en sak till, innan jag avslutar detta jättelånga svar. Hur kommer det sig att du tränar SÅ mycket och SÅ tufft. Och äter SÅ strikt.
Är det någon kamp, utmaning eller tävlar du?
Eller är det allt eller inget som gäller för dig.
Ta inte illa upp, jag kritiserar INTE, bara undrar.
När man hör att en person, en vecka efter förlossning, nästan är tillbaka i sina gamla tränings- mat-vanor så hoppade i alla fall jag till.
Duktigt!
Hälsningar och massa pepp från en som inte är lika ”strikt” men glad ändå.
Yohanna, önskar trevlig helg också.
Jag förtår inte vad Ni pratar om
Idag är jag riktigt glad. Hjärnspöket har lämnat mig för denna gång och jag klarade det. Så jävla stolt rent ut sagt!!
Dessutom gick träningen skitbra och Wildingen gick in till barnpassningen utan att säga hej då till mig. Trots att det var en ny barnskötare
tisha; Borgholm Outlet, kjol; American Apparel, strumpisar; PoP, skor; Converse
Solen skiner, tösabiten är på liiite bättre humör, vi ska snart hem till Jenny och Alvin och jag är bara så jävla lycklig.
I´m back in business
Jag är rent ut sagt pissdeppig!
Inte ens Wilda eller Minibebis kan få mig på bättre humör (jo, lite kanske). Jag är trött, jag är ledsen. Ja, jag har faktiskt den sidan också även om jag inte gärna visar upp den. Mycket som rör sig i mitt huvud just nu.
Men jag är stark och jag kommer klara det även denna gång.
Nu när jag fått det ur mig kan vi gå över till något gladare. Min älskade dotter. Hon fick idag leka av sig med Zack. Det kan hända att hon är lite kär. Hon gav honom en stor kram. Som iofs slutade i en hög på golvet med 2 skrikandes barn
mitt sunshine
hmmmm?
vacker som en dag
fick inviga sina stövlar
Nu ska jag återgå till min älskade som just nu spillt ut vatten på heeela bordet och heeela sig själv
På senaste tiden har jag fått både mail och kommentarer som värmer i mitt hjärta något så otroligt. Ni förstår inte hur mycket det betyder för mig. Det är ofta gällande min Sjukdom. Att jag inspirerar, att jag hjälper och får människor att inse att livet inte alltid är så lätt. Även om det ser ut så på ytan.
Denna kommentaren fick jag senast igår
Vet inte om jag kommer få något svar men jag hoppas du läser min kommentar..
Ville bara säga hur fina och vackra du och din dotter Wilda är, hon är så lik dig!.
Och du som gravid är jättesöt och så fit, creeds till dig.
Läste det om din sjukdom, har bara nyligen för några måander börjat läsa din blogg men jag älskar den =)) .. Du är en förebild i mina ögon för andra tjejer/kvinnor som gått igenom samma sak som du.
Du är en stark person som inte gav upp, Wilda och bebisen i magen har en jättefin person i sitt liv som sin mamma och som deras förebild – någon som dem kommer se upp till.
Förlåt för mitt långa inlägg.
Hur fint är inte det? Att en för mig okänd människa skriver en sådan kommentar till mig. Till MIG! Jag kan erkänna att jag fick tårar i ögonen när jag läste den. Det är sådana kommentarer som får mig att kämpa lite extra. För inte ska Ni tro att jag har det lätt. Just nu har jag ett hjärnspöke som inte riktigt vill ge med sig. Varje dag är en kamp. Den svåraste utmaningen är handlingen. Att gå in i en affär som är fullproppad med saker som kan ätas. Det är rent plågeri, men jag utsätter mig för det lite med vilje. För jag vet att jag är STARK. Jag KAN. Jag VILL. Inte bara för min egen skull. Utan för Wildas, Minibebis och Jon. Det är inte bara jag som blir skadad av det.
Jag har valt att inte skriva om det tunga just nu då jag inte vill fokusera på det. Och vem vill läsa om en ”bulimikämpandes”, gravid småbarnsmamma? Dessutom vet jag att många kommer lägga extra märke till VAD jag äter, NÄR jag äter och hur jag pratar/skriver om mat, men skit samma. Detta är jag. Take it or leave it
Jag vill passa på att tacka ALLA Ni som skickar så fina kommentarer.
Så TACK!
När jag pratat om allt som har med min sjukdom att göra är jag alltid väldigt trött och framförallt känslosam efteråt. Idag är det dock inte så farligt. Jag tror faktiskt jag börjar bli frisk på riktigt.
Samtalet gick väldigt bra och psykologen var helt underbar. Hon fick mig att tänka till och komma fram till saker själv. Dock sa hon en sak jag verkligen behövde höra.
Livet är inte alltid lätt. Det ÄR jobbigt stundvis. Deal with it.
Det låter kanske lite hårt sagt, men för min del var det ett wake up call. Jag behövde höra det från just henne.
Anledningen till att jag tog kontakt med henne var för att jag fick ett sk återfall. Mer än så vill jag helst inte berätta. Vi kom fram till att det kanske var bra rent av. Jag kanske behövde det för att inse att jag vill vara frisk.
Just nu mår jag bättre än någonsin. Jag känner ren lycka. Har tom tårar i ögonen i skrivandets stund.
Jag är fan lycklig
en lycklig Sara
Så jävla stolt över mig själv just nu.
Rösten ska ut. En gång för alla.
Jag äger
ett steg närmre
Varken igår eller i förrgår fanns det tid för träning och då smyger den sig på.
Förnamn: Ång
Efternamn: Est
Va fan. Jag vill ju bara leva ett ”normalt” liv.
Idag ska jag slänga ut den ur min hjärna med hjälp av träning. Body-pump står på schemat ikväll. Jädrar vad peppad jag är. Idag är det dags att lägga på nya vikter på stången.
Ser fram emot träningsvärken imorgon
Nu är det tufft. Jävligt tufft.
Det skriker i min kropp. I mitt huvud. Varför?
Den sliter. Den drar. Orkar jag?
Hjälp mig
Efter så många år av sjukdom har min kropp tagit stryk. Det som känns mest är att min mens inte existerar. Har jag tur kommer den 2 gånger per år. Ni som följt med i biologin vet att man då inte heller har någon ägglossning och kan då inte bli gravid.
Wilda då? Hon blev till på icke naturlig väg. Jag käkade en massa hormoner och skit i 6 månader. Tanken var egentligen inte att jag skulle bli gravid utan gjorde det för att ”få igång” kroppen (en ägglossning var som krävdes och sen blev det bebis).
Nu vet jag dock inte om den kommer att komma igen, men jag har ju varit frisk i över 2 år och sköter mat och träning otroligt bra. Har även varit amningsfri i 7 veckor.
När fick du din mens igen efter amning?
Jag är nog relativt ensam efter att längta efter mensen
Idag flög det på mig. Alla minnen. Alla hemska minnen. Jag har nämligen bakat muffins och exakt det receptet var favorit när det kom till att hetsäta. Det var ju så förbjudet.
Jag stod med tårarna i ögonen och tänkte på hur långt jag kommit. 2 år och nu står jag här. Bakar samma recept, men inte av samma anledning. Jag är så stolt
muffins á la Sara
Min sjukdom hindrar mig från att äta visa saker. Jag har en lista på saker jag ALDRIG skulle äta. En av dem är wienerbröd. Jag tror inte bara det är för dess kaloriinehåll utan även att det var en av de första sakerna ja hetsåt av.
Korv och pizza fanns med på listan förut. Det kan jag numera äta. Fast inte äta mig mätt på det. Pizza smakar jag bara av och korv går bra i grytor. Dock ej vanlig grillkorv.
Den dagen jag kan äta ALLT kan jag nog kalla mig frisk
Långsamt, långsamt kryper den sig på. Den är mörk. Tung. Den gör allt för att dra ner mig. Ner på det djupa. Där det är svårt att andas. Svårt att leva. Svårt att vara JAG. Jag pratar om min ångest. I släptåg kommer rösten.
De senaste dagarna har varit tuffa. Jag har försökt att inte bry mig. Inte velat prata med någon om det. Tror det beror på att jag tänkt mycket på vikt, träning och mat på sistone. Det är ett väldigt hett samtalsämne i dagens samhälle och man faller lätt in på det. Tyvärr triggar det rösten inom mig. Den kommer självklart inte övertala mig. Det kommer den aldrig lyckas med, men det är kämpigt.
Det räcker att jag äter mig mätt. Lite till. Kom igen. En gång skadar inte. Känner mig för fan som Gollum. Jag är trött på detta nu. Skärp dig!
För Er som misat de förra inläggen läs HÄR och HÄR
Vändningen kom den 4 maj 2008.
Jag åkte iväg med jobbet för att hjälpa till med en nyöppning i Finland. Jag fick dela rum med en tjej som jag aldrig träffat förut. Hon var så otroligt underbar, så lätt och öppen. Vi hade skitkul ihop och vi öppnade upp oss för varandra helt och hållet. 10 nätter delade vi säng (fick dubbelsäng på rummet) och vi blev som ett par (?). Vi pratade om allt mellan himmel och jord och speciellt om våra älskade män och våra drömmar om barn. Jag berättade så klart om min sjukdom och vad den gjort med min kropp. Ingen mens och därför ingen ägglossning. Alltås inga barn för vår del. Det var när vi pratade om just detta ämne som jag tänkte efter på riktigt. Det gjorde så ont i mig. Skulle denna jävla sjukdom få krossa mina drömmar?
Jag vet inte om det var pga av detta som gjorde att jag bestämde mig just där, men jag gjorde det i alla fall. Och ENVIS är mitt andra namn. 11 dagar utan att kräkas gjorde att jag kom ifrån det lite och märkte att jag klarade mig utan att överäta. Det var nu kampen om att bli frisk på riktigt började.
Det går dock inte en dag utan att jag tänker på det, men har vant mig. Om jag så är hungrig, sugen på något eller mätt kommer rösten fram. Den som säger att jag kan äta lite, lite till. Det går ju så lätt att göra sig av med ”överflödet”. Jag har några få gånger fallit dit, men bara då jag ätit för snabbt och inte riktigt kännt efter hur mätt jag egentligen varit. Jag har inte en enda gång ätit pga rösten. Den bestämmer inte över mig längre. Det är det JAG som gör.
Även om rösten finns där så mår jag så otroligt mycket bättre utan bulimin.
-Jag kan äta som en ”normal” människa utan att räkna minsta lilla kalori, hantera mättnadskänslor, lyxa till det om helgen och äta (nästan) vad jag vill, äta korv igen (fanns på min förbjudetlista)
-Min mage mår bättre, jag är inte svullen i ansiktet (det kommer med sjukdomen som ett brev på posten) och jag tänker inte på mat 24/7
-Jag behöver inte motionera VARJE dag
-Mina tänder mår bättre
-Jag har pengar över i slutet av månaden (om inte Wilda shoppat upp de vill säga)
-Har ett socialt liv igen. Stänger inte in mig i min ensamhet längre
-Och det bästa av allt.
JAG SKÄMS INTE LÄNGRE.
Detta är MIN sjukdom och den är en del av mig. Det kommer den nog alltid att vara. Jag kan tyvärr inte kalla mig helt frisk ännu och vet faktiskt inte om jag någonsin kommer kunna göra det. Jag är dock stolt över mig själv. Över att våga berätta och våga stå för det.
Jag är jag och jag älskar mig själv
Frågor svarar jag självklart på
Mina psykologer har alltid sagt att jag ska slänga ut vågen. Den är min fiende. Jag har varit på gång flera gånger, men känns som jag tappar kontrollen om jag inte får väga mig då och då. Nu var det ett tag sen jag vägde mig då jag inte vill snurra till det i min lilla hjärna, men igår kunde jag bara inte låta bli.
Under 60 kilo. Wihoo! Det går åt rätt håll. Cirka 5 kilo till sen blir det STOP
inte min vikt som visas
Detta inlägg kan vara känsligt för släkt och vänner. Missade du första inlägget läs det inlägget HÄR
Så 2002-2003 var jag normalviktig igen (55-59kg). Bullimin kom i perioder, men var aldrig riktigt jobbig. Hösten 2003 träffade jag min man och 2004 flyttade jag hem till Sverige (läs om det HÄR). Jag var som lyckligast, men det var nu det riktiga helvetet började.
Jag berättade allt för Jon då vi inte vill ha några hemligheter för varandra. Började gå hos olika psykologer och testade antidepressiva, men inget tycktes hjälpa. Min mamma och syster kom tom hem till mig de dagar jag skulle vara ensam för att tänka på annat. I perioder sjukanmälde jag mig och satt hemma hela dagar och åt, spydde, åt, spydde. Som längst höll jag på i 8 timmar! Ni kan ju själva tänka Er vad detta kostade.
1 april 2006 vaknade jag och fick en ångestattack (hade haft ätmaraton dagen innan). Hjärtat slog i 180 och kroppen skakade. Kunde inte röra mig. Inte äta. Inte prata. Jag bara grät. Jag blev rädd på riktigt. Trodde jag skulle dö. Då bestämde jag mig. Ingen mer bullimi. Jag gick hos en underbar psykolog i Höganäs som var ett stort stöd. Jag lovade henne och mig själv att ALDRIG bli sjuk igen. Detta höll jag i 6 månader sen smög sig den inre rösten på igen. Tänker jag tillbaka så var det nu jag planerade vårt bröllop, hade 2 jobb och hade gått ner i vikt (47 kilo). Jag var svag helt enkelt. Jag lät rösten övertala mig och tänkte att en gång är väl ingen fara. Så fel jag hade.
Under vår bröllopsresa på 3 månader hade jag endast ett anfall och trodde att allt skulle bli bra när jag kom hem. Icke. Dagarna efter bröllopsfesten 12 maj 2007 slog det till igen. Jag tappade kontrollen totalt. Det var inte mycket mat som jag behöll. Min man fick snällt se på. Vad skulle han göra? Jag ljög dagligen. Jag var fruktansvärd att leva med. Jag smusslade undan pengar och mat och fick totala vansinnesutbrott om något kom i min väg då jag planerat in en ätsession. Som längst klarade jag 4 dagar i streck utan att kräkas, men då jag svälte mig under dessa dagar blev suget snart så starkt att jag inte kunde motstå.
Resten av året var jag riktigt sjuk. Jag behöll i princip bara frukosten. Då mina sk kräkreflexer inte fungerade längre behövde jag inte stoppa fingrarna i halsen utan bara luta mig framåt så kom det. Inte allt, men ”överflödet” som gjorde mig mätt. Jag mådde fruktansvärt dåligt, men orkade inte ta tag i det. De ”friska” dagarna trodde jag att jag skulle bli frisk och de sjuka dagarna ville jag inte bli frisk. Jag såg ut som fan. Svullen i hela ansiktet, uppblåst mage, påsar under ögonen, m.m. Sen var det den där ångesten. Fy fan alltså. Den var nästan värst!
Skulle jag någonsin BLI frisk?
Fortsättning följer
Att jag skulle få så mycket respons på inlägget trodde jag aldrig. Tack för allt fint Ni skrivit. Det värmer i hjärtat mitt
Jag kan meddela att det var väldigt svårt att publicera inlägget och har låtit det ligga i utkorgen ett tag, men nu känns det bara skönt. Jag är en väldigt öppen och ärlig person och jag vill även att min blogg ska vara det. Snart finns hela min berättelse där ute och vem vet. Kanske kan den hjälpa någon. Om det så bara är 1 person
LoVe
Detta inlägg kan vara känsligt för släkt och vänner
Det är nu det sker. Det är nu jag ska berätta om min sjukdom jag varit ”frisk” från i 2 år, om den andra rösten i mitt huvud, om vilket HELVETE jag haft i 15 år (varav 1 år sk frisk). Detta är min historia om MIN bulimi.
Det helade började då jag var 14 år. Som alla andra 14-åringar (vissa tidigare, vissa senare) började jag få former och utvecklas. Jag gick upp i vikt och började avsky min kropp. Jag hade fram tills nu kunnat äta vad jag ville utan att gå upp ett gram och nu förändrades detta. Jag var så klart fortfarande väldigt smal, men självklart blev det en chock att gå upp från 40 kilo till 50 på kort tid. Var väldigt aktiv med både fotboll och ridning och var otroligt vältränad, men mina sixpack försvann så smått.
I denna vevan började jag hänga med de coolare på skolan (syrran är 2 år äldre och var med i deras gäng) och med det började jag röka. Idiot som jag var! Jag upptäckte att cigaretter dämpade hungern och ersatte alltså mat med de i stället. Mitt ”problem” var dock att jag behövde och ville ha mycket mat då jag tränade hårt. Så? Alla vet vad som händer om man svälter sig själv under en längre period. Kroppen börjar skrika efter mat och man får svårt att motstå. Jag kunde INTE motstå och slängde mig över maten till sist och överåt.
Då kom den. Den där mättnadskänslan. Min fiende. Jag fick panik. Måste bli av med den. Bästa sättet var att sätta fingrarna i halsen. Vilken befrielse. Jag var fast. Kunde det verkligen vara så här enkelt? Kunde ju äta precis VAD jag ville och HUR MYCKET jag ville. Bara att spy upp det efteråt ju. Lite visste jag då.
Fram till jag var 16 hände det inte så ofta. Jag var upptagen med hästarna, tävlingar, jobbet, fotboll och matcher. Sen vände det dock. På gymnasiet blev jag mer utseendesfixerad och ville bli smal, smal, smal. Det var det enda som rörde sig i mitt huvud. Hur mycket jag ätit, när jag ätit, vad jag vägde, vilken storlek jag hade, m.m. Jag hade fruktansvärd komplex för min putrumpa som jag fick i och med ridningen (hade dödat för den rumpan idag!) och gick alltid med tröja runt midjan. Nu började jag svälta mig själv på riktigt.
Jag minns att jag på 3 dagar åt 2 päron och 2 rostade mackor. Jag rasade så klart i vikt och kände mig stolt. Jag lyckades enligt mig själv! Under gymnasiet gick det upp och ner med maten och bullimin. Jag var otroligt smal en tid och vägde 47 kilo. I perioder tränade jag stenhårt och gick sen hem och åt 5 wienerbröd för att sen spy upp dem igen. Dock lugnade sig allt i slutet av 3:an tack vare nya kompisar och nya umgängeskretsar.
Efter gymnasiet släppte jag på allt och gick upp i vikt (slutade även röka). Som mest vägde jag 72 kilo (till mina 161 cm). Jag orkade helt enkelt inte bry mig. Bodde på Irland och jobbade som ett as. Gick bara i mina skitiga jobbekläder (jobbade med hästar) ändå och var aldrig ute. Under denna period lät min inre röst mig vara ifred. I januari 2002 fick jag nog av min övervikt och gick ner med hjälp av viktväktarnas mat, mycket motion och inget godis.
Fortsättning följer..
För några månader sen skrev jag om ”5 saker Ni inte visste om mig”. Jag skrev dock aldrig den sista då jag inte kände mig redo. Jag trodde att jag skulle skriva den IDAG, 100504, men klarar inte av det. Behöver gott om tid och det har jag inte just nu. Tror dock det kommer i dagarna
stolt Sara
Frisk 2 år
Lämna en kommentar