VISA ARKIV & KATEGORIER   |   SÖK

Träning och hjärnspöken

Jag har haft en helt underbar dag. Det bestämde jag mig nämligen för i morse. Jag hade ont i min axel efter mitt ultraljud igår. Sjukgymnasten förde min arm fram och tillbaka och tog den till positioner där det gjorde ont och det kändes direkt när jag vaknade. Kan meddela att jag har en inflammation. Exakt vad jag ska göra med den vet jag först i morgon efter ännu ett besök på Fysio Arena.

Åter till dagen. Förmiddagen bestod av klasser i boxen och en pt-kund. Därefter lite planering med chefen och sen en massage. När klockan var 15 fick jag äntligen träna. Jag blev positivt överraskad då jag lyckades köra 3×3 på 65 kg i front squat.
Sen lastade jag av vikterna. Pistols, boxjumps, boxsquats, telemarkers. Allt sådan som jag verkligen inte tycker är roligt. JAG VILL JU BARA LYFTA! Men… Jag tränar. Och jag tycker att DET är kul så då får jag nöja mig med det. För nu. Wodade gjorde jag tom. Med en 10 kg viktväst. Jobbigt. Svettigt. Och helt jävla underbart!

20140722-202514-73514909.jpg

helt normalt med stjärnor i ögonen

Hem. Äta. Duscha. Jobba lite vid datorn. Coacha mammor i stekande värme. Äta och sen till affären. Fatta att det fortfarande är en kamp vissa dagar. Att gå igenom den jävla affären med allt som ligger där och lockar. Triggar. Idag fick jag sätta på skygglapparna och handla snabbt. Titta på handlelistan. Ta det jag skulle ha och BARA det. Ner med grejerna i påsen och hem. Fort! Jag klarade det. Jag har ju en helt underbar dag. Jag hade ju bestämt mig.

Om ni bara visste hur trött jag är på denna skit. Ska det någonsin sluta? Jaga mig? Påminna mig? Fuck you!!

Kommentera (1)

Min kost och vägen till ett ”friskt” liv

Nu när min rygg varit kass och jag inte kunnat träna som vanligt har jag varit väldigt noga med kosten. Jag är en sån som äter mer ju mindre jag rör på mig. Knäppt. Jag vet.

Dessutom behöver jag det ibland för att förstå. Jag har fortfarande svårt för det här med mättnads- och hungerskänslor. Jag äter inte fort, men ändå kommer min mättnad ca 30-40 minuter efter en måltid. Är det normalt? Och trots en välkomponerad och stor måltid vill jag alltid ha nåt mer efter sista tuggan. Ett invant beteende som jag vill bli av med.

Så hur gör jag?

20140309-074848.jpg

Måndag till fredag räknar jag kalorier. Något som inte passar alla då det lätt blir en besatthet. Jag gör det max 3 veckor i rad och sen bryter jag. Jag väger alltså all mat och skriver in i min app. Jag vet på så vis att jag inte äter varken för lite eller för mycket. Jag vet att jag får i mig tillräckligt av protein, kolhydrater och fett och jag lär mig känna hur det känns att vara mätt. Jag lär min hjärna.
På vardagarna är det MAT som gäller. Inga nyttiga desserter eller bakverk. Det blir mycket fisk, kyckling, ägg, sallad och smoothies vill jag lova. Just nu äter jag ganska strikt paleo och för att få i mig tillräckligt med kolhydrater (när jag tränar tung styrka) blir det en del frukt och rotfrukter.

Lördagar väger jag ingen mat, men håller mig fortfarande från sötsaker och annat tjafs. Fri tillgång på rena produkter med andra ord

20140309-075619.jpg

Söndagar är fritt fram. Jag börjar gärna dagen med en extra stor frukost och fyller gärna på med ett stort mellanmål redan efter någon timme. Sen är jag mätt fram till efter lunch. Jag tror alltid att jag kommer äta mer under denna dag, men oftast blir det nog mindre.

Eftersom jag äter paleo så blir det ju aldrig riktigt onyttigt. Jag är dessutom ingen frossare. Ibland önskar jag att jag kunde släppa på spärren, men jag är inte där ännu. Jag vet att det lätt byts ut mot negativa tankar. Jag jobbar på det och en dag vet jag att jag kommer känna mig helt frisk.

I dagsläget mår jag väldigt väldigt bra måste jag säga. Jag känner en balans och jag börjar förstå. Jag får kämpa och ni ska veta att jag kämpar hårt för detta, men det är värt varenda tår som faller på min kind. Tankar och känslor slås inte bort. Jag välkomnar dem och öppnar mitt hjärta. Tittar på dem. Vissa bjuder jag in. Vissa säger jag nej tack till.

Jag är inte längre rädd

Kommentera (2)

När bulimin gör sig påmind

Jag kallar mig frisk. Ja, det gör jag, men det betyder inte att jag får lite att kämpa med emellanåt. Ibland dyker spökena på mig. Röster pratar. Säger att jag måste äta och sen kräkas. Ångest. Lätta på trycket.

Jag har ingen aning om varför, men de senaste två kvällarna har jag fått kämpa satan. Det tar mycket energi. Att hela tiden slå bort tankarna. De har krokar vet ni. De gör allt i sin makt för att klamra sig fast. För de vet, precis som jag, att när de väl satt sig finns i gen återvändo

20140122-181959.jpg

Jag känner dock mig otroligt stark nu och vet precis hur jag ska göra för att inte trilla dit. Det första är att berätta för Jon och sen ringer jag antingen mamma eller skriver till en nyfunnen vän på Facebook. Det hjälper inte att säga att det bara är tramsigt. Att jag nu är 33 år och borde veta bättre. Det finns inga ord i världen som någon annan säger som får mig att tänka annorlunda. ALLT hänger på mig och mitt sätt att hantera skiten

20140122-182348.jpg

Ni som inte lider eller har lidit av en ätstörning kan inte förstå. Ni kan inte sätta Er in i hur det känns. När tankarna tar över din kropp. När de får dig att kliva över lik, ljuga dina nära och kära rakt upp i ansiktet, gräva i soporna. Ni kan ALDRIG förstå.

Jag vet att vissa inte tycker att jag ska prata om detta. Jag arbetar med hälsa och borde vara hälsan själv. Jag skiter i det! Jag tror att jag kan hjälpa andra som är i den sitsen jag var i i 14 år.

Jag kommer nog alltid få kämpa mot mina spöken. Skillnad är att jag kan hantera dem nu, men jag får hjälp. Jag har en livscoach (som jag så fint kallar henne) som hjälper mig med de olika energierna. Det är tufft, jobbigt, känslosamt, men så värt det. Snart dags för ett nytt möte och jag längtar ❤️

Kommentera (11)

SVAR till dig Yohanna

Hallå där!
NU har jag läst ifatt lite här på din blogg för att förstå hur det ligger till. Jag är ju ny här så jag fattade inte ”snacket” liksom ;)

När jag såg kategorin ”min sjukdom” så trodde jag att det var en cancer av något slag eftersom du har rakat huvud. Så jäkla kategorisk JAG är. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Jag försöker att inte ha förutfattade meningar om folk, men ibland så slinter jag.
Jag känner mig ödmjuk och ber än en gång om ursäkt.

Har läst om din bullemi, hela kategorin faktiskt. Men måna av länkarna från din historia fungerar inte, ligger de kanske på en annan bloggportal. Men jag blev hänförs i alla fall.
Fy 17-vad det kan ställa till sig för sig….hjärnan alltså.

Du verkar vara en riktigt stark kvinna och det avundas jag dig.

Men jag blir mycket orolig när jag läser också. Jag känner igen så mycket av tänket i det du skriver. Många av de tankarna finns hos mig också. Dock har det aldrig gått överstyr för mig ÄN. Men vad det är som får vissa att göra det och andra inte, det får vi aldrig veta.
Inte hänger det på karraktären, det ser vi ju på dig ;)

Har läst acarolinas sedan lilla Lo kom, eftersom min och hennes föddes ungefär samtidigt, och har då hört hennes kamp. Har sett dig figurera bland kommentarerna också. Ja jag är en lite snokare ;)

Bara en sak till, innan jag avslutar detta jättelånga svar. Hur kommer det sig att du tränar SÅ mycket och SÅ tufft. Och äter SÅ strikt.
Är det någon kamp, utmaning eller tävlar du?
Eller är det allt eller inget som gäller för dig.
Ta inte illa upp, jag kritiserar INTE, bara undrar.
När man hör att en person, en vecka efter förlossning, nästan är tillbaka i sina gamla tränings- mat-vanor så hoppade i alla fall jag till.
Duktigt!

Hälsningar och massa pepp från en som inte är lika ”strikt” men glad ändå.
Yohanna, önskar trevlig helg också.

Du behöver absolut inte be om ursäkt för dina kommentarer!! Jag tar den inte på fel sätt. Jag är bara chockad att ingen annan har frågat förut =)
Jag vet att länkarna inte fungerar. Ska gå igenom dem någon dag o fixa till det..
Du behöver INTE bli orolig. Jag har full kontroll. Jag är inte sjuk öht. Jag har nog aldrig varit så frisk som jag är just nu. Kanske jag förtränger det med träningen, men allvarligt talat skiter jag i om det är det eller ej. Jag mår BRA och det är det som är huvudsaken. Jag har inte tänkt tanken på att hetsäta på flera månader och det är en stor lättnad.
Jag har läst Carolinas blogg läääänge, men inte pga hemmes sjukdom. Jag gillar helt enkelt hennes sätt att skriva på. Hennes inlägg om mat brukar jag faktiskt hoppa över.
Anledningen till att jag tränar SÅ mycket och SÅ hårt är för att jag ÄLSKAR det. Varenda sekund. Jag blir hög. Glad. ÖVERLYCKLIG. Det är en timme där jag får fokusera på mig, mig, mig och det behöver jag med 2 små och en man där hemma. Lofsan sa en gång: Ge mig en timme om dygnet så ger jag resten av de 23 till min familj. Jag säger detsamma.
Att jag är tillbaka i mina gamla mat- och träningsvanor så här pass tidigt är inte konstigt alls. Jag tränade på gymmet 4 dagar innan Dixie föddes, hade en helt okomplicerad förlossning där jag var på fötterna 20 minuter efter Dixie ploppat ut, fick inte en skråma i underlivet (inte ens svullen) och hade inga grymma eftervärkar. Mitt bäcken är redan stabilt och jag kan äntligen knipa strålen vilket jag inte kunnat under hela graviditeten.
Dessutom snittar jag 8-9 timmar sömn per natt, har en liten Wilding som nästan alltid är på bra humör och väldigt självständig, har en man som stöttar mig i min träning och har en liten Dixie som bara sover och äter (bajsa har hon tydligen slutat med).
Jag äter sjukt mycket mat just nu (jag tror faktiskt du hade blivit chockad om du såg mina portioner). NYTTIG mat vilket jag vet att min kropp mår bra av. Jag vet vad den vill ha och jag ger den det.
Jag hoppas du fått det svar du sökte.
Kramar Sara
Kommentera (15)

Konstiga matvanor?

Jag förtår inte vad Ni pratar om

Idag är jag riktigt glad. Hjärnspöket har lämnat mig för denna gång och jag klarade det. Så jävla stolt rent ut sagt!!

Dessutom gick träningen skitbra och Wildingen gick in till barnpassningen utan att säga hej då till mig. Trots att det var en ny barnskötare

tisha; Borgholm Outlet, kjol; American Apparel, strumpisar; PoP, skor; Converse

Solen skiner, tösabiten är på liiite bättre humör, vi ska snart hem till Jenny och Alvin och jag är bara så jävla lycklig.

I´m back in business

Kommentera


För att få de senaste uppdateringarna