Hallå där!
NU har jag läst ifatt lite här på din blogg för att förstå hur det ligger till. Jag är ju ny här så jag fattade inte ”snacket” liksom 
När jag såg kategorin ”min sjukdom” så trodde jag att det var en cancer av något slag eftersom du har rakat huvud. Så jäkla kategorisk JAG är. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Jag försöker att inte ha förutfattade meningar om folk, men ibland så slinter jag.
Jag känner mig ödmjuk och ber än en gång om ursäkt.
Har läst om din bullemi, hela kategorin faktiskt. Men måna av länkarna från din historia fungerar inte, ligger de kanske på en annan bloggportal. Men jag blev hänförs i alla fall.
Fy 17-vad det kan ställa till sig för sig….hjärnan alltså.
Du verkar vara en riktigt stark kvinna och det avundas jag dig.
Men jag blir mycket orolig när jag läser också. Jag känner igen så mycket av tänket i det du skriver. Många av de tankarna finns hos mig också. Dock har det aldrig gått överstyr för mig ÄN. Men vad det är som får vissa att göra det och andra inte, det får vi aldrig veta.
Inte hänger det på karraktären, det ser vi ju på dig
Har läst acarolinas sedan lilla Lo kom, eftersom min och hennes föddes ungefär samtidigt, och har då hört hennes kamp. Har sett dig figurera bland kommentarerna också. Ja jag är en lite snokare
Bara en sak till, innan jag avslutar detta jättelånga svar. Hur kommer det sig att du tränar SÅ mycket och SÅ tufft. Och äter SÅ strikt.
Är det någon kamp, utmaning eller tävlar du?
Eller är det allt eller inget som gäller för dig.
Ta inte illa upp, jag kritiserar INTE, bara undrar.
När man hör att en person, en vecka efter förlossning, nästan är tillbaka i sina gamla tränings- mat-vanor så hoppade i alla fall jag till.
Duktigt!
Hälsningar och massa pepp från en som inte är lika ”strikt” men glad ändå.
Yohanna, önskar trevlig helg också.
Jag förtår inte vad Ni pratar om
Idag är jag riktigt glad. Hjärnspöket har lämnat mig för denna gång och jag klarade det. Så jävla stolt rent ut sagt!!
Dessutom gick träningen skitbra och Wildingen gick in till barnpassningen utan att säga hej då till mig. Trots att det var en ny barnskötare
tisha; Borgholm Outlet, kjol; American Apparel, strumpisar; PoP, skor; Converse
Solen skiner, tösabiten är på liiite bättre humör, vi ska snart hem till Jenny och Alvin och jag är bara så jävla lycklig.
I´m back in business
Jag är rent ut sagt pissdeppig!
Inte ens Wilda eller Minibebis kan få mig på bättre humör (jo, lite kanske). Jag är trött, jag är ledsen. Ja, jag har faktiskt den sidan också även om jag inte gärna visar upp den. Mycket som rör sig i mitt huvud just nu.
Men jag är stark och jag kommer klara det även denna gång.
Nu när jag fått det ur mig kan vi gå över till något gladare. Min älskade dotter. Hon fick idag leka av sig med Zack. Det kan hända att hon är lite kär. Hon gav honom en stor kram. Som iofs slutade i en hög på golvet med 2 skrikandes barn
mitt sunshine
hmmmm?
vacker som en dag
fick inviga sina stövlar
Nu ska jag återgå till min älskade som just nu spillt ut vatten på heeela bordet och heeela sig själv
På senaste tiden har jag fått både mail och kommentarer som värmer i mitt hjärta något så otroligt. Ni förstår inte hur mycket det betyder för mig. Det är ofta gällande min Sjukdom. Att jag inspirerar, att jag hjälper och får människor att inse att livet inte alltid är så lätt. Även om det ser ut så på ytan.
Denna kommentaren fick jag senast igår
Vet inte om jag kommer få något svar men jag hoppas du läser min kommentar..
Ville bara säga hur fina och vackra du och din dotter Wilda är, hon är så lik dig!.
Och du som gravid är jättesöt och så fit, creeds till dig.
Läste det om din sjukdom, har bara nyligen för några måander börjat läsa din blogg men jag älskar den =)) .. Du är en förebild i mina ögon för andra tjejer/kvinnor som gått igenom samma sak som du.
Du är en stark person som inte gav upp, Wilda och bebisen i magen har en jättefin person i sitt liv som sin mamma och som deras förebild – någon som dem kommer se upp till.
Förlåt för mitt långa inlägg.
Hur fint är inte det? Att en för mig okänd människa skriver en sådan kommentar till mig. Till MIG! Jag kan erkänna att jag fick tårar i ögonen när jag läste den. Det är sådana kommentarer som får mig att kämpa lite extra. För inte ska Ni tro att jag har det lätt. Just nu har jag ett hjärnspöke som inte riktigt vill ge med sig. Varje dag är en kamp. Den svåraste utmaningen är handlingen. Att gå in i en affär som är fullproppad med saker som kan ätas. Det är rent plågeri, men jag utsätter mig för det lite med vilje. För jag vet att jag är STARK. Jag KAN. Jag VILL. Inte bara för min egen skull. Utan för Wildas, Minibebis och Jon. Det är inte bara jag som blir skadad av det.
Jag har valt att inte skriva om det tunga just nu då jag inte vill fokusera på det. Och vem vill läsa om en ”bulimikämpandes”, gravid småbarnsmamma? Dessutom vet jag att många kommer lägga extra märke till VAD jag äter, NÄR jag äter och hur jag pratar/skriver om mat, men skit samma. Detta är jag. Take it or leave it
Jag vill passa på att tacka ALLA Ni som skickar så fina kommentarer.
Så TACK!
När jag pratat om allt som har med min sjukdom att göra är jag alltid väldigt trött och framförallt känslosam efteråt. Idag är det dock inte så farligt. Jag tror faktiskt jag börjar bli frisk på riktigt.
Samtalet gick väldigt bra och psykologen var helt underbar. Hon fick mig att tänka till och komma fram till saker själv. Dock sa hon en sak jag verkligen behövde höra.
Livet är inte alltid lätt. Det ÄR jobbigt stundvis. Deal with it.
Det låter kanske lite hårt sagt, men för min del var det ett wake up call. Jag behövde höra det från just henne.
Anledningen till att jag tog kontakt med henne var för att jag fick ett sk återfall. Mer än så vill jag helst inte berätta. Vi kom fram till att det kanske var bra rent av. Jag kanske behövde det för att inse att jag vill vara frisk.
Just nu mår jag bättre än någonsin. Jag känner ren lycka. Har tom tårar i ögonen i skrivandets stund.
Jag är fan lycklig
en lycklig Sara
Lämna en kommentar