När jag friade till min älskade man, som ni för övrigt kan läsa om HÄR, spelade jag Counting Crows i bakgrunden. Mitt absoluta favoritband. En av låtarna som fanns med på listan var Round here

I slutet av låten hör ni raderna

Would you catch me if I was falling

Would you kiss me if I was leaving

Would you hold me cause I´m lonely without you

Så vackert att jag får gåshud varenda gång. Jon har länge sagt att han vill tatuera in just de meningarna, men inte fått tummarna loss. Nu på Teneriffa gick vi inom en tatuerare för att höra oss för om pris och när vi fick reda på att den skulle kosta hälften så mycket där som hemma bokade han en tid

Vi valde min skrivstil för att få det så personligt som möjligt. Sen att jag inte skriver så snyggt har inte med saken att göra. Och resultatet??

Eftersom mina inlägg inte flyttats som de ska tänker jag lägga ut bilder från bröllopet i detta inlägg i stället. Ja, Ni har frågat efter dem så..

De första är från Brasilia i Brasilien. Detta är den riktiga vigseln på svenska ambassaden. Lite rådhuskänsla över det hela, men mycket finare natur och varmare klimat

2007-02-09

Nästa bilder är från den svenska ceremonin i Rio de Janeiro där även min mamma och Mats och Jons pappa och Åsa medverkade

2007-02-13

Eftersom inte alla nära och kära kunde vara med vid bröllopet bestämde vi oss för att ha en fet fest när vi kom hem 3 månader senare. Något mer uppklädda

2007-05-12

K ä r l e k

4 år idag. 4 år sen jag gifte mig med världens bästa Jon

Fan va jag älskar dig

- Posted using BlogPress from my iPhone

Idag är det 6 år sedan jag och min man blev tillsammans. För Er som missat den otroliga historian kan läsa den HÄR.

Egentligen firar vi inte denna dagen, men eftersom vi missade vår bröllopsdag (pinsamt) den 9/2 tar vi igen det idag. Jon vet dock inte om det ännu. Han tror att han ska äta ett par sletna kycklingklubbor till middag. Ha.. Så fel han har. 
Det serveras idag stekt rostbiff, honungsglaserade rotfrukter, fetaost-sallad och tzatsiki. Till detta dricker vi en Château trallala (fråga inte).

Nu ska jag ta på facet och hoppa i mina finaste underkläder (behöver VERKLIGEN uppdatera den delen av garderoben)

LoVe

Jon åkte till Kenya och jag tillbaka till Irland. Jag hade mitt liv där och trivdes alldeles utmärkt. Eftersom det var jag som hade fått hans hemadress, och inte vice versa, var det jag som fick skriva det första brevet. Inte det lättaste jag gjort. Jag tror jag väntade närmre 3 veckor innan jag skickade iväg det. Ville inte verka allt för på. Jon har berättat i efterhand att han gett upp om att få ett då det tog så lång tid.

Efter första brevet gick det snabbare. Nu hade vi även telefonkontakt. Jag började bli kär på riktigt och det började gå upp för mig att han var mannen i mitt liv. Han kände tydligen inte detsamma.

På julafton ringde jag för att önska honom en god jul. Jag hörde direkt att något var fel. Han hade inte heller hört av sig på ett tag. Han berättade att ett brev var på väg med en ordentlig förklaring. Jag tyckte såklart det var jävligt fegt av honom, men sa inget. Han ville ge mig en chans att smälta "allt" i lugn och ro och ringa upp när jag var redo.

2 dagar senare fick jag brevet. Det var första gången jag kännt äkta smärta. Det gjorde fysiskt ont i mitt hjärta. Jag grät tills det inte fanns några tårar kvar att gråta och sen lite till. Min syster gjorde allt för att trösta mig och hon var ett stort stöd. Jag höll på att ge upp, men som jag sagt förut. Jag är ENVIS. Jag bokade en ny biljett hem och sa till min chef att jag behövde semester. Han höll på att smälla av. Igen? Jag berättade att jag var tvungen att ta tillbaka mannen i mitt liv och bara skulle vara borta i 6 dagar. Ja, vad skulle han säga?

Jag åkte till Sverige i mitten av januari. Första dagen gick jag direkt till Jon och gav honom en kram. Han berättade att han gjort slut med "subban" (ja, så lät det i mitt huvve i alla fall), men att det just nu inte fanns något mellan oss. Dessa 6 dagar är de värsta jag någonsin varit med om och önskar inte ens min värsta fiende denna smärta. Jag varken åt eller sov någonting. Jag vandrade mest runt i kylan. Varje dag torterade jag mig själv genom att hälsa på honom. Vi kramades massor, men inget mer. Jag var ute en lördag och såg Jon och "subban" stå och prata. Jag bröt ihop totalt. Min kära vän Sophie fick släpa hem mig. Flera gånger ville jag hoppa i havet och avsluta mitt liv.

Den dagen jag skulle tillbaka till Irland berättade Jon att ett brev skulle komma om några dagar. Däri stod allt jag behövde veta. Självklart skulle det komma fram när han var i Thailand och inte skulle kunna nås. Än en gång fegis.

När brevet kom höll jag det i min hand i flera timmar. Jag var så rädd. Hjärtat slog utanför min kropp. Jag öppnade det till sist. I korthet stod det att om vi skulle ha en chans var jag tvungen att flytta hem till Sverige. Nemas problemas. Dagen efter sa jag till min chef att jag inte skulle komma tillbaka efter semestern (jag och min frisör skulle nämligen till Thailand i 3 veckor den 19 april, 2 dagar efter Jon kommet hem från sin semester). Jag drog samma historia igen. Mannen i mitt liv du vet.

Sagt och gjort. Jag sa adjö till mitt liv på Irland och åkte hem till Sverige. Jag hade inga pengar sparade, inget hem och inget jobb. Jag gav upp precis allt för kärleken.

Den 18 april 2004, dagen efter Jon kommit hem från semestern, sitter vi på buss nr 2 på väg från Väla till Helsingborg. Jag får ett mess från min kompis Lotta. Jag läser det högt. Nå, Sara. Hur går det? Har du en pojkvän eller inte? Jag tittade på Jon generat och frågande.

Ja, Sara det har du.

Från den dagen har det varit vi två. Då, nu och för alltid

Den tredje helgen i Sverige blev exakt likadan som de andra 2. Möjligtvis lite mer alkohol. Jag letade efter Jon hela kvällen, men gav till sist upp. Kommer inte han till mig, får jag komma till honom. Tänkt och gjort. Jag hämtade ut min jacka och började promenaden (har alltid varit en av de där idioterna som är för snål för att ta taxi). Fråga mig inte hur jag lyckades hitta, men plötsligt var jag där. Utanför hans port. Nu fanns det bara ett problem:

Dörren låst och ingen portkod. Hade jag druckit en eller kanske fyra cider mindre hade jag gått runt på baksidan och kastat sten på hans fönster. Första våningen bodde han på. I stället la jag mig utanför och tänkte att han förr eller senare måste komma ut. Klockan var då 4 på morgonen. Jag hade bara några öre kvar på mobilen så ringde en signal till Lotta och la på. Sötaste hon ringde upp och jag bad henne ringa nummerupplysningen för att få Jons nummer. Det lät nog mer som sclkschkjhfv kfjehqejvh lkvw. Hon ville inte samarbeta. I stället kom hon och hämtade mig och körde mig hem. Tydligen var jag ALLDELES för full. Hon gav mig strikta order att gå hem och lägga mig. Ja, visst Lotta. Absolut. Ha, som jag lurade henne.

Uppe i lägenheten fick mina utslagna hjärnceller jobba. Till sist kom jag på det. Jag kopplade de 2 hundarna jag var hundvakt åt och begav mig till Preem. Fyllde på mitt kort och ringde nummerupplysningen. De skickade Jons nummer och utan att skämmas ringde jag honom 5 på morgonen. Han svarade. Han var tom vaken. Satt och drack öl i sin ensamhet. Jag frågade om jag fick komma och förklarade vad jag hade gjort. Han gick fan med på det. Jag hade bara tänkt STALKER!! Lämnade av hundarna och började traska. Denna gången gick jag dock vilse, men hittade till sist.

På morgonen förklarade han att det var sista gången vi sågs. Han skulle på semester till Kenya och därefter till Barcelona för att plugga. Han visade noll intresse och jag fattade vinken. Sa hejdå och gav honom en puss på kinden.

Sista helgen i Sverige blev jag medlurad på en hor- och pimpfest. Det var min frisör som vägrade gå själv. Jag ställde upp och hon spökade ut mig till värsta hookern. Kortkort, håliga nätstrumpor, värsta peruken, pälsjacka och turkosa pumps. Hottie! Hon sa att jag antagligen inte skulle känna någon ändå och vi skulle bara stanna några timmar.

Vi ringde på och en blond, söt liten sak öppnade. Jenny hette hon visst och hon var värdinna. Välkomna in. Ni är nästan först. Det är bara Jon som kommit. JON? VEM JON? Hur många Jon finns det i Helsingborg lixom? En tydligen. Där sitter han. Utklädd till värsta hallicken. Hjärtat slog flera varv och jag höll på att dö. På riktigt. Jag hade alltså lyckats komma på Jons före dettas fest. Vad är oddsen? Jon kände inte igen mig. Gick fram, sträckte fram handen och presenterade mig. Då gick det upp ett ljus. Han skulle egentligen oxå bara stanna i några timmar och skulle absolut inte med ut. Inga pengar. Lugnt, jag betalar. Jag drog med honom ut och vi hade skitkul. Sen var det hem till honom och vi låg mest och pratade och mös. Det slutade med att jag fick hans hemadress och telefonnummer. Han ville att vi skulle skriva vanliga brev till varandra. Sött.

Morgonen efter skiljde sig lite från de andra. Han slängde inte ut mig direkt. Tog nog allt en timma innan det var dags. Men tror Ni jag fick låna någon tröja eller så? Åh, nej. Jag fick snällt gå/springa vägen hem i min horutstyrsel. Har aldrig skämts så mycket. Fast jag gjorde det med ett leende på läpparna. Hade ju äntligen fått hans nummer

to be continued

Jag har länge tänkt berätta hur jag och Jon träffades och blev tillsammans, men då det är en låååång historia har jag dragit ut på det. Nu är det så dags, men drar historien i omgångar så Ni inte tröttnar

September 2003 var jag på semester i Sverige i 4 veckor. Bodde nämligen på Irland just då. Jag kommer speciellt ihåg den 18:e. Jag och Eva står på gymet och spänner musklerna. Jag hade då gått ner ganska mycket i vikt efter en tid med för många kilo på min kropp så självförtroendet var på topp. Jag minns att jag sa: Ikväll ska jag *piiiiiiip* (barnförbjudet).

På kvällen/natten drog jag till det självklara stället i Helsingborg, Tivoli. Jag är sådär lagom full och har skitkul. Rätt som det är står han framför mig. Jon. Kan meddela att jag spanat på killen i flera år. Han sträcker fram handen (på ett helt sjukt, artigt sätt) och presenterar sig. Spelet hemma tänker jag.

Vi umgås resten av kvällen tills han frågar Ska vi gå hem till mig och dricka öl och bada skumbad? Kommer ihåg att jag tänkte att denna killen är mysko, men vem tackar nej till ett sådant erbjudande??

Hemma hos honom ger han mig en öl. Jag tackar nej. Dricker tyvärr inte det. Men ett skumbad hade varit nice. Han blev allt lite chockad, men tappade upp ett bad. Plötsligt sträcker han fram ett par kalsonger som jag kan få låna (tror de hade passat runt min ena vad). Visst är han bara för söt?  Ja, du kanske är blyg. Jag? Blyg? Jo, visst. Kalsongerna åkte in i garderoben och jag ner i badkaret.  Resten kan Ni luska ut själva.

Jag vaknade på morgonen med halva sminket kvar. UNDER ögonen och håret på sniskan. Ni vet hur det blir när man lägger sig med blött hår. Jon vaknade till sist och slängde i princip ut mig ur lägenheten. Han packade på mig mina kläder och stod med mina skor i handen. Jag fattar piken. Så, halv 8 på söndagsmorgonen var det dags för walk of shame. Fett värt det.

Helgen efter var det dags igen. Förfest, shots, Tivoli. Självklart spanade jag efter en speciell kille, men då han slängt ut mig morgonen efter trodde jag att jag… tja, vad ska man tro lixom? Jag var kass såklart!! Dock var han plötsligt där. Han stod under en spotlight så det såg ut som han hade ett sken runt sig. Skrattar bara jag tänker tanken. Jag var inte den som var den utan gick fram och gav honom en kram. Han var riktigt sjuk och skulle inte alls gått ut om det inte varit för hans polare. Jag tackade och bugade. 

Den kvällen är lite mer luddig, men efter en väldigt envis liten Sara slutade det med att vi satt i en taxi på väg hem till mig (hade kvar min lägenhet). 
Jag vaknade morgonen efter att han var på väg ut. Han ville verkligen inte träffa mig i nyktert tillstånd. Dåligt betyg med andra ord. Jag hann i alla fall ge honom en kram och nu efteråt har han berättat att det egentligen skulle slutat där. Vet faktiskt inte riktigt varför, men på väg ut ser han mina sk8skor i hallen. Hade jag inte haft ett par sådana hade jag inte varit gift idag

to be continued

Sitter och kollar igenom gamla bilder på mammas dator och fastnade på bilderna från min möhippa. Fan så kul det var! Blev ordentligt överraskad. De tog mig helgen innan vi skulle åka iväg och då det var min jobbehelg var jag 100% säker på att jag inte skulle få någon fest. Jag hade haft fullt upp att hjälpa grabbarna att fixa för Jon och tänkte inte så mycket på det.

Det var min mamma, Ann-Sofie och mina 2 syrror som kidnappade mig från jobbet. De satte på mig änglavingar och gloria. Tack gode för det. Hade inte velat ha värsta utstyrseln. De satte mig i bilen och körde runt en massa och självklart hade jag bindel för ögonen och kunde inte se ett dyft. Något att dricka var aldrig långt bort. Väl ute ur bilen gick vi en bit och när de tog av bindeln stod mina bästa vänner Eva, Lotta och Eva-Lotta (ja, de heter så) framför mig. Det blev Laserdome för hela köret. Oj, vad vi fightades. Kommer dock inte ihåg vem som vann.

Fler drinkar skulle sköljas ner i sällskap med lite mat. Mitt i maten traskade alla mina jobbarkompisar in. Snacka om chockad. Blev oerhört glad. Efter det har jag tyvärr inte så mer at berätta. Kommer faktiskt inte ihåg. Har dock blivit informerad om att det blev både dans på bord och lite tallande på några söta(?) killrumpor… Schhh. Inte berätta för Jon

jag på jobb

glada gänget

jag möter Eva

jag vinner

Ann-Sofie är INGEN förlorare

Evis är grym

jag förlorar

jag, Lotta, Eva-Lotta och Eva

LoVe

Exakt de orden står på portugisiska på mitt smycke jag har runt halsen. Ni får själv gissa vem som har den andra halvan

sua otra cara metade/min andra hälft

Tänk att jag efter 5 1/2 år fortfarande är KÄR i min älskade man. Att jag fortfarande, när jag tänker på honom, får fjärilar i magen. Ett leende på läpparna. Att jag blir varm i hela kroppen. Ända från fötterna och ut i fingertopparna. Tänk att jag efter 23 år av letande till sist hittade mannen i mitt liv. Fast egentligen var det tvärtom. Han hittade mig. På rock klubben Tivoli i Helsingborg. Han kom fram så oskyldigt. Sträckte fram handen och sa: "Hej, jag heter Jon.". Jag föll direkt.

Detta var början på vår kärlekssaga. Jag ska skriva hela storyn vid ett annat tillfälle har jag tänkt, men då den är VÄLDIGT lång  gör det när jag har bättre tid

(mms från Öland är på ingång)

Har varit en känslosam dag. Har tänkt väldigt mycket på mina känslor för min man. Hormoner som spökar. Gör även att jag gråter stup i kvarten. Och det är värsta vattenfallet som kommer. Från ögon OCH näsa. Just nu vill jag bara ta semester och åka långt bort. Bara jag och J. Till något fint ställe. Någonstans där vi bara har har tid för varandra. Just så kändes det på vår bröllopsresa. 3 månader. Bara han och jag mot världen.

Nygifta! Inte så fancy, men otroligt romantiskt.
Svenska ambassaden, Brasilia

Bröllopsfest för nära och kära som inte kunde vara med på resan.
Borgargatan, Ramlösa

Nä, nu ska jag krypa upp i mans famn och kanske lyckas jag fjäska till mig lite massage. Som sagt, världens bästa man fixar nog det.